Sidor

torsdag 28 februari 2013

Reinkarnerat 60-tal


Fyndade för ett par veckor sedan en hel hög med Femina-tidningar från sent 60-tal, 10 cent styck! Nu har de, eller delar av dem, fått nytt liv på en skåpdörr i mitt badrum. 
Var första gången jag experimenterade med decoupagelim, men resultatet blev helt hyfsat. Någon luftbubbla här och där, men.. 
Äääh nu ska ja inte vara så tråkigt självkritisk. 
FAAN VAD JAG KAN. 
Ja e noo bra ja! :D

Imorgon ska ja fortsätta, och pryda dörren till kallskrubben med diverse matrelaterade urklipp.

Jag funderade för mig själv hur fasiken jag orkade bo här ensam förr. Nu är jag andra kvällen ensam och börjar få sällskapsabstinens. Men så slog det mej att inte var jag ju ensam förr. Jag hade ju två tokiga katter, två stångande får och två övergödda hästar. De fyra sistnämnda dock inte som inomhus sällskap, men tänk vad två katter redan kan göra skillnad. Visst hade man behov av människosällskap nu som då den tiden också, men man var aldrig ensam. Det var alltid någon kurrande varelse bredvid en i soffan på kvällarna. Någon som kom och smällde ner sin feta kroppshydda rakt över tangentbordet när hon tyckte det var sovdags, och bet mig i tårna när hon tyckte det var färdigsnarkat. Snart, snart e skolan färdig och jag kan skaffa djur igen, på riktigt <3





lördag 23 februari 2013

Loppisrace i Vasa

Herremintid som jag fyndade igår. Om jag bodde i Vasa skulle jag inte hinna göra annat än gå på loppis jämt :D 

En hel hop med tyger blev det, har inte riktigt bestämt mig för om jag ska behålla något ännu, men det mesta går nog till försäljning tror jag.




Söt liten julduk


2 x sidogardiner


Duk


2 x kuddfodral


Tomteduk


2 x sidogardiner + en större bit av detta tyg


Påslakan med fantastiskt mönster <3


Ännu en julduk (jag vet, bilden är uppochner)


Brunblommigt tyg


Grövre gardinstyg


Färgsprakande..


Trodde detta var 2 kappor, men vid en närmare titt såg jag att det var 4 mindre.


Nedanstående åt mig själv :)


En ny ögonkakako-burk, har ju en mindre från förr men den har inget lock :( Denna hade fula spår av någon slags tejp, men till all lycka fick jag bortskurat dem och skicket övergick till hyfsat bra från kladdig och smutsig!


Jag borde ta reda på om denna är en Finel, har mina tvivel då Finels kastruller brukar ha ingjutet handtag på locket och inte en plasknopp som denna... Om detta faktiskt är en Finel har jag prismässigt gjort mitt bästa fynd ever, om inte så fick jag ju en fin kastrull för "halvassit" ändå!


Hittade en ny etikett till jaloviina-flaskan, originaletiketten var ganska skabbig och förstörd. Men nu smälter även den 1-stjärniga jaloviinan fint in i mitt barskåp med tomma flaskor :D

Det var det, nu och duscha bort "nötsdambe" och sedan på fest!


torsdag 21 februari 2013

Chilling in my hometown

Bestämde mig för att göra en snabbvisit vid hemgården. Riktigt skönt att få sitta här i min ensamhet och surfa. Eller riktigt ensam är jag inte, lillebror Joel var hemma och kokade en kaffekopp :)

Jakten på memory-spelet fortsätter, nu har jag tack vare facebook hittat det på en auktionssajt och bestämt mig för att jag ska vinna budgivningen, kosta vad det kosta vill!

Annars så kan ni joina min tvåspråkiga retroloppis på facebook för att sälja, köpa eller bara beundra bilderna på alla härliga retroprylar. Grundade den i förrgår och den har redan långt över 300 medlemmar. Det började med att sidan Retrokirppis sökte en ny admin för att få lite ordning på sidan. Jag anmälde mitt intresse, men märkte ganska snart att det inte är möjligt för vem som helst att ladda upp bilder i album på en "företagssida." Tog därför saken i egna händer och grundade en grupp istället. Det som man vill ha men som inte finns, måste man skapa själv :)

Annars så rullar väl livet på, slutarbetet börjar ta någon sorts form, festerna i Ekenäs avlöser varandra så som det brukar denna årstid... Senast var agrologmiddagen, då jag äntligen fick tillfälle att bära min vackra Betty Page klänning som jag fått av Anna. Såhär såg jag ut i den:



Tvättade den dagen efter, då jag som vanligt hade spillt dricka på mig. Ingen fest utan att jag lägger glaset bredvid munnen och tror jag ska träffa halsen... Tvättade den för hand, som tur, för jäklar vad den tappade färg! Inte så att det syntes på själva klänningen, men tvättvattnet såg minst sagt giftigt ut.

I helgen ska vi på bondefest till Närpes, rättare sagt ÖSP:s midvinterfest vid Logen. Men imorgon blir det Vasa, S ska på diabeteskontroll så efter det ska vi ta en loppisrunda, äta amarillomat och kanske gå i någon klädbutik (nödvändigtvis inte i denna ordning). Tycker det är rätt fantastiskt att jag har en karl som gillar att gå på loppis, sådana har jag inte sett många av :) Senare på kvällen blir det kalas, Simons systerson fyller 1 helt år! :)

I Skaftung har vi också ett litet projekt, vi bygger hönshus i en del av den gamla ladugården. Sen bara att få tag i höns till våren... Dessutom har vi nu rivit bort nästan en hel sida av kobåsinredningen. Får se, får se, när och om det kommer att stå kor i den gamla, fina ladugården igen... Hoppas, hoppas :)

Men nu kom min kära mor hem så nu ska jag umgås lite med henne.


måndag 18 februari 2013

Minnen av memory

Måste bara leta upp detta på nätet efter att jag hittat några stackars kvarvarande kort i skåpet. Vet inte vart resten tagit vägen, men så nostalgisk jag blir när jag tänker på hur jag, mina syskon och kusiner brukade rada ut dessa kort på heltäckningsmattan i vardagsrummet :) 

Luxus-kaffeburken står fortfarande kvar i skåpet snett under tv:n, med de påtuggade shack-pjäserna i, väntande på barn som fortfarande nöjer sig med att leka med memorykort och shackpjäser. Av dessa fina memorykort återstår i min gömma endast ett lejon, ett gult kort, ett äpple som är tejpat på mitten med målartejp, och en sprattelgubbe.


Fantastiska bilder och färger.

Mina sökningar på huuto och ebay har hittills inte gett resultat, förhoppningsvis skulle nån fortfarande ha detta spel komplett, i bra skick och till rimligt pris...

Måste nog ta en fotodag dedikerad gamla barndomsminnen från Nabba, än finns det kvar leksaker ur lådan längst ner i köket.

onsdag 13 februari 2013

Framtiden, den framtiden.

I fyra år har jag vetat vad jag ska göra när sommaren/hösten kommer. Men nu vet jag inte. Det finns så mycket jag vill göra, så många drömmar jag vill förverkliga, så många saker jag vill lära mig att jag inte vet i vilken ände jag ska börja.

Det sista jag vill är att göra det som förväntas av en utexaminerad agrolog. Jobba på ett kontor. Men jag ska ju alltid vara tvärtemot.

Ska jag börja en ny utbildning? Och isåfall vilken? Jag är ju med mina 25 år inte direkt ung längre. Eller är jag? Förbannar ännu en gång de tre år jag slösade bort i gymnasiet. Om jag ändå förstått att gå någon yrkesutbildning.

Tänker tillbaka på ålandsåret med de kunskaper, minnen och vänner för livet jag fick det året. Tänker på Rolle, Mickan, Åsa, Mia, Britta, Gustav och alla andra fantastiska lärare vid den numera nedlagda naturbruksskolan. Rolles mjuka och typiskt svenska undervisningssätt (och hans ständiga tro att jag led av någon bokstavskombinationssjukdom :D) Mickans oändliga tålamod. Brittas fantastiska förmåga att förklara de mest invecklade ekonomibegrepp på det enklaste sätt. Och Carmen, den fantastiska fittmärren. Som jag grät av frustration på din rygg, för att nästa gång jubla när allt bara funkade. När det kändes som en 80 cms oxer var en travbom. Den bästa lärarhästen jag haft.

