Sidor

onsdag 8 november 2017

Småsteg och stormsteg

Vissa saker känns som att de framskrider så långsamt och andra går skrämmande snabbt. Tittar man på facebook-minnen får man konstatera att åtminstone på årsbasis framskrider nog såväl husprojekt som graviditeter med hyfsad fart iallafall, fastän båda två upplevs som rätt så neverending mellan varven.

Återigen har det gått en tid sedan jag senast uppdaterade. Sommaren, en väldigt sval sådan, kom och gick. Det var nog egentligen första sommaren jag känt att jag trivts här i Skaftung. Hann med ett roligt 4H-läger, firade midsommar i Nykaabi, sköna ridturer, en vigsel, ett dop och en förlovningsfest, loppisar, familjen på stallmålningstalko, Juthbackamarknad + Scooterkeikka med Anna. Allt varvat med vanlig djurskötsel, lite jobbande vid boden, traktorkörande och bastukvällar vid villan. Ridandet har jag nu lagt på hyllan sen någon månad tillbaka, men jag har två duktiga medryttare som motionerar hästarna och sköter stallet. Och förstås grannen Arja, en riktig klippa som alltid ställer upp som hästskötare.

Min 30-årsdag kom och gick, den firades med närmaste familj på hemmaplan, samt med en tumis-weekend i Åbo med Simon. Vi badade, shoppade, åt gott och hade det allmänt bra och gemytligt, som vi alltid har det när vi får komma iväg hemifrån och spendera tid med varandra. Någonstans hade jag väl inte planerat att fira min 30-årsdag som gravid och nykter, jag hade tänkt mig ett megarave eller nån fest av nåt slag iaf. Men det gick bra såhär också och rave kan jag väl fortfarande ha den dag jag fyller 40 :D Jag har inte drabbats av någon 30-årskris utan tycker det är enbart skönt att bli äldre och klokare. Skulle någon skicka mig 10 år tillbaka i tiden till min 20-årsdag skulle jag börja storgråta av angst och medvetande om alla då ännu oupplevda besvikelser, hjärtesorger och motgångar. Nej, livet blir nog bara bättre och man blir alltmer medveten om vad som verkligen är viktigt. För 10 år sedan var det så viktigt vad andra tyckte och vad man "borde" göra av livet. Nu vågar jag gå min egen väg och göra det som känns viktigt för mig och meningsfullt för mig. Hoppas att jag om 10 år känner mig ännu säkrare och ännu lyckligare.

Så det går med stormsteg framåt mot tiden med småsteg. Den nya eran i livet. Lite konstigt känns det att tänka att det var min/vår sista barnlösa sommar. Att vi kommer att fira denna jul och detta nyår med en ny, liten människa. Att livet inom några veckor kommer att så radikalt förändras känns fortfarande lite ogreppbart, även om skötbordet, kläderna och alla andra tusen bebisattiraljer bara står och väntar på att tas i användning. Det känns nog lite skrämmande, samtidigt som jag knappt kan bärga mig tills jag slipper bära på denna extra last som jag upplever att begränsar min fysiska förmåga något oerhört. När man är van att i sitt dagliga arbete kånka, bära, skjuta, dra, lyfta, mocka, ja ANVÄNDA kroppen utan att behöva tänka på vad den klarar av, blir detta tillstånd till slut väldigt frustrerande. Ibland glömmer man bort sig och tar i mer än man borde, med resultatet att det river till i magen och det känns som att allt man har inom sig ramlar ut nedre vägen. 

Nej, jag måste nog erkänna att jag känner mig lite berövad på min kropp, som var så stark och så snygg. Som jag trivdes så bra i. Trivs inte alls när brösten ligger ovanpå magen, alla kroppsdelar är som uppsvällda och oformliga degklumpar. Försöker iaf tänka snällt om min stackars kropp, den jobbar faktiskt hårt för att livet därinne ska ha det så bra som möjligt, och det uppsvällda tillståndet är ju inte för evigt. Försöker att ha lite självdistans och inte döma den när jag tittar mig i spegeln, även om det är svårt ibland. Och hoppas att den någon gång ska hitta tillbaka till det skick den en gång befann sig i. Kan inte hjälpa att jag tycker det är jävligt orättvist att vi kvinnor ska behöva offra så mycket av våra kroppar medan spermadonatorn på sin höjd går upp några sympatikilon i vikt.

