Länge sedan sist jag skrev. Önskade att jag kunde skriva att mycket har hänt sedan sist, men det kan jag inte för det har det inte.
Det sedvanliga vårbruket, skördetiderna och dessutom Simons ladugårdsbygge har slukat i princip ALL hans tid hela våren och sommaren, också den lediga. Någon kväll har vi lyckats orka få någon gjutform grävd och spikad, men någon fart har vi aldrig fått upp över sommaren. Den tid när i alla fall jag skulle kunna tänka mig att jobba större delen av dygnet, när det en gång är ljust och varmt. Nej, då står allt stilla. Huset går det väl ingen nöd på, det bara väntar, precis som det gjort i alla år det stått tomt och obebott.
Men jag fylls av en otrolig ångest när inget händer. I vissa perioder har jag varit så utled och ledsen över hela projektets obefintliga framskridande, att jag inte ens kunnat gå dit. Och har jag väl gått dit i tron att jag faktiskt ska få något uträttat, har jag efter ca fem minuter satt mig ner och överväldigats av hopplöshet. Det är som att nån hällt betong över mig så fort jag satt min fot på gården.
Det har varit en väldigt ensam sommar. Alla som står mig nära är så oändligt långt borta. I perioder har jag övervägt att strunta i allt och flytta tillbaka till Lillby. Jag har ibland varit helt övertygad om att jag inte hör hemma här. För första gången i mitt liv har jag verkligen tyckt att avståndet mellan mig och min familj är för långt. Avståndet mellan mig och min bästa vän är också för långt, fastän det är hälften kortare. Men det avståndet blir nog aldrig tillräckligt kort förrän vi bor grannar. Så kunde vi umgås utan att ständigt behöva tänka på vem som ska sköta våra djur den dagen.
Att starta upp en företagsverksamhet ensam är heller inte bara sådär. Min självdisciplin och mitt tålamod har utsatts för verkliga prövningar denna sommar. Det är så svårt att se målet när vägen dit är så jävla krokig. Och när man måste vandra vägen själv känns allt hundra gånger tyngre. Var och varannan dag har jag övervägt att ge upp min livsdröm. För att jag inte fått någon ordning på hur, och om, jag ska kunna förverkliga den utan pengar, maskiner och några som helst hjälpande händer.
Men det är nog bara att "dra åpp snåran", bryta ihop, men bita ihop en gång till. "Ta till klönan" som mommo skulle säga. Skördetiden är snart över, ladugården är snart färdig. Höstmörkret som kommer är årets ljuset i tunneln. Orka, orka. Mina djur håller mig sysselsatt och någotsånär mentalt tillräknelig (fast det känns som jag inte gjort annat än jagat dem, behandlat dem för någon sjukdom och ringt hovslagare i sommar). Och nog älskar jag ju den där alltid arbetande fästmannen, över allt annat. Han är ju nog ändå bäst på så många sätt.
Nää vet ni, jag har gett upp så många saker, så många gånger i mitt liv. För att det varit lättare att gå vidare till något annat. Det har varit lättare att vara feg, intala sig att man inte klarar av det och ta den enkla utvägen. Men nu gör jag inte det. För jag vill det här. Mer än något annat. Jag kan det här, jag reder upp det här. Jag ska vara kvar i Skaftung, vi SKA få huset färdig renoverat och dom ska banne mig få bära mig ut med fötterna före när jag väl flyttat in dit. Och jag SKA förverkliga min dröm om att få arbeta med mina egna djur på heltid. Ridplanen är grävd och jämnad, idag hämtade jag hem stolpar, imorgon hämtar jag dräneringsrör. Markduken kommer i slutet av veckan. Framåt, framåt, FRAMÅT. Vad är nästa på listan?
Koska vain tekemällä pääsee eteenpäin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar