Det oplanerade snittet.

Såg ett inlägg på instagram med denna bild (bildcred @spiritysol på insta) och en text skriven på engelska som handlade om kejsarsnitt. Nu minns jag inte vem som postade inlägget, och hittar det inte längre, men texten handlade om hur kvinnor har fått höra nedlåtande kommentarer om att de inte "fött på riktigt"(!) när deras barn har kommit till världen genom snitt. Jag personligen har tack och lov besparats dylika idiotiska kommentarer, men inlägget väckte tankar och känslor. Har ändå hela tiden känt att förr eller senare kommer jag att behöva skriva av mig om Harrys förlossning och detta instainlägg fungerade nu som utlösande faktor.

Jag brottas fortfarande med motstridiga känslor kring förlossningen, som ju då alltså skedde genom akut snitt, och dessutom under narkos. Som förstföderska tänker man ju extra mycket på den kommande förlossningen. Man får komma med önskemål om hur man vill ha det, samtidigt som man får rådet att inte planera för mycket. Att barn förlöses med kejsarsnitt, planerat eller akut, är ju ingen världsnyhet, det händer ju var och varannan. Men hade av någon anledning aldrig kunnat föreställa mig att det faktiskt kunde hända mig också.

Jag är inget kontrollfreak av naturen och försökte verkligen följa rådet att inte planera alls. Jag litade blint och stendövt på att mina runda höfter var gjorda för att föda fram barn och var inte alls speciellt nervös. (Ni kan läsa mitt förra inlägg för mera funderingar jag hade inför dagen D) Även om jag var fullt medveten om att det skulle göra ont så har jag ganska hög smärttröskel, så smärtan var inte heller nåt jag grubblade desto mera över.

Men det finns en sak som jag har väldigt obehag för. Och det är punktberöring i svanken/svanskotan. Pga denna fobi hade jag bestämt mig för att inte ta epidural. Inte för att jag skulle vara tuff eller nåt sånt, utan för att jag helt enkelt börjar må illa av blotta tanken på nålar i ryggraden.

Eftersom jag gått 2 veckor över tiden måndagen den 18 december så sattes jag igång kl 9.30 med ballong. Dagen gick med lindrigare sammandragningar och 12 timmar senare drogs ballongen ut. Jag var då öppen ca 4 cm. Vid midnatt gick vattnet och strax efteråt satte starkare, mera regelbundna sammandragningar igång. Jag fick oxanest-injektion, min första PCB och så fick vi småningom förflytta oss till en förlossningssal där jag fick lustgas. Needless to say att vi inte sov en enda minut den natten...

Det blev morgon, dag och jag kämpade på med lustgasen, jumppabollen, varma duschar och fick PCB 2 gånger till. PCB funkade jättebra och kände inget alls när de blev satta, men effekten varade bara 1 timme. Lustgasen funkade också bra, skulle aldrig ha orkat utan den.

Kl 14 var jag fortfarande bara 4 cm öppen och värkarna var, om än regelbundna, inte tilltagande i styrka. Barnmorskan som haft hand om mig sedan morgonen nästan började nästan böna och be:
- Men snälla, ska du int ta epidural i alla fall? Du har kämpat så länge redan, du kommer int att orka. Så har du krafter kvar att krysta sen..? Ingen tycker du är svag eller dålig för att du tar epiduralen.
- Men ja sku ju int haa.. Ja sku ju klar me utan..!

Inte en tår hade jag gråtit av smärta dittills, men då kom tårarna och rädslan, obehaget för nålen i ryggslutet. Jag gav mycket motvilligt med mig, men till min stora lättnad kände jag inget när den sattes. Däremot kände jag fortfarande samma smärtor, och vi fick efter en stund konstatera att epiduralen tyvärr inte hade någon effekt på mig. Det blev som ett dubbelt antiklimax, när jag äntligen låtit mig övertalas att ta den så funkade fanskapet inte ens!

Timmarna gick, jag fick nåt dropp som skulle mjuka upp livmoderhalsen, men nåt värkstimulerande vågande de inte ge eftersom de var rädda att jag skulle få alltför ont när epiduralen inte funkade. Barnmorskorna och läkaren började prata om kejsarsnitt och allt började kännas overkligt. Det hade liksom inte existerat i min värld att jag skulle förlösas med snitt. Ingen hade sagt åt mig att jag ska förbereda mig på snitt eller frågat vilka önskemål jag har om det blir snitt. Om det tidigare känts som att jag ska hoppa från 5 meter så kändes det nu som att nån kastade ut mig från ett flygplan.

När klockan närmade sig 17 började min feber stiga, vattnet började bli brunt och allt pekade på att jag skulle bli tvungen att lämna förlossningssalen 4 cm öppen med bebis fortfarande i magen. Beslutet togs, Simon fick operationssalskläder och jag rullades iväg till operationssalen. Där skulle jag förstås återigen, trött och slut och med den stora magen, tvingas rulla ihop mig i sidoläge för mera satans nålar i ryggen. Och när spinalen skulle sättas gick det allt annat än smärtfritt. Läkaren stack fel flera gånger och det skar fruktansvärda elstötar genom kroppen, turvis genom båda benen. Jag blev beordrad att ligga stilla hur det än känns, vilket jag svarade på genom att reagera totalt djuriskt så läkarna fick hålla fast mig och jag skrek som en dårhuspatient. Till sist trodde de att de fått den på plats och jag rullade lättad över på rygg. Men se nej, känseln hade jag kvar hur bra som helst, så den spinalen var lika lyckad som epiduralen. Tänkte börja storgråta och skrika vid tanken på att de skulle rulla över mig på sida och leka elektriker med mina ryggmärgsnerver igen, men så hann läkaren säga de magiska orden "vi söver ner dig" före jag tappade besinningen igen.

"Ja tack, droga ner mig, ta bort mig" hann jag tänka innan jag försvann och vaknade upp vad som kändes som sekunder, men i själva verket var ca 2 timmar senare. Ensam, med tom mage. Ingen Simon bredvid mig, ingen bebis på min mage. Det kändes helt surrealistiskt. Kändes nästan som att hela förlossningen varit en dröm, kanske jag rentav inbillat mig hela graviditeten? Hann inte vara vaken många minuter innan en läkare informerade mig om att de plockat ut en frisk och kry pojke som nu var med pappa på BB-avdelningen. Öh, jaha. Okej. Kunde inte riktigt ta in informationen. Undrade varför jag inte fick se dem men kom mig inte för att fråga. Låg ytterligare en halv timme och stirrade på klockan på väggen framför mig. Började lite kvickna till och kände en alltmer tilltagande irritation över att tvingas ligga ensam där på uppvaket. Finsktalande läkare gick av och an och till sist utbrast jag förnärmat till en av dem "Siis kauanko mun pitää olla täällä..!?" "Ikuisuudeksi" sa hon och log retsamt. Till slut kom ändå barnmorskan och Simon in och jag blev uppflyttad till bb avdelningen.

Har så suddiga minnen av mitt första möte med Harry, vilket känns lite ledsamt. Jag fick inte höra hans första skrik och inte se hur han såg ut när han tog sina första andetag. Hela första dygnet med honom är som en enda dimma. Hade inte krafter att ta mig upp ur sängen, än mindre lyfta honom det första dygnet, så Simon fick sköta blöjbyten och tvätt, och lyfta honom från en sida till den andra när jag skulle amma.

Harry var hungrig, övertidsbebis som han var så hade han stort matbehov redan från början, och min mjölkproduktion var lite seg i starten, vilket är helt normalt efter snitt. Han var väldigt gråtig och ibland på nätterna tog barnmorskorna honom till kansli och matade i honom ersättning efter att jag gjort så gott jag kunnat med den mjölk jag hade, så jag skulle få sova några timmar.

På nätterna hann förlossningen ikapp mig och jag grät. Grät för att det inte alls gått som jag tänkt mig. för att jag kände mig som en skitdålig kvinna som inte klarade av nåt så grundläggande som att föda fram ett barn. Grät över traumat med spinalbedövningen och att jag tvingats bli nersövd, även om det kändes som det mest barmhärtiga i stunden. Grät över att jag inte fick dela med Simon det ögonblicket när han kom till världen, att jag inte fick ha honom nyfödd på mitt bröst. Grät över hur jag någonsin ska våga försöka föda fram flera barn. Vill verkligen inte gå igenom ett snitt till, oavsett om det är akut eller planerat.

Huvudsaken är ju att barnet kom helskinnad till världen, men för att återknyta till början: Jo, jag kan förstå resonemanget med att inte ha "fött på riktigt" när det gäller en själv för så kände jag! Skulle aldrig ha tänkt så när det gäller andras kejsarsnitt, men när det gällde mig själv så kom plötsligt sådana konstiga tankar. Blev liksom lite ätstörningslogik i mitt tänkande. Eftersom man inte alls blev förberedd på snitt så var man inte heller förberedd på de tankar och känslor som kom upp. Tycker såhär i efterhand att fastän man planerat att föda vaginalt så kunde rådgivningen gott ta upp och gå igenom akut kejsarsnitt vid något lämpligt tillfälle. Hur gärna man än vill föda vaginalt så är det inte alltid möjligt och då skulle det vara skönt att vara ens lite mentalt förberedd på det också. För det var inte jag. Men nu är jag. Kantapään kautta.

Småsteg och stormsteg

Vissa saker känns som att de framskrider så långsamt och andra går skrämmande snabbt. Tittar man på facebook-minnen får man konstatera att åtminstone på årsbasis framskrider nog såväl husprojekt som graviditeter med hyfsad fart iallafall, fastän båda två upplevs som rätt så neverending mellan varven.

Återigen har det gått en tid sedan jag senast uppdaterade. Sommaren, en väldigt sval sådan, kom och gick. Det var nog egentligen första sommaren jag känt att jag trivts här i Skaftung. Hann med ett roligt 4H-läger, firade midsommar i Nykaabi, sköna ridturer, en vigsel, ett dop och en förlovningsfest, loppisar, familjen på stallmålningstalko, Juthbackamarknad + Scooterkeikka med Anna. Allt varvat med vanlig djurskötsel, lite jobbande vid boden, traktorkörande och bastukvällar vid villan. Ridandet har jag nu lagt på hyllan sen någon månad tillbaka, men jag har två duktiga medryttare som motionerar hästarna och sköter stallet. Och förstås grannen Arja, en riktig klippa som alltid ställer upp som hästskötare.

Min 30-årsdag kom och gick, den firades med närmaste familj på hemmaplan, samt med en tumis-weekend i Åbo med Simon. Vi badade, shoppade, åt gott och hade det allmänt bra och gemytligt, som vi alltid har det när vi får komma iväg hemifrån och spendera tid med varandra. Någonstans hade jag väl inte planerat att fira min 30-årsdag som gravid och nykter, jag hade tänkt mig ett megarave eller nån fest av nåt slag iaf. Men det gick bra såhär också och rave kan jag väl fortfarande ha den dag jag fyller 40 :D Jag har inte drabbats av någon 30-årskris utan tycker det är enbart skönt att bli äldre och klokare. Skulle någon skicka mig 10 år tillbaka i tiden till min 20-årsdag skulle jag börja storgråta av angst och medvetande om alla då ännu oupplevda besvikelser, hjärtesorger och motgångar. Nej, livet blir nog bara bättre och man blir alltmer medveten om vad som verkligen är viktigt. För 10 år sedan var det så viktigt vad andra tyckte och vad man "borde" göra av livet. Nu vågar jag gå min egen väg och göra det som känns viktigt för mig och meningsfullt för mig. Hoppas att jag om 10 år känner mig ännu säkrare och ännu lyckligare.

Så det går med stormsteg framåt mot tiden med småsteg. Den nya eran i livet. Lite konstigt känns det att tänka att det var min/vår sista barnlösa sommar. Att vi kommer att fira denna jul och detta nyår med en ny, liten människa. Att livet inom några veckor kommer att så radikalt förändras känns fortfarande lite ogreppbart, även om skötbordet, kläderna och alla andra tusen bebisattiraljer bara står och väntar på att tas i användning. Det känns nog lite skrämmande, samtidigt som jag knappt kan bärga mig tills jag slipper bära på denna extra last som jag upplever att begränsar min fysiska förmåga något oerhört. När man är van att i sitt dagliga arbete kånka, bära, skjuta, dra, lyfta, mocka, ja ANVÄNDA kroppen utan att behöva tänka på vad den klarar av, blir detta tillstånd till slut väldigt frustrerande. Ibland glömmer man bort sig och tar i mer än man borde, med resultatet att det river till i magen och det känns som att allt man har inom sig ramlar ut nedre vägen. 

Nej, jag måste nog erkänna att jag känner mig lite berövad på min kropp, som var så stark och så snygg. Som jag trivdes så bra i. Trivs inte alls när brösten ligger ovanpå magen, alla kroppsdelar är som uppsvällda och oformliga degklumpar. Försöker iaf tänka snällt om min stackars kropp, den jobbar faktiskt hårt för att livet därinne ska ha det så bra som möjligt, och det uppsvällda tillståndet är ju inte för evigt. Försöker att ha lite självdistans och inte döma den när jag tittar mig i spegeln, även om det är svårt ibland. Och hoppas att den någon gång ska hitta tillbaka till det skick den en gång befann sig i. Kan inte hjälpa att jag tycker det är jävligt orättvist att vi kvinnor ska behöva offra så mycket av våra kroppar medan spermadonatorn på sin höjd går upp några sympatikilon i vikt.

Nå, förhoppningsvis är det inte många veckor kvar till D-day, 27 dagar till BF. Har inte hittills tänkt så mycket på själva förlossningen, eller jag har väl mer eller mindre medvetet skjutit undan tankarna på den. Inte för att jag varit rädd, men för att det känts så avlägset och så ogreppbart. Ogreppbart känns det fortfarande, och ju närmare det blir, desto mer oförberedd känner jag mig, även om vi gått på all världens föräldraförberedande, besökt BB, diskuterat med rådgivningen, läst böcker och olika förlossningsberättelser. Men ändå är och förblir det något som inte kan planeras. 

Känner mig lite som när man i lågstadiet skulle besöka simhallen och man skröt om hur man nog skulle våga hoppa från både 3 och 5 meter. Vadå, alla andra vågar ju, och ingen har dött av det, klart jag också ska hoppa. Men nu sitter jag där i bussen på väg dit och känner mig inte alls lika säker längre. Där ska jag snart stå, högt uppe på stupets kant, avklädd med folks blickar på mig. Och jag kommer inte ens att få välja när jag hoppar, utan min kropp kommer bara att handlöst och okontrollerat kasta sig ut för stupet och jag har ingen aning om hur och när och på vilket underlag jag kommer att landa. Kan bara hoppas att det är tillräckligt djupt vatten under och att jag slår i vattenytan i någotsånär lodrät ställning.

Försöker att förlita mig på min förhållandevis höga smärttröskel, min starka tro på att min kropp ändå är designad för just detta ändamål. Samt känner jag trygghet i att ha världens bästa man vid min sida när det är dags. Tre saker är jag mest rädd för och önskar att de hålls på behövligt avstånd från min kropp: Epidural, TENS-apparater och värkstimulerande dropp. Det må göra hur helvetes ont som helst men så ont får jag nog aldrig så att jag frivilligt vill ha elektricitet eller kanyler som skaver i min kropp. Så min kära kropp, jag räknar med att du bidrar med ordentliga värkar så jag slipper offra en hand! Har en inre vision att jag ska klara mig med lustgas och jävlaranamma. I värsta fall PCB. Övriga saker känns det som att jag ändå inte kan påverka så mycket utan det blir som det blir.

Men så över till huset och vad vi åstadkommit på den fronten under sommarens och höstens gång:

Grunden till farstukvisten murades och stommen spantrades. Det var meningen att Simon skulle anlita byggare till detta projekt, men det slutade med att han gjorde det själv. Svärfar hjälpte till med murningen iaf.

Sedan kom sig takstolarna upp, och efter att denna bild togs har också undertaket blivit lagt. Nu har vi beställt takplåten så bara den anländer så blir nästa steg att montera den.

Känner mig lite värdelös när jag inte kan hjälpa till så mycket med byggandet för tillfället, men det är nog bara att gilla läget och haka på sedan när tid och ork återfinns. Byggandet och planerandet av det tekniska är nog till största delen på Simons ansvar nu, fastän det känns lite fel att lasta över allt ansvar på honom. Men å andra sidan är han lite av en ensamvarg och för husfridens skull tror jag det faktiskt är bäst att han får "måra åpåå" för sig själv, han samarbetar sämre än han jobbar själv. Han har iaf gett mig fulla befogenheter att bestämma inredningen och det estetiska sedan när vi kommer så långt, och jag tyckte det var en ganska bra deal.

Vi har många gånger funderat om farstukvistbygget blev något överdimensionerat men nu när allt börjat ta form och man lite kan börja visualisera hur det faktiskt kommer att börja se ut, så tycker jag inte den blev särskilt enorm ändå. Och absolut inte om man tänker på allt vad den inrymmer. Vad jag väntar på golv och mellanväggar (och allt annat som måste installeras före man kan börja tänka på inredning...)

Men, men, vi kämpar vidare med både husprojekt och förlossningsförberedelser!

Verklighet vs drömmar

Ute småregnar det, blåser och är bara 7 grader varmt, jag brottas med en värkande rygg. Så tänkte att jag skulle skriva ett litet inlägg när jag nu en gång har lite tid.

Om vi börjar med verkligheten: Huset står fortfarande kvar och vi har nu nåt som liknar trossbotten i köket och norra ändkamrarna. Vi har också färdig gjutet runt spisgrunderna, runt stora salens spis ska det väl nog ännu gjutas, men risken för att den ska rasa ihop är väl nu avsevärt minskad...

Står stadigare.

Mellanbotten är också på gång i norra ändan.

För en tid sen besökte vi det lokala fönsterföretaget för att få offert. Ägaren gav mig ett exemplar av byggnadsapotekets handbok, och gud vad där fanns mycket fint! Fastän det känns som evigheter tills man behöver fundera på så små detaljer som strömbrytare, dörrhandtag och diverse lister.

Nedan kökets hjärta, tegelstenarna visar var vedspisen kommer att bli placerad. Till höger om den kommer en vanlig elektrisk spis. Sådär för övrigt så känns det smått fantastiskt att kunna vandra i huset i golvets verkliga höjd, och slippa det förbannande klättrandet mellan rummen.

Sommarens projekt blir nu då att få gjutet för farstukvisten, vilket egentligen borde ha gjorts redan förra sommaren, men det var ju nåt j*vla ladugårdsbygge då som upptog 16h/dygn från vår till höst. Och den senaste månaden har kalvandet och vårbrukandet tagit upp den mesta tiden, särskilt när våren varit så sen som den är. Trodde aldrig jag skulle säga detta men ibland kommer jag på mig själv med att hata bondelivet. Inte själva livet och sysslorna, men den fruktansvärda mängd tid och energi alla sysslor äter. Hur det är bort från så mycket annat man borde och skulle vilja göra. Och det faktum att det ALLTID måste gå först, allt annat får alltid snällt vänta. Dessutom, när man själv står utanför och inte är med och driver jordbruket, känns det som att tålamodet tar slut ännu fortare. Samtidigt som man står med sina egna djur och frustrationen över allt som borde göras kring dem, men som går så mycket långsammare när man inte har någon hjälp, eller helt enkelt lämnar ogjort tills man får någon hjälp. Nåjoo, det hjälper väl inte att gråta över det, Simon kan inte klona sig själv hur mycket det än skulle underlätta allas liv :P Det är ju fritt fram för mig att minska på djurmängden om (eller snarare när) jag inte orkar längre...

Nåjomen åter till sommarens projekt, vi ska också söka bygglov för värmecentralen och förhoppningsvis få den byggd före vintern kommer, annars vet jag en som minsann får så lov att börja bära vatten till hästarna och getterna när det fryser på!

För själv bär jag på en unge som antagligen kommer att födas just när det börjar frysa på (om nu hösten och tidiga vintern blir lika slaskig som de har varit de senaste åren). Sooo... I'll throw my hands up on that one! :D

Så nu är det lite press på att det ska börja hända nåt, för även om jag trivs helt ok med att bo i Solhem så vill jag inte bo här alltför många år med ett barn. Och att bo här med flera (om det nu blir det) är totalt otänkbart.