Nå, förhoppningsvis är det inte många veckor kvar till D-day, 27 dagar till BF. Har inte hittills tänkt så mycket på själva förlossningen, eller jag har väl mer eller mindre medvetet skjutit undan tankarna på den. Inte för att jag varit rädd, men för att det känts så avlägset och så ogreppbart. Ogreppbart känns det fortfarande, och ju närmare det blir, desto mer oförberedd känner jag mig, även om vi gått på all världens föräldraförberedande, besökt BB, diskuterat med rådgivningen, läst böcker och olika förlossningsberättelser. Men ändå är och förblir det något som inte kan planeras. 

Känner mig lite som när man i lågstadiet skulle besöka simhallen och man skröt om hur man nog skulle våga hoppa från både 3 och 5 meter. Vadå, alla andra vågar ju, och ingen har dött av det, klart jag också ska hoppa. Men nu sitter jag där i bussen på väg dit och känner mig inte alls lika säker längre. Där ska jag snart stå, högt uppe på stupets kant, avklädd med folks blickar på mig. Och jag kommer inte ens att få välja när jag hoppar, utan min kropp kommer bara att handlöst och okontrollerat kasta sig ut för stupet och jag har ingen aning om hur och när och på vilket underlag jag kommer att landa. Kan bara hoppas att det är tillräckligt djupt vatten under och att jag slår i vattenytan i någotsånär lodrät ställning.

Försöker att förlita mig på min förhållandevis höga smärttröskel, min starka tro på att min kropp ändå är designad för just detta ändamål. Samt känner jag trygghet i att ha världens bästa man vid min sida när det är dags. Tre saker är jag mest rädd för och önskar att de hålls på behövligt avstånd från min kropp: Epidural, TENS-apparater och värkstimulerande dropp. Det må göra hur helvetes ont som helst men så ont får jag nog aldrig så att jag frivilligt vill ha elektricitet eller kanyler som skaver i min kropp. Så min kära kropp, jag räknar med att du bidrar med ordentliga värkar så jag slipper offra en hand! Har en inre vision att jag ska klara mig med lustgas och jävlaranamma. I värsta fall PCB. Övriga saker känns det som att jag ändå inte kan påverka så mycket utan det blir som det blir.

Men så över till huset och vad vi åstadkommit på den fronten under sommarens och höstens gång:


Grunden till farstukvisten murades och stommen spantrades. Det var meningen att Simon skulle anlita byggare till detta projekt, men det slutade med att han gjorde det själv. Svärfar hjälpte till med murningen iaf.

Sedan kom sig takstolarna upp, och efter att denna bild togs har också undertaket blivit lagt. Nu har vi beställt takplåten så bara den anländer så blir nästa steg att montera den.

Känner mig lite värdelös när jag inte kan hjälpa till så mycket med byggandet för tillfället, men det är nog bara att gilla läget och haka på sedan när tid och ork återfinns. Byggandet och planerandet av det tekniska är nog till största delen på Simons ansvar nu, fastän det känns lite fel att lasta över allt ansvar på honom. Men å andra sidan är han lite av en ensamvarg och för husfridens skull tror jag det faktiskt är bäst att han får "måra åpåå" för sig själv, han samarbetar sämre än han jobbar själv. Han har iaf gett mig fulla befogenheter att bestämma inredningen och det estetiska sedan när vi kommer så långt, och jag tyckte det var en ganska bra deal.

Vi har många gånger funderat om farstukvistbygget blev något överdimensionerat men nu när allt börjat ta form och man lite kan börja visualisera hur det faktiskt kommer att börja se ut, så tycker jag inte den blev särskilt enorm ändå. Och absolut inte om man tänker på allt vad den inrymmer. Vad jag väntar på golv och mellanväggar (och allt annat som måste installeras före man kan börja tänka på inredning...)

