Återigen har det gått en tid sedan jag senast uppdaterade. Sommaren, en väldigt sval sådan, kom och gick. Det var nog egentligen första sommaren jag känt att jag trivts här i Skaftung. Hann med ett roligt 4H-läger, firade midsommar i Nykaabi, sköna ridturer, en vigsel, ett dop och en förlovningsfest, loppisar, familjen på stallmålningstalko, Juthbackamarknad + Scooterkeikka med Anna. Allt varvat med vanlig djurskötsel, lite jobbande vid boden, traktorkörande och bastukvällar vid villan. Ridandet har jag nu lagt på hyllan sen någon månad tillbaka, men jag har två duktiga medryttare som motionerar hästarna och sköter stallet. Och förstås grannen Arja, en riktig klippa som alltid ställer upp som hästskötare.
Min 30-årsdag kom och gick, den firades med närmaste familj på hemmaplan, samt med en tumis-weekend i Åbo med Simon. Vi badade, shoppade, åt gott och hade det allmänt bra och gemytligt, som vi alltid har det när vi får komma iväg hemifrån och spendera tid med varandra. Någonstans hade jag väl inte planerat att fira min 30-årsdag som gravid och nykter, jag hade tänkt mig ett megarave eller nån fest av nåt slag iaf. Men det gick bra såhär också och rave kan jag väl fortfarande ha den dag jag fyller 40 :D Jag har inte drabbats av någon 30-årskris utan tycker det är enbart skönt att bli äldre och klokare. Skulle någon skicka mig 10 år tillbaka i tiden till min 20-årsdag skulle jag börja storgråta av angst och medvetande om alla då ännu oupplevda besvikelser, hjärtesorger och motgångar. Nej, livet blir nog bara bättre och man blir alltmer medveten om vad som verkligen är viktigt. För 10 år sedan var det så viktigt vad andra tyckte och vad man "borde" göra av livet. Nu vågar jag gå min egen väg och göra det som känns viktigt för mig och meningsfullt för mig. Hoppas att jag om 10 år känner mig ännu säkrare och ännu lyckligare.
Så det går med stormsteg framåt mot tiden med småsteg. Den nya eran i livet. Lite konstigt känns det att tänka att det var min/vår sista barnlösa sommar. Att vi kommer att fira denna jul och detta nyår med en ny, liten människa. Att livet inom några veckor kommer att så radikalt förändras känns fortfarande lite ogreppbart, även om skötbordet, kläderna och alla andra tusen bebisattiraljer bara står och väntar på att tas i användning. Det känns nog lite skrämmande, samtidigt som jag knappt kan bärga mig tills jag slipper bära på denna extra last som jag upplever att begränsar min fysiska förmåga något oerhört. När man är van att i sitt dagliga arbete kånka, bära, skjuta, dra, lyfta, mocka, ja ANVÄNDA kroppen utan att behöva tänka på vad den klarar av, blir detta tillstånd till slut väldigt frustrerande. Ibland glömmer man bort sig och tar i mer än man borde, med resultatet att det river till i magen och det känns som att allt man har inom sig ramlar ut nedre vägen.
Nej, jag måste nog erkänna att jag känner mig lite berövad på min kropp, som var så stark och så snygg. Som jag trivdes så bra i. Trivs inte alls när brösten ligger ovanpå magen, alla kroppsdelar är som uppsvällda och oformliga degklumpar. Försöker iaf tänka snällt om min stackars kropp, den jobbar faktiskt hårt för att livet därinne ska ha det så bra som möjligt, och det uppsvällda tillståndet är ju inte för evigt. Försöker att ha lite självdistans och inte döma den när jag tittar mig i spegeln, även om det är svårt ibland. Och hoppas att den någon gång ska hitta tillbaka till det skick den en gång befann sig i. Kan inte hjälpa att jag tycker det är jävligt orättvist att vi kvinnor ska behöva offra så mycket av våra kroppar medan spermadonatorn på sin höjd går upp några sympatikilon i vikt.
