Sidor

söndag 14 januari 2018

Det oplanerade snittet.

Såg ett inlägg på instagram med denna bild (bildcred @spiritysol på insta) och en text skriven på engelska som handlade om kejsarsnitt. Nu minns jag inte vem som postade inlägget, och hittar det inte längre, men texten handlade om hur kvinnor har fått höra nedlåtande kommentarer om att de inte "fött på riktigt"(!) när deras barn har kommit till världen genom snitt. Jag personligen har tack och lov besparats dylika idiotiska kommentarer, men inlägget väckte tankar och känslor. Har ändå hela tiden känt att förr eller senare kommer jag att behöva skriva av mig om Harrys förlossning och detta instainlägg fungerade nu som utlösande faktor.

Jag brottas fortfarande med motstridiga känslor kring förlossningen, som ju då alltså skedde genom akut snitt, och dessutom under narkos. Som förstföderska tänker man ju extra mycket på den kommande förlossningen. Man får komma med önskemål om hur man vill ha det, samtidigt som man får rådet att inte planera för mycket. Att barn förlöses med kejsarsnitt, planerat eller akut, är ju ingen världsnyhet, det händer ju var och varannan. Men hade av någon anledning aldrig kunnat föreställa mig att det faktiskt kunde hända mig också.

Jag är inget kontrollfreak av naturen och försökte verkligen följa rådet att inte planera alls. Jag litade blint och stendövt på att mina runda höfter var gjorda för att föda fram barn och var inte alls speciellt nervös. (Ni kan läsa mitt förra inlägg för mera funderingar jag hade inför dagen D) Även om jag var fullt medveten om att det skulle göra ont så har jag ganska hög smärttröskel, så smärtan var inte heller nåt jag grubblade desto mera över.

Men det finns en sak som jag har väldigt obehag för. Och det är punktberöring i svanken/svanskotan. Pga denna fobi hade jag bestämt mig för att inte ta epidural. Inte för att jag skulle vara tuff eller nåt sånt, utan för att jag helt enkelt börjar må illa av blotta tanken på nålar i ryggraden.

Eftersom jag gått 2 veckor över tiden måndagen den 18 december så sattes jag igång kl 9.30 med ballong. Dagen gick med lindrigare sammandragningar och 12 timmar senare drogs ballongen ut. Jag var då öppen ca 4 cm. Vid midnatt gick vattnet och strax efteråt satte starkare, mera regelbundna sammandragningar igång. Jag fick oxanest-injektion, min första PCB och så fick vi småningom förflytta oss till en förlossningssal där jag fick lustgas. Needless to say att vi inte sov en enda minut den natten...

Det blev morgon, dag och jag kämpade på med lustgasen, jumppabollen, varma duschar och fick PCB 2 gånger till. PCB funkade jättebra och kände inget alls när de blev satta, men effekten varade bara 1 timme. Lustgasen funkade också bra, skulle aldrig ha orkat utan den.

Kl 14 var jag fortfarande bara 4 cm öppen och värkarna var, om än regelbundna, inte tilltagande i styrka. Barnmorskan som haft hand om mig sedan morgonen nästan började nästan böna och be:
- Men snälla, ska du int ta epidural i alla fall? Du har kämpat så länge redan, du kommer int att orka. Så har du krafter kvar att krysta sen..? Ingen tycker du är svag eller dålig för att du tar epiduralen.
- Men ja sku ju int haa.. Ja sku ju klar me utan..!

Inte en tår hade jag gråtit av smärta dittills, men då kom tårarna och rädslan, obehaget för nålen i ryggslutet. Jag gav mycket motvilligt med mig, men till min stora lättnad kände jag inget när den sattes. Däremot kände jag fortfarande samma smärtor, och vi fick efter en stund konstatera att epiduralen tyvärr inte hade någon effekt på mig. Det blev som ett dubbelt antiklimax, när jag äntligen låtit mig övertalas att ta den så funkade fanskapet inte ens!

Timmarna gick, jag fick nåt dropp som skulle mjuka upp livmoderhalsen, men nåt värkstimulerande vågande de inte ge eftersom de var rädda att jag skulle få alltför ont när epiduralen inte funkade. Barnmorskorna och läkaren började prata om kejsarsnitt och allt började kännas overkligt. Det hade liksom inte existerat i min värld att jag skulle förlösas med snitt. Ingen hade sagt åt mig att jag ska förbereda mig på snitt eller frågat vilka önskemål jag har om det blir snitt. Om det tidigare känts som att jag ska hoppa från 5 meter så kändes det nu som att nån kastade ut mig från ett flygplan.

När klockan närmade sig 17 började min feber stiga, vattnet började bli brunt och allt pekade på att jag skulle bli tvungen att lämna förlossningssalen 4 cm öppen med bebis fortfarande i magen. Beslutet togs, Simon fick operationssalskläder och jag rullades iväg till operationssalen. Där skulle jag förstås återigen, trött och slut och med den stora magen, tvingas rulla ihop mig i sidoläge för mera satans nålar i ryggen. Och när spinalen skulle sättas gick det allt annat än smärtfritt. Läkaren stack fel flera gånger och det skar fruktansvärda elstötar genom kroppen, turvis genom båda benen. Jag blev beordrad att ligga stilla hur det än känns, vilket jag svarade på genom att reagera totalt djuriskt så läkarna fick hålla fast mig och jag skrek som en dårhuspatient. Till sist trodde de att de fått den på plats och jag rullade lättad över på rygg. Men se nej, känseln hade jag kvar hur bra som helst, så den spinalen var lika lyckad som epiduralen. Tänkte börja storgråta och skrika vid tanken på att de skulle rulla över mig på sida och leka elektriker med mina ryggmärgsnerver igen, men så hann läkaren säga de magiska orden "vi söver ner dig" före jag tappade besinningen igen.