Men, men, vi kämpar vidare med både husprojekt och förlossningsförberedelser!


onsdag 31 maj 2017

Verklighet vs drömmar

Ute småregnar det, blåser och är bara 7 grader varmt, jag brottas med en värkande rygg. Så tänkte att jag skulle skriva ett litet inlägg när jag nu en gång har lite tid.

Om vi börjar med verkligheten: Huset står fortfarande kvar och vi har nu nåt som liknar trossbotten i köket och norra ändkamrarna. Vi har också färdig gjutet runt spisgrunderna, runt stora salens spis ska det väl nog ännu gjutas, men risken för att den ska rasa ihop är väl nu avsevärt minskad...
Står stadigare.

Mellanbotten är också på gång i norra ändan.

För en tid sen besökte vi det lokala fönsterföretaget för att få offert. Ägaren gav mig ett exemplar av byggnadsapotekets handbok, och gud vad där fanns mycket fint! Fastän det känns som evigheter tills man behöver fundera på så små detaljer som strömbrytare, dörrhandtag och diverse lister.


Nedan kökets hjärta, tegelstenarna visar var vedspisen kommer att bli placerad. Till höger om den kommer en vanlig elektrisk spis. Sådär för övrigt så känns det smått fantastiskt att kunna vandra i huset i golvets verkliga höjd, och slippa det förbannande klättrandet mellan rummen.


Sommarens projekt blir nu då att få gjutet för farstukvisten, vilket egentligen borde ha gjorts redan förra sommaren, men det var ju nåt j*vla ladugårdsbygge då som upptog 16h/dygn från vår till höst. Och den senaste månaden har kalvandet och vårbrukandet tagit upp den mesta tiden, särskilt när våren varit så sen som den är. Trodde aldrig jag skulle säga detta men ibland kommer jag på mig själv med att hata bondelivet. Inte själva livet och sysslorna, men den fruktansvärda mängd tid och energi alla sysslor äter. Hur det är bort från så mycket annat man borde och skulle vilja göra. Och det faktum att det ALLTID måste gå först, allt annat får alltid snällt vänta. Dessutom, när man själv står utanför och inte är med och driver jordbruket, känns det som att tålamodet tar slut ännu fortare. Samtidigt som man står med sina egna djur och frustrationen över allt som borde göras kring dem, men som går så mycket långsammare när man inte har någon hjälp, eller helt enkelt lämnar ogjort tills man får någon hjälp. Nåjoo, det hjälper väl inte att gråta över det, Simon kan inte klona sig själv hur mycket det än skulle underlätta allas liv :P Det är ju fritt fram för mig att minska på djurmängden om (eller snarare när) jag inte orkar längre...

Nåjomen åter till sommarens projekt, vi ska också söka bygglov för värmecentralen och förhoppningsvis få den byggd före vintern kommer, annars vet jag en som minsann får så lov att börja bära vatten till hästarna och getterna när det fryser på!

För själv bär jag på en unge som antagligen kommer att födas just när det börjar frysa på (om nu hösten och tidiga vintern blir lika slaskig som de har varit de senaste åren). Sooo... I'll throw my hands up on that one! :D

Så nu är det lite press på att det ska börja hända nåt, för även om jag trivs helt ok med att bo i Solhem så vill jag inte bo här alltför många år med ett barn. Och att bo här med flera (om det nu blir det) är totalt otänkbart.

Att bli förälder känns väl rätt okej, nu när man hunnit smälta det lite. Jag har ju aldrig varit nån "bebisälskare", tycker spädbarn är jobbiga och krävande. Därför har jag heller aldrig känt nån längtan efter barn. Samtidigt har jag väl nånstans ändå tänkt att jag nångång ska ha barn, men dendär "nångång" när tiden känns mogen infann sig aldrig, och skulle väl aldrig ha infunnit sig heller, så det var väl precis såhär det skulle gå till. Åhå :D Jag menar, jag hinner ju ändå fylla 30 innan ungen kommer, så nån ung mamma är jag ju verkligen inte. Och känner ändå att jag sett och upplevt en hel del, och fått vara med om så mycket roliga saker (fast det kontot blir väl aldrig fullt). Och de roliga upplevelserna tar väl förhoppningsvis inte slut bara för att man blir förälder, men de tar väl en liten paus. Och eftersom min bästa vän, som brukar dela de roliga upplevelserna med mig, också nyligen blivit förälder, så kom det väl ganska så lämpligt. Det var tid nu. Och är så glad att vi "hann" gifta oss före jag blev gravid, att vara gravid på eget bröllop kommer inte på fråga och att ha ungar med på bröllopet.. Mjääh. Det var såhär det var meningen att bli. Bara huset blir färdigt nångång också...

dörr:
studio karin: FÄRG PÅ DÖRREN TILL RÖTT HUS:
Jag kan inte bestämma mig... Jag tar båda!

Sen bar det iväg till pinterest och drömmarnas land.. Skulle behöva planera färdigt hur kvistens dörr och fönster ska se ut och vilken färg de ska vara. Vet i alla fall att finingången ska ha en pardörr med fönster på övre halvan, frågan är om fulingången också ska ha det? Och färgen, ockragul eller kromoxidgrön..?

https://fi.pinterest.com/ronnsofia/farstukvistd%C3%B6rrf%C3%B6nster/

Tror att min sen tidigare nästintill obefintliga trädgårdsådra så småningom börjar vakna till liv! :O Måste göra ett skilt pinterestalbum för trädgårdsinspiration också.

Byggnadsvård i trädgården! Idag har jag ett föredrag med just den rubriken. Om…: “Sitter och jobbar med min webbsida som kommer att släppas nästa vecka och hittade den här bilden på vårt hus. Det var sensommar, det var solnedgång,…”: Välkomnande trappa.:
Zaun: Picture Of peaceful and cozy nordic garden decor ideas  11: I mitt paradis: Grindar på plats:

Nåt sånthär skulle jag vilja få till! Lummigt, på gränsen till vildväxt, men ändå under kontroll :D Staket, grindar, stenar... Och så lite gräsmatta som möjligt!





tisdag 3 januari 2017

The Great Rönn-Ingves

Gott nytt år på er till att börja med!

Huvudet har snurrat av tankar, glädje och kärlek de senaste dagarna, och jag kände att någonstans måste jag nu få ur mig allt som bubblar inom mig. Oftast kommer mina skrivanfall när jag är riktigt nere, men nu ska ni för omväxlings skull få läsa ett positivitetsinlägg av mig!

För att inte gå alltför långt tillbaka i tiden och bena igenom hela min och Simons historia så börjar vi med möhippan. Jag hämtades lördagen den 10.12 av Mia och Rickard, klämde in mig mellan Edith och Elliot och fördes till ABC. Där väntade en bil innehållande en glad Mari som spelade Scooter och bjöd på skumpa och choklad. Färden fortsatte till Vasa, vi parkerade och promenerade till torget. Där stod Anna och väntade och deklarerade att vi nog inte blir fler. "He va noo kleint he" hann jag tänka men ville inte verka bitter, och tänkte att jag får väl så lov att nöja mig med två fagra damer. I nästa sekund hoppade Pia, Emmi, Ida, Jessika, Katrina, Tove, Mia, Sofie och Malin med lilla Nelly fram bakom statyn och stämningen steg avsevärt! :D

Vi började gå och vårt mål var Vasa Vertical Fitness där ca hälften av oss prövade på poledancing. Det var en väldigt rolig, men tung motionsform! Efter avslutat motionspass tilldelades jag diplom och vi började söka oss vidare. Promenaden tog oss till en lägenhet som visade sig vara Katrinas. Där bjöds det på lite mellanmål, snacks, dricka och snopptårta icke att förglömma. Efter en stund ringde det på dörren och in kom en tjej som drog lustparty åt oss. Vi kände och klämde på allt och beställde också en del skojiga saker. Vi hann också med ett program som jag tyckte var väldigt kul: alla hade valt ut en låt som de förknippade med mig eller som de tyckte var länkad till mig på något sätt, och jag skulle gissa vem som valt låten. Vissa var superlätta men andra var verkligen knepiga!

Sedan bar det av gåendes igen mot staden och Gustav Vasa, där vi åt god mat och hade en liten frågesport. Efter maten var bastun varm och vi badade bastu, gjorde röv-avtryck på papper med blåfärg och hade riktigt roligt! Efter bastun for en del hem och de som lämnade kvar gjorde sig i ordning för utekväll. Vi hamnade på Waild där jag sjöng karaoke och sedan dansade vi till riktigt bra musik innan vi avrundade och for på nattmat till Hese, blåste i polisens alkomätare och sedan for jag, Anna, Emmi, Pia och Jessika till Annas och somnade gott! Det var verkligen en rolig kväll jag kommer att minnas för alltid <3

Helgen efteråt var det dags för Simons svensexa som också lär ha varit väldigt rolig, och då var Mari och Anna hit och vi pyntade lokalen. Att ha nyårsbröllop med Great Gatsby-tema är något som passar glitterälskande skator perfekt, och vi sparade inte på krutet direkt.

Julen firade jag utan Simon i Nykarleby med familjen, och rätt som det var så var det redan torsdag och då anlände mor och far till Skaftung och började hjälpa till med alla tusen saker som skulle fixas inför lördagen. Vi pyntade, dukade, bar bord och stolar, planerade och funderade, pappa hjälpte mig med stallet och vi somnade gott på kvällen.

Det blev fredag och Anna anlände, liksom Adam, Tove, Joel och Katrina. Anna, Katrina och jag pysslade med bordsplacering (never again), Adam och Tove riggade ljudanläggning, mina och Simons föräldrar fixade med nattmaten, ställde igång bålfontänen, prästen var och gick igenom vigseln, serveringspersonalen var och checkade det sista, mellan varven skötte jag också djuren med Annas och Katrinas hjälp. Efter kvällstall fixade jag och Anna med ballonger, girlander och det sista finliret med allt glitter. Sent på kvällen anlände Emmi och Erik och vi stupade i säng alltför sent liksom de senaste dygnen.

Så var då dagen D, lördagen den 31 december 2016 här. Väckning lite tidigare än vanligt för att hinna sköta djuren innan avfärd till Kstad skulle ske, kl 9.30. Emmi hjälpte mig med korna, Katrina kom med till stallet som de fick sköta efter en kort instruktion. Sedan hem i duschen och iväg till Kstad med mor och far för att fixa hår och hämta blommor. Mamma hade tid till samma frissa som mig kl 10 och sålänge hon fixade med mammas hår passade jag på att sminka mig. Sedan kammades jag, lackade naglarna under tiden, och jag blev verkligen supernöjd med frisyren. Sedan åkte vi glada och nöjda iväg, alla utan en tanke på blommorna, som jag kom ihåg först när jag kom hem och Anna frågade var jag hade brudbuketten :D Efter lite ringande fick vi konstaterat att Anne-Maj var i Lappfjärd så hon åkte och hämtade dem.




Klockan 14.00 var det dags för fotografering, som fick ske inne i lokalen pga det leriga vädret. Hade gärna fotograferat oss utomhus men vågade inte riskera att smutsa ner brudklänningen. Blommorna som Anne-Maj hade hämtat var i lokalin och jag blev besviken när jag såg min brudbukett. Den var absolut inte ful, men den var inte vad jag tänkt mig. Vi nödfixade till den med lite murgröna som Anne-Maj hämtade hemifrån och kom fram till att den nog var vacker ändå fastän den var liten.

Strax före fotograferingen hade jag fått den fina idén att lacka över mitt silvernagellack med Emmis ett glittrigare top coat, som tydligen inte alls passade ihop med underlacket, utan det löste upp det och resultatet var en skrovlig och mindre fint krackelerad yta. Blev plötsligt väldigt nervig och otålig och kände mig superstel fast jag inte brukar ha några problem med att posa för kamera. Tror dock att bilderna blev ganska bra ändå, det blev svart och dramatiskt och väldigt passande till vårt tema. Anna assisterade med påklädning och handskbindning i långkalsonger, fleecetröja och med bara en hands naglar lackade och hon var inte glad över att bli fotad i det tillståndet :D Brudklänningen fick klädas på och av och lämnas i lokalin inlindad i ett lakan tills vigseln skulle börja, vågade inte sätta mig ens i bilen med den för jag var helt säker på att jag skulle smutsa ner den.

Min vackra brudfrämma efter att hon tagit av sig fleecetröjan och lackat andra handens naglar


Efter avklarad fotografering åkte vi hem en stund, jag tog bort det förstörda nagellacket och satte på nytt. Lite före kl 17 for vi upp till lokalin igen och Anna hjälpte mig återigen med påklädning. Sedan gick hon och tog emot gästerna och jag och min blivande man lämnades ensamma backstage. Prästen anlände i tid och vi kom på att vi glömt hindersprövnings-pappret hemma. Ingen panik. Det gick bra ändå sa han. En kort genomgång och så gick han ut.

Visste inte om jag skulle stå eller sitta. Är håret bra? Inte är jag väl svart under ögonen? Har vi tänkt på allt? Har vi kommit ihåg allt? Hur var det vi skulle stå nu igen? Tänk om jag faller i trappan? Måste komma ihåg att inte stå som en hösäck. Tänk om jag blir jätteful på alla foton? Simon du har väl för helvete telefon på ljudlös? Började känna mig yr. Drack ett glas vatten. Kände mig lite bättre. Tillsist vi fick klartecken. Nu var det dags.

Vi gick ut och innan vi gick in i salen kom jag på att vi kanske borde gå arm i arm. Nappade snabbt tag i Simons arm. Adam spelade så vackert "Hallelujah" på gitarr. Allt var så vackert och salen full av vackra människor. Nu var det trappan. Satan, jag stiger på klänningen. Nåja, en smidig undanmanöver och upp kom vi. Gav brudbuketten åt Anna. Ångrade mig när jag inte visste vart jag skulle göra av mina händer och tog den tillbaka.

Prästen började säga sitt och jag minns inte mycket av vad han sa. Men en sak gick in i hjärtat och det var när han talade om förlåtelse. Hur viktigt det är att kunna förlåta varandra. Och det är nog sant, tänkte jag. Utan förlåtelse skulle vi inte stått där vi står idag. Vi svarade båda "ja" utan att någons röst skar sig, jag gav buketten åt Anna igen, Jonas överräckte ringen och Simon trädde den på mitt finger. Vi pussades och så var vi man och hustru. Adam och Tove framförde "Paradiset" och det var så otroligt vackert att tårarna brände bakom ögonlocken. Tog den religiösa vigseln på allvar och knäppte till och med händerna och bad fader vår, som den nya medlem av kyrkan jag nu återigen är. Vi hade inte kommit överens om någon speciell utmarsch med Adam, men när han började spela "utan dina andetag" tänkte jag börja gråta igen.

Vi satte oss ner i brudsoffan och Jonas välkomnade gästerna och vi skålade i skumpa. Sedan började matserveringen nästan omedelbart, vi började med förrättsbord bestående av många smårätter och sallader. Sedan följde huvudrättsbordet med potatisgratäng, ugnsrostade grönsaker, nötkött och lax. Det serverades vin, vi sjöng flera snapsvisor och serveringspersonalen från Tinka var helt fantastisk.