Saknar hästarna. Saknar att rida varje dag och utvecklas som ryttare. Nog var det guld värt, det året!

Men tillbaka till nutiden. Skulle vara roligt att gå någon kreativ utbildning. Möbelrestaurering, målning eller något liknande. 

Drömmen om ridledar/ridinstruktörsutbildningen lever också fortfarande. Men nu är jag nog väldigt rostig. Dessutom måste man ha en kurshäst till ridledarutbildningen, vilket jag inte har.

Jag skulle vilja lära mig körning och skogs/åkerarbete med häst. Ifall den drömmen om nordsvensken förverkligas så kan den iallafall arbeta för sin föda.

Och så var det ju mina nord- och östfinska kor. Kajanalandsfåren. Hunden, papegojan och alla andra djur.  Och så var det min bondstuga.

Väldigt ostereotypa framtidsdrömmar när ingen av den innefattar bröllop och barnaskaffande? :D

Jaa, och som vanligt så konstaterar jag att ingenting förändras IRL för att jag sitter här och bloggar. Tillbaka till verkligheten, greppa bykkorgen och försök få någon sida skrivet på slutarbetet.

#mycketpratochliteverkstad

lördag 9 februari 2013

Hoppas det går åt helvete för dej.

Diskussionen om näthat, nätkärlek, feminism och anti-feminism går het ute på nätet. Läste just Linnea P:s blogginlägg om låten "marry me" samt tillhörande kommentarer. Inlägget var bra skrivet och jag skriver under på allt hon påstår, kommentarerna orkade jag dock inte läsa ens hälften av. Reagerade själv på låttexten när jag hörde den första gången, men fäste liksom ingen större uppmärksamhet vid dess fånighet. Det mesta som spelas på radion nuförtiden är ju mer eller mindre fånigt. Jag brukar inte höra så mycket på radio just pga detta.

Men som vanligt när en kvinna har starka åsikter så väcker det diskussion. Främst bland män. Och (ursäkta mitt uttalande nu) men män kan vara sådana svin. Långtifrån alla, men vissa. Jag vet inte om man ska ursäkta dem för deras dumma uttalanden för att de inte kan förstå hur kvinnor upplever saker och ting, men ibland skulle man ha lust att bara ge dem en ordentlig käftsmäll. Detta blir inget manshatsinlägg (ja tycker ju om karar), men jag kände en stor lust att få säga min mening i detta ämne.

Jag har alltid upplevt mig själv som en stark kvinna. Jag har aldrig varit sådär stereotypiskt undergiven. Uppväxt med bröder och pojkkompisar har jag aldrig haft svårt att få ordet ur munnen och försvara mig när så har krävts. Efter att sedan ha kastat bort tre år av min tonår på ett destruktivt förhållande bestämde jag mig för att aldrig låta någon karl sätta sig på mig igen. Kanske därför jag inte reagerat över denhär debatten förrän nu. Nu, när det slår mig, att jag faktiskt varit med om liknande saker som kvinnorna i denhär videon berättar om.





En gång var jag vän med en man som jag nu har sagt upp kontakten med. Jag var singel när jag lärde känna honom, han var upptagen, men som så många andra upptagna män så hade han en lust att flörta med andra kvinnor. Jag brydde mej ärligt talat inte nämnvärt över att han flörtade med mej, skickade snuskiga kommentarer åt mej via msn, till och med visade sina "muskler" i webcam för mig. Jag tyckte han mest var löjlig och funderade en och annan gång vad hans flickvän skulle säga om hon visste vad han hade för sig.

Med tiden gifte han sig, fick barn och vi hördes allt mer sällan. Ibland kunde han fråga hur läget var via facebook, inget mer med det. Fortfarande kunde han fälla någon snuskig kommentar, men jag tog liksom ingen notis om det, lät det passera helt enkelt. Tyckte det inte var något att haka upp sig på.