"Ja tack, droga ner mig, ta bort mig" hann jag tänka innan jag försvann och vaknade upp vad som kändes som sekunder, men i själva verket var ca 2 timmar senare. Ensam, med tom mage. Ingen Simon bredvid mig, ingen bebis på min mage. Det kändes helt surrealistiskt. Kändes nästan som att hela förlossningen varit en dröm, kanske jag rentav inbillat mig hela graviditeten? Hann inte vara vaken många minuter innan en läkare informerade mig om att de plockat ut en frisk och kry pojke som nu var med pappa på BB-avdelningen. Öh, jaha. Okej. Kunde inte riktigt ta in informationen. Undrade varför jag inte fick se dem men kom mig inte för att fråga. Låg ytterligare en halv timme och stirrade på klockan på väggen framför mig. Började lite kvickna till och kände en alltmer tilltagande irritation över att tvingas ligga ensam där på uppvaket. Finsktalande läkare gick av och an och till sist utbrast jag förnärmat till en av dem "Siis kauanko mun pitää olla täällä..!?" "Ikuisuudeksi" sa hon och log retsamt. Till slut kom ändå barnmorskan och Simon in och jag blev uppflyttad till bb avdelningen.

Har så suddiga minnen av mitt första möte med Harry, vilket känns lite ledsamt. Jag fick inte höra hans första skrik och inte se hur han såg ut när han tog sina första andetag. Hela första dygnet med honom är som en enda dimma. Hade inte krafter att ta mig upp ur sängen, än mindre lyfta honom det första dygnet, så Simon fick sköta blöjbyten och tvätt, och lyfta honom från en sida till den andra när jag skulle amma.

Harry var hungrig, övertidsbebis som han var så hade han stort matbehov redan från början, och min mjölkproduktion var lite seg i starten, vilket är helt normalt efter snitt. Han var väldigt gråtig och ibland på nätterna tog barnmorskorna honom till kansli och matade i honom ersättning efter att jag gjort så gott jag kunnat med den mjölk jag hade, så jag skulle få sova några timmar.

På nätterna hann förlossningen ikapp mig och jag grät. Grät för att det inte alls gått som jag tänkt mig. för att jag kände mig som en skitdålig kvinna som inte klarade av nåt så grundläggande som att föda fram ett barn. Grät över traumat med spinalbedövningen och att jag tvingats bli nersövd, även om det kändes som det mest barmhärtiga i stunden. Grät över att jag inte fick dela med Simon det ögonblicket när han kom till världen, att jag inte fick ha honom nyfödd på mitt bröst. Grät över hur jag någonsin ska våga försöka föda fram flera barn. Vill verkligen inte gå igenom ett snitt till, oavsett om det är akut eller planerat.

Huvudsaken är ju att barnet kom helskinnad till världen, men för att återknyta till början: Jo, jag kan förstå resonemanget med att inte ha "fött på riktigt" när det gäller en själv för så kände jag! Skulle aldrig ha tänkt så när det gäller andras kejsarsnitt, men när det gällde mig själv så kom plötsligt sådana konstiga tankar. Blev liksom lite ätstörningslogik i mitt tänkande. Eftersom man inte alls blev förberedd på snitt så var man inte heller förberedd på de tankar och känslor som kom upp. Tycker såhär i efterhand att fastän man planerat att föda vaginalt så kunde rådgivningen gott ta upp och gå igenom akut kejsarsnitt vid något lämpligt tillfälle. Hur gärna man än vill föda vaginalt så är det inte alltid möjligt och då skulle det vara skönt att vara ens lite mentalt förberedd på det också. För det var inte jag. Men nu är jag. Kantapään kautta.


2 kommentarer:

  1. Oj oj vilken första förlossning du har varit med om! Måste ha känts helt overkligt att sövas och så är barnet borta när man vaknar. Förstår bra din tanke att vara en "dålig kvinna" då man inte ens kan föda fram ett barn. Jag känner lite samma över min förlossning. Födde visserligen vaginalt, men fick inga krystimpulser så de drog ut barnet med sugklocka till sist, och det kändes mer som att de förlöste mig än som att jag födde. Graviditeten hade varit så löjligt lätt att jag var övertygad om att fixa förlossningen som en dans utan epidural, men riktigt så blev det nu inte. Jag blev också igångsatt, så vem vet, kanske vi båda hade kunnat föda "själva" om förlossningen hade fått komma igång av sig själv. Men att gå långt över tiden är också en risk, så man får väl bara lita på att vårdpersonalen gjorde sitt bästa även om det inte blev som man hade hoppats.

    SvaraRadera
  2. För mig blev det också akut snitt och jag blev nersövd. Sköterskornas ord till varandra före narkosen gjorde att jag somnade ekade länge efteråt. Då barnmorskan rapporterade att det var bråttom när de skyndade ner med mig men nu visste hon inte hur läget var. Oron jag kände före jag somnade.
    Första veckorna efter förlossningen kände jag mig så besviken och snuvad på upplevelsen att föda ett barn till världen. Att inte få hålla barnet mot mitt bröst, att inte ens se pappan hålla barnet första gången. Och tro det eller ej men lite besviken att jag inte fick det kända fikat efteråt.

    SvaraRadera