Just married <3

Min pappa och Simons pappa höll fina tal, och återigen var tårarna nära när pappa pratade om Nabba. Emmi höll tal och sedan var det efterrätt som serverades till bordet, havtornskräm (fast den nu var mer som saft) med vitchokladmousse. Malin drog en lek som var en frågesport om mig och Simon, och Anna hade videohälsningar av Neon och Andy Whitby, vilket jag blev helt starstruck av, Neon hade jag kanske kunnat vänta mig men Andy Whitby var verkligen en överraskning! Min kära vän Ida från Skåne hade också skickat en fin videohälsning, vilka otroliga vänner jag har! <3 Det visades också en film från möhippan där jag dansade med stången (rätt så snyggt om jag får säga det själv :D) och Simon fick gissa vilket av stjärtavtrycken som tillhörde mig, vilket inte var det lättaste! Sedan kom svensexa-gänget upp på scen och jag fick gissa vilken av deras fina teckningar av olika manssiluetter som spände biceps, som var Simon. Kan tilläggas att de var ritade någon gång sent på natten och rätt så.. abstrakta..




Bröllopstårtan skar vi, jag stampade hårt i golvet och vi serverades kaffe och konjak. Vi hann sjunga både "vååre i pedesi" och "vi je laga fuör kvarader", roligt när dialekter från svenska Österbottens alla hörn möts :D Nu hade också ungdomens källa, eller bålfontänen, satts igång och den var ett väldigt uppskattat inslag.



Efter kaffet dukades några bord av för att göra rum för dans, och dansen skedde förstås till tonerna av ett band som spelade tidsenlig musik, alltså swing/jazz/ragtime: Birgers Ragtime Band! De var helt fantastiskt bra, både brudparet och många andra tog sig många svängom:ar! Mellan varven joinade Adam och Joel bandet och hängde på med både skedar och andra skrammelinstrument. De körde två set och blev klara strax före 12-slaget. Då vankades det fyrverkeri och alla sökte sig ut och bevittnade ett fantastiskt ljusspel som min far ordnade.

Efter 12-slaget var jag trött på min brudklänning och hade ont i fötterna av de nya skorna, så jag beordrade Anna att åka hem och hämta en mer partyvänlig klänning och mina högklackade som jag vet jag orkar dansa i. Fick dock ännu en gång dra på mig brudklänningen för en fotosession, men sen åkte nog den lilla svarta på igen. Klockan 01.00 for gänget som skulle med bussen hem och diverse äldre gäster började också söka sig.

Sedan är det mesta som en ihopfluten, euforisk dimma bestående av findans, fuldans, dans på bord, dansband(!), bål, nattmat, rökpauser, glitter, fjädrar, glas i golvet, skratt, kärlek, söndriga stayups, brölande i mikrofoner, ännu mera dans, allt tillsammans med de bästa människorna som finns i hela världen. Nä vet ni, det går inte att i ord beskriva stämningen för den som inte närvarade. Och till er som inte närvarade är den svidande sanningen dessvärre att ni gick miste om århundradets fest. Hur vi än vrider på det så kvarstår det faktum :D

Kl 04.30 droppade ett gäng av med taxi och någon enstaka grobian behövde skickas hem. Klockan 05.00 drog jag på mig träningsbyxorna jag kommit dit i ca 12 timmar tidigare, släckte och stängde och promenerade hem tillsammans med min man. Tack och lov hade jag djurskötare (som inte var bröllopsgäster) så alla inklusive jag fick sova lugnt.

För att summera: Jag hade höga förväntningar, endast några i slutändan totalt jävla betydelselösa detaljer grusade tillfälligt min sinnesstämning. Dagen, kvällen och natten var allt jag kunde ha önskat mig. Önskar bara att jag kunde ta fram de 12 timmarna och uppleva dem igen, om och om igen. Och jag tror att många faktiskt hade lika roligt som jag, vilket var min allra högsta önskan.

Tack familjen, svärfamiljen och mina/våra underbara vänner för all hjälp med förberedelser, djurskötsel, alla fina programpunkter och all städhjälp dagen efter. Tack alla gäster för att ni kom och hade roligt, och för alla fina kort, gåvor och hälsningar. Ni vet inte hur det värmer i mitt hjärta <3

"All the bright precious things fade so fast
And they don't come back"



Såå, vem är nästa att gifta sig? :D