Att bli förälder känns väl rätt okej, nu när man hunnit smälta det lite. Jag har ju aldrig varit nån "bebisälskare", tycker spädbarn är jobbiga och krävande. Därför har jag heller aldrig känt nån längtan efter barn. Samtidigt har jag väl nånstans ändå tänkt att jag nångång ska ha barn, men dendär "nångång" när tiden känns mogen infann sig aldrig, och skulle väl aldrig ha infunnit sig heller, så det var väl precis såhär det skulle gå till. Åhå :D Jag menar, jag hinner ju ändå fylla 30 innan ungen kommer, så nån ung mamma är jag ju verkligen inte. Och känner ändå att jag sett och upplevt en hel del, och fått vara med om så mycket roliga saker (fast det kontot blir väl aldrig fullt). Och de roliga upplevelserna tar väl förhoppningsvis inte slut bara för att man blir förälder, men de tar väl en liten paus. Och eftersom min bästa vän, som brukar dela de roliga upplevelserna med mig, också nyligen blivit förälder, så kom det väl ganska så lämpligt. Det var tid nu. Och är så glad att vi "hann" gifta oss före jag blev gravid, att vara gravid på eget bröllop kommer inte på fråga och att ha ungar med på bröllopet.. Mjääh. Det var såhär det var meningen att bli. Bara huset blir färdigt nångång också...

Jag kan inte bestämma mig... Jag tar båda!

Sen bar det iväg till pinterest och drömmarnas land.. Skulle behöva planera färdigt hur kvistens dörr och fönster ska se ut och vilken färg de ska vara. Vet i alla fall att finingången ska ha en pardörr med fönster på övre halvan, frågan är om fulingången också ska ha det? Och färgen, ockragul eller kromoxidgrön..?

https://fi.pinterest.com/ronnsofia/farstukvistd%C3%B6rrf%C3%B6nster/

Tror att min sen tidigare nästintill obefintliga trädgårdsådra så småningom börjar vakna till liv! :O Måste göra ett skilt pinterestalbum för trädgårdsinspiration också.




Nåt sånthär skulle jag vilja få till! Lummigt, på gränsen till vildväxt, men ändå under kontroll :D Staket, grindar, stenar... Och så lite gräsmatta som möjligt!

The Great Rönn-Ingves

Gott nytt år på er till att börja med!

Huvudet har snurrat av tankar, glädje och kärlek de senaste dagarna, och jag kände att någonstans måste jag nu få ur mig allt som bubblar inom mig. Oftast kommer mina skrivanfall när jag är riktigt nere, men nu ska ni för omväxlings skull få läsa ett positivitetsinlägg av mig!

För att inte gå alltför långt tillbaka i tiden och bena igenom hela min och Simons historia så börjar vi med möhippan. Jag hämtades lördagen den 10.12 av Mia och Rickard, klämde in mig mellan Edith och Elliot och fördes till ABC. Där väntade en bil innehållande en glad Mari som spelade Scooter och bjöd på skumpa och choklad. Färden fortsatte till Vasa, vi parkerade och promenerade till torget. Där stod Anna och väntade och deklarerade att vi nog inte blir fler. "He va noo kleint he" hann jag tänka men ville inte verka bitter, och tänkte att jag får väl så lov att nöja mig med två fagra damer. I nästa sekund hoppade Pia, Emmi, Ida, Jessika, Katrina, Tove, Mia, Sofie och Malin med lilla Nelly fram bakom statyn och stämningen steg avsevärt! :D

Vi började gå och vårt mål var Vasa Vertical Fitness där ca hälften av oss prövade på poledancing. Det var en väldigt rolig, men tung motionsform! Efter avslutat motionspass tilldelades jag diplom och vi började söka oss vidare. Promenaden tog oss till en lägenhet som visade sig vara Katrinas. Där bjöds det på lite mellanmål, snacks, dricka och snopptårta icke att förglömma. Efter en stund ringde det på dörren och in kom en tjej som drog lustparty åt oss. Vi kände och klämde på allt och beställde också en del skojiga saker. Vi hann också med ett program som jag tyckte var väldigt kul: alla hade valt ut en låt som de förknippade med mig eller som de tyckte var länkad till mig på något sätt, och jag skulle gissa vem som valt låten. Vissa var superlätta men andra var verkligen knepiga!

Sedan bar det av gåendes igen mot staden och Gustav Vasa, där vi åt god mat och hade en liten frågesport. Efter maten var bastun varm och vi badade bastu, gjorde röv-avtryck på papper med blåfärg och hade riktigt roligt! Efter bastun for en del hem och de som lämnade kvar gjorde sig i ordning för utekväll. Vi hamnade på Waild där jag sjöng karaoke och sedan dansade vi till riktigt bra musik innan vi avrundade och for på nattmat till Hese, blåste i polisens alkomätare och sedan for jag, Anna, Emmi, Pia och Jessika till Annas och somnade gott! Det var verkligen en rolig kväll jag kommer att minnas för alltid <3

Helgen efteråt var det dags för Simons svensexa som också lär ha varit väldigt rolig, och då var Mari och Anna hit och vi pyntade lokalen. Att ha nyårsbröllop med Great Gatsby-tema är något som passar glitterälskande skator perfekt, och vi sparade inte på krutet direkt.