Nå, förhoppningsvis är det inte många veckor kvar till D-day, 27 dagar till BF. Har inte hittills tänkt så mycket på själva förlossningen, eller jag har väl mer eller mindre medvetet skjutit undan tankarna på den. Inte för att jag varit rädd, men för att det känts så avlägset och så ogreppbart. Ogreppbart känns det fortfarande, och ju närmare det blir, desto mer oförberedd känner jag mig, även om vi gått på all världens föräldraförberedande, besökt BB, diskuterat med rådgivningen, läst böcker och olika förlossningsberättelser. Men ändå är och förblir det något som inte kan planeras.
Känner mig lite som när man i lågstadiet skulle besöka simhallen och man skröt om hur man nog skulle våga hoppa från både 3 och 5 meter. Vadå, alla andra vågar ju, och ingen har dött av det, klart jag också ska hoppa. Men nu sitter jag där i bussen på väg dit och känner mig inte alls lika säker längre. Där ska jag snart stå, högt uppe på stupets kant, avklädd med folks blickar på mig. Och jag kommer inte ens att få välja när jag hoppar, utan min kropp kommer bara att handlöst och okontrollerat kasta sig ut för stupet och jag har ingen aning om hur och när och på vilket underlag jag kommer att landa. Kan bara hoppas att det är tillräckligt djupt vatten under och att jag slår i vattenytan i någotsånär lodrät ställning.
Försöker att förlita mig på min förhållandevis höga smärttröskel, min starka tro på att min kropp ändå är designad för just detta ändamål. Samt känner jag trygghet i att ha världens bästa man vid min sida när det är dags. Tre saker är jag mest rädd för och önskar att de hålls på behövligt avstånd från min kropp: Epidural, TENS-apparater och värkstimulerande dropp. Det må göra hur helvetes ont som helst men så ont får jag nog aldrig så att jag frivilligt vill ha elektricitet eller kanyler som skaver i min kropp. Så min kära kropp, jag räknar med att du bidrar med ordentliga värkar så jag slipper offra en hand! Har en inre vision att jag ska klara mig med lustgas och jävlaranamma. I värsta fall PCB. Övriga saker känns det som att jag ändå inte kan påverka så mycket utan det blir som det blir.
Men så över till huset och vad vi åstadkommit på den fronten under sommarens och höstens gång:
Grunden till farstukvisten murades och stommen spantrades. Det var meningen att Simon skulle anlita byggare till detta projekt, men det slutade med att han gjorde det själv. Svärfar hjälpte till med murningen iaf.
Sedan kom sig takstolarna upp, och efter att denna bild togs har också undertaket blivit lagt. Nu har vi beställt takplåten så bara den anländer så blir nästa steg att montera den.
Känner mig lite värdelös när jag inte kan hjälpa till så mycket med byggandet för tillfället, men det är nog bara att gilla läget och haka på sedan när tid och ork återfinns. Byggandet och planerandet av det tekniska är nog till största delen på Simons ansvar nu, fastän det känns lite fel att lasta över allt ansvar på honom. Men å andra sidan är han lite av en ensamvarg och för husfridens skull tror jag det faktiskt är bäst att han får "måra åpåå" för sig själv, han samarbetar sämre än han jobbar själv. Han har iaf gett mig fulla befogenheter att bestämma inredningen och det estetiska sedan när vi kommer så långt, och jag tyckte det var en ganska bra deal.
Vi har många gånger funderat om farstukvistbygget blev något överdimensionerat men nu när allt börjat ta form och man lite kan börja visualisera hur det faktiskt kommer att börja se ut, så tycker jag inte den blev särskilt enorm ändå. Och absolut inte om man tänker på allt vad den inrymmer. Vad jag väntar på golv och mellanväggar (och allt annat som måste installeras före man kan börja tänka på inredning...)
Men, men, vi kämpar vidare med både husprojekt och förlossningsförberedelser!