Småningom blev jag tillsammans med Simon. Detta visste den upptagna mannen om, trots detta kunde han ringa mitt i natten, men jag svarade aldrig. Tänkte han kan väl för fan ringa på dagen om han vill något och sen tänkte jag inte mer på det. Mittiallt, en kväll när jag inte hört av den upptagna mannen på länge, började han chatta med mig på facebook. Direkt med sexistiska antydningar. Jag skrev, som jag alltid brukar, något i stil med "jaa just he". Så kom det "men skriv na kul nu å is itt va så stel". Då brann mina proppar. "Sköjt ungan din tu å is itt va så sjuk i hovo" tyckte jag. 

Ojoj, där tryckte jag på en öm punkt. Jag frågade vad han har för fel som måste ringa mitt i nätterna och sa han skulle sluta med detta. "jag ringer när jag vill" var svaret på detta. 

Nu började jag bli riktigt förbannad. Vem fan tror han att han är? 

"förr var jag smal.. men nu väger jag 105 kg och ska krossa alla som har jävlats med mig!" kom det. Friskt... tänkte jag.

"ska du koma hid och kross me nu för att jag säjr sanningen åt de?" frågade jag.
"nä, jag krossar itt nan som e så svag som te". Nähe. Nänä. Fegis.
"tu er en sånde käng att bånen din komber att väx åpp me föräldran skild"
"hellre det än att de måste växa upp med en far som dej" kontrade jag, fortfarande lugnt, i hopp om att få sista ordet. Sen började det komma.

"du tror du får all, men i slutändan vill itt nan ha de. Du er en horo."
"föstar it du att du er en slyno, du ska ju ha allt som rör se, he vejt ju all"
"bara du fick ejn i tagi så va du nöjd. Ja e så satans glad att ja itt ha knulla de" Precis som om det skulle varit bara hans val. Jaa, tack detsamma, kan jag bara säga!
"knull runt tu bara, he har du allti jort"
"ja sku itt ha sagt naa åv dehär men he va tu som börja"  (he va tu som börja.. vad är du, fem år!?)


Efter en meningslös diskussion där jag försökte klargöra hur han kunde veta vem jag varit och inte varit med, och vad detta överhuvudtaget rörde honom i ryggen, visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta så jag tyckte att "jag tar bort de som vän så slipper tu va vän me en horo å jag slipper va vän me ett psykfall."

Kan tilläggas att mannen idag är alkoholiserad (vilket han nog redan var vid trakasseringstidpunkten), frånskild och hans barn gick samma öde till mötes som han sa att mina skulle göra.

Nu kan man ju dock fråga sig om jag är då bättre än han? Var allting bara hans fel? Jag var ju också minst lika spydig tillbaka. Men det måste man väl få vara? Man ska få försvara sig. Detta upplever jag att jag många gånger får skit för, och sällan uppbackning av mina kvinnliga vänner och bekanta. Mamma brukar säga, som morfar sade att "nain måst ju va na betär å." Men vad hjälper det att ignorera? Visst, man sänker sig då inte till samma nivå, men att något skulle bli bättre av det, har jag så många gånger bevisats motsatsen på. 

Förtjänar man att kallas en bitch, hora och slyna för att man säger till en man att sluta bete sig barnsligt och ta hand om sin familj? Ska man bara ignorera sånt? Likaså, ska man ignorera att bli tafsad på, slagen och verbalt förnedrad? Många brudar gör så, tyvärr. Men inte jag. Jag tål ganska mycket men tyvärr står jag oftast också ensam när jag väl går till motattack.

Jag och min bästa kompis i lågstadiet brukade på skoj säga åt varandra strax före ett prov "hoppas at e gar åt helveti för de". Har lite likadana känslor nu gentemot denna man.

Jag har aldrig brytt mig om liknande kommentarer. Inte blir man ju glad över att höra sånthär, men sist och slutligen har det inte bekommit mig desto mera. Om folk tycker man är en hora, slyna eller whatsoever, så är det deras problem. Sålänge man själv vet vad man gör och kan stå för sina handlingar så spelar det ingen roll om du haft sex med 0 eller 1000 personer. Det är var och ens privatsak.

Med detta sagt: Gör vad ni vill, skit i missunnsamma och avundsjuka människor och acceptera aldrig att bli behandlade som skit.

#fiamedtaggarnautåt