Julen firade jag utan Simon i Nykarleby med familjen, och rätt som det var så var det redan torsdag och då anlände mor och far till Skaftung och började hjälpa till med alla tusen saker som skulle fixas inför lördagen. Vi pyntade, dukade, bar bord och stolar, planerade och funderade, pappa hjälpte mig med stallet och vi somnade gott på kvällen.

Det blev fredag och Anna anlände, liksom Adam, Tove, Joel och Katrina. Anna, Katrina och jag pysslade med bordsplacering (never again), Adam och Tove riggade ljudanläggning, mina och Simons föräldrar fixade med nattmaten, ställde igång bålfontänen, prästen var och gick igenom vigseln, serveringspersonalen var och checkade det sista, mellan varven skötte jag också djuren med Annas och Katrinas hjälp. Efter kvällstall fixade jag och Anna med ballonger, girlander och det sista finliret med allt glitter. Sent på kvällen anlände Emmi och Erik och vi stupade i säng alltför sent liksom de senaste dygnen.

Så var då dagen D, lördagen den 31 december 2016 här. Väckning lite tidigare än vanligt för att hinna sköta djuren innan avfärd till Kstad skulle ske, kl 9.30. Emmi hjälpte mig med korna, Katrina kom med till stallet som de fick sköta efter en kort instruktion. Sedan hem i duschen och iväg till Kstad med mor och far för att fixa hår och hämta blommor. Mamma hade tid till samma frissa som mig kl 10 och sålänge hon fixade med mammas hår passade jag på att sminka mig. Sedan kammades jag, lackade naglarna under tiden, och jag blev verkligen supernöjd med frisyren. Sedan åkte vi glada och nöjda iväg, alla utan en tanke på blommorna, som jag kom ihåg först när jag kom hem och Anna frågade var jag hade brudbuketten :D Efter lite ringande fick vi konstaterat att Anne-Maj var i Lappfjärd så hon åkte och hämtade dem.

Klockan 14.00 var det dags för fotografering, som fick ske inne i lokalen pga det leriga vädret. Hade gärna fotograferat oss utomhus men vågade inte riskera att smutsa ner brudklänningen. Blommorna som Anne-Maj hade hämtat var i lokalin och jag blev besviken när jag såg min brudbukett. Den var absolut inte ful, men den var inte vad jag tänkt mig. Vi nödfixade till den med lite murgröna som Anne-Maj hämtade hemifrån och kom fram till att den nog var vacker ändå fastän den var liten.

Strax före fotograferingen hade jag fått den fina idén att lacka över mitt silvernagellack med Emmis ett glittrigare top coat, som tydligen inte alls passade ihop med underlacket, utan det löste upp det och resultatet var en skrovlig och mindre fint krackelerad yta. Blev plötsligt väldigt nervig och otålig och kände mig superstel fast jag inte brukar ha några problem med att posa för kamera. Tror dock att bilderna blev ganska bra ändå, det blev svart och dramatiskt och väldigt passande till vårt tema. Anna assisterade med påklädning och handskbindning i långkalsonger, fleecetröja och med bara en hands naglar lackade och hon var inte glad över att bli fotad i det tillståndet :D Brudklänningen fick klädas på och av och lämnas i lokalin inlindad i ett lakan tills vigseln skulle börja, vågade inte sätta mig ens i bilen med den för jag var helt säker på att jag skulle smutsa ner den.

Min vackra brudfrämma efter att hon tagit av sig fleecetröjan och lackat andra handens naglar

Efter avklarad fotografering åkte vi hem en stund, jag tog bort det förstörda nagellacket och satte på nytt. Lite före kl 17 for vi upp till lokalin igen och Anna hjälpte mig återigen med påklädning. Sedan gick hon och tog emot gästerna och jag och min blivande man lämnades ensamma backstage. Prästen anlände i tid och vi kom på att vi glömt hindersprövnings-pappret hemma. Ingen panik. Det gick bra ändå sa han. En kort genomgång och så gick han ut.

Visste inte om jag skulle stå eller sitta. Är håret bra? Inte är jag väl svart under ögonen? Har vi tänkt på allt? Har vi kommit ihåg allt? Hur var det vi skulle stå nu igen? Tänk om jag faller i trappan? Måste komma ihåg att inte stå som en hösäck. Tänk om jag blir jätteful på alla foton? Simon du har väl för helvete telefon på ljudlös? Började känna mig yr. Drack ett glas vatten. Kände mig lite bättre. Tillsist vi fick klartecken. Nu var det dags.

Vi gick ut och innan vi gick in i salen kom jag på att vi kanske borde gå arm i arm. Nappade snabbt tag i Simons arm. Adam spelade så vackert "Hallelujah" på gitarr. Allt var så vackert och salen full av vackra människor. Nu var det trappan. Satan, jag stiger på klänningen. Nåja, en smidig undanmanöver och upp kom vi. Gav brudbuketten åt Anna. Ångrade mig när jag inte visste vart jag skulle göra av mina händer och tog den tillbaka.

Prästen började säga sitt och jag minns inte mycket av vad han sa. Men en sak gick in i hjärtat och det var när han talade om förlåtelse. Hur viktigt det är att kunna förlåta varandra. Och det är nog sant, tänkte jag. Utan förlåtelse skulle vi inte stått där vi står idag. Vi svarade båda "ja" utan att någons röst skar sig, jag gav buketten åt Anna igen, Jonas överräckte ringen och Simon trädde den på mitt finger. Vi pussades och så var vi man och hustru. Adam och Tove framförde "Paradiset" och det var så otroligt vackert att tårarna brände bakom ögonlocken. Tog den religiösa vigseln på allvar och knäppte till och med händerna och bad fader vår, som den nya medlem av kyrkan jag nu återigen är. Vi hade inte kommit överens om någon speciell utmarsch med Adam, men när han började spela "utan dina andetag" tänkte jag börja gråta igen.

Vi satte oss ner i brudsoffan och Jonas välkomnade gästerna och vi skålade i skumpa. Sedan började matserveringen nästan omedelbart, vi började med förrättsbord bestående av många smårätter och sallader. Sedan följde huvudrättsbordet med potatisgratäng, ugnsrostade grönsaker, nötkött och lax. Det serverades vin, vi sjöng flera snapsvisor och serveringspersonalen från Tinka var helt fantastisk.

Just married <3

Min pappa och Simons pappa höll fina tal, och återigen var tårarna nära när pappa pratade om Nabba. Emmi höll tal och sedan var det efterrätt som serverades till bordet, havtornskräm (fast den nu var mer som saft) med vitchokladmousse. Malin drog en lek som var en frågesport om mig och Simon, och Anna hade videohälsningar av Neon och Andy Whitby, vilket jag blev helt starstruck av, Neon hade jag kanske kunnat vänta mig men Andy Whitby var verkligen en överraskning! Min kära vän Ida från Skåne hade också skickat en fin videohälsning, vilka otroliga vänner jag har! <3 Det visades också en film från möhippan där jag dansade med stången (rätt så snyggt om jag får säga det själv :D) och Simon fick gissa vilket av stjärtavtrycken som tillhörde mig, vilket inte var det lättaste! Sedan kom svensexa-gänget upp på scen och jag fick gissa vilken av deras fina teckningar av olika manssiluetter som spände biceps, som var Simon. Kan tilläggas att de var ritade någon gång sent på natten och rätt så.. abstrakta..

Bröllopstårtan skar vi, jag stampade hårt i golvet och vi serverades kaffe och konjak. Vi hann sjunga både "vååre i pedesi" och "vi je laga fuör kvarader", roligt när dialekter från svenska Österbottens alla hörn möts :D Nu hade också ungdomens källa, eller bålfontänen, satts igång och den var ett väldigt uppskattat inslag.

Efter kaffet dukades några bord av för att göra rum för dans, och dansen skedde förstås till tonerna av ett band som spelade tidsenlig musik, alltså swing/jazz/ragtime: Birgers Ragtime Band! De var helt fantastiskt bra, både brudparet och många andra tog sig många svängom:ar! Mellan varven joinade Adam och Joel bandet och hängde på med både skedar och andra skrammelinstrument. De körde två set och blev klara strax före 12-slaget. Då vankades det fyrverkeri och alla sökte sig ut och bevittnade ett fantastiskt ljusspel som min far ordnade.

Efter 12-slaget var jag trött på min brudklänning och hade ont i fötterna av de nya skorna, så jag beordrade Anna att åka hem och hämta en mer partyvänlig klänning och mina högklackade som jag vet jag orkar dansa i. Fick dock ännu en gång dra på mig brudklänningen för en fotosession, men sen åkte nog den lilla svarta på igen. Klockan 01.00 for gänget som skulle med bussen hem och diverse äldre gäster började också söka sig.

Sedan är det mesta som en ihopfluten, euforisk dimma bestående av findans, fuldans, dans på bord, dansband(!), bål, nattmat, rökpauser, glitter, fjädrar, glas i golvet, skratt, kärlek, söndriga stayups, brölande i mikrofoner, ännu mera dans, allt tillsammans med de bästa människorna som finns i hela världen. Nä vet ni, det går inte att i ord beskriva stämningen för den som inte närvarade. Och till er som inte närvarade är den svidande sanningen dessvärre att ni gick miste om århundradets fest. Hur vi än vrider på det så kvarstår det faktum :D

Kl 04.30 droppade ett gäng av med taxi och någon enstaka grobian behövde skickas hem. Klockan 05.00 drog jag på mig träningsbyxorna jag kommit dit i ca 12 timmar tidigare, släckte och stängde och promenerade hem tillsammans med min man. Tack och lov hade jag djurskötare (som inte var bröllopsgäster) så alla inklusive jag fick sova lugnt.

För att summera: Jag hade höga förväntningar, endast några i slutändan totalt jävla betydelselösa detaljer grusade tillfälligt min sinnesstämning. Dagen, kvällen och natten var allt jag kunde ha önskat mig. Önskar bara att jag kunde ta fram de 12 timmarna och uppleva dem igen, om och om igen. Och jag tror att många faktiskt hade lika roligt som jag, vilket var min allra högsta önskan.

Tack familjen, svärfamiljen och mina/våra underbara vänner för all hjälp med förberedelser, djurskötsel, alla fina programpunkter och all städhjälp dagen efter. Tack alla gäster för att ni kom och hade roligt, och för alla fina kort, gåvor och hälsningar. Ni vet inte hur det värmer i mitt hjärta <3

"All the bright precious things fade so fast

And they don't come back"

Såå, vem är nästa att gifta sig? :D

Att bita ihop eller bryta ihop

(Bakom kulisserna, eller "såhär är det att renovera gamla hus med en bonde.")

Länge sedan sist jag skrev. Önskade att jag kunde skriva att mycket har hänt sedan sist, men det kan jag inte för det har det inte.

Det sedvanliga vårbruket, skördetiderna och dessutom Simons ladugårdsbygge har slukat i princip ALL hans tid hela våren och sommaren, också den lediga. Någon kväll har vi lyckats orka få någon gjutform grävd och spikad, men någon fart har vi aldrig fått upp över sommaren. Den tid när i alla fall jag skulle kunna tänka mig att jobba större delen av dygnet, när det en gång är ljust och varmt. Nej, då står allt stilla. Huset går det väl ingen nöd på, det bara väntar, precis som det gjort i alla år det stått tomt och obebott.

Men jag fylls av en otrolig ångest när inget händer. I vissa perioder har jag varit så utled och ledsen över hela projektets obefintliga framskridande, att jag inte ens kunnat gå dit. Och har jag väl gått dit i tron att jag faktiskt ska få något uträttat, har jag efter ca fem minuter satt mig ner och överväldigats av hopplöshet. Det är som att nån hällt betong över mig så fort jag satt min fot på gården.

Det har varit en väldigt ensam sommar. Alla som står mig nära är så oändligt långt borta. I perioder har jag övervägt att strunta i allt och flytta tillbaka till Lillby. Jag har ibland varit helt övertygad om att jag inte hör hemma här. För första gången i mitt liv har jag verkligen tyckt att avståndet mellan mig och min familj är för långt. Avståndet mellan mig och min bästa vän är också för långt, fastän det är hälften kortare. Men det avståndet blir nog aldrig tillräckligt kort förrän vi bor grannar. Så kunde vi umgås utan att ständigt behöva tänka på vem som ska sköta våra djur den dagen.

Att starta upp en företagsverksamhet ensam är heller inte bara sådär. Min självdisciplin och mitt tålamod har utsatts för verkliga prövningar denna sommar. Det är så svårt att se målet när vägen dit är så jävla krokig. Och när man måste vandra vägen själv känns allt hundra gånger tyngre. Var och varannan dag har jag övervägt att ge upp min livsdröm. För att jag inte fått någon ordning på hur, och om, jag ska kunna förverkliga den utan pengar, maskiner och några som helst hjälpande händer.

Men det är nog bara att "dra åpp snåran", bryta ihop, men bita ihop en gång till. "Ta till klönan" som mommo skulle säga. Skördetiden är snart över, ladugården är snart färdig. Höstmörkret som kommer är årets ljuset i tunneln. Orka, orka. Mina djur håller mig sysselsatt och någotsånär mentalt tillräknelig (fast det känns som jag inte gjort annat än jagat dem, behandlat dem för någon sjukdom och ringt hovslagare i sommar). Och nog älskar jag ju den där alltid arbetande fästmannen, över allt annat. Han är ju nog ändå bäst på så många sätt.

Nää vet ni, jag har gett upp så många saker, så många gånger i mitt liv. För att det varit lättare att gå vidare till något annat. Det har varit lättare att vara feg, intala sig att man inte klarar av det och ta den enkla utvägen. Men nu gör jag inte det. För jag vill det här. Mer än något annat. Jag kan det här, jag reder upp det här. Jag ska vara kvar i Skaftung, vi SKA få huset färdig renoverat och dom ska banne mig få bära mig ut med fötterna före när jag väl flyttat in dit. Och jag SKA förverkliga min dröm om att få arbeta med mina egna djur på heltid. Ridplanen är grävd och jämnad, idag hämtade jag hem stolpar, imorgon hämtar jag dräneringsrör. Markduken kommer i slutet av veckan. Framåt, framåt, FRAMÅT. Vad är nästa på listan?

Koska vain tekemällä pääsee eteenpäin.

De e ett högt å bra hus..

..Verkligen ganska högt.

Scenen från Saltkråkan där Melker balanserar på taket har spelats upp i mitt huvud idag ett antal gånger, där jag gått och balanserat på takbjälkar och försökt undvika att ramla ner :D

Ibland känns det som att man borde boka in tid i kalendern för bloggandet. Det går som så mycket snabbare att bara posta nån snabb bild på insta eller Facebook, det blir som ett helt företag när man ska sätta sig vid datorn, författa texter och ladda upp bilder. Fast det är ju just detdär med att författa texter som jag ju tycker så mycket om, som trots allt håller liv i bloggen. Det är bara ett av mina intressen som jag har alltför lite tid att utöva...

Men ikväll, när jag har alla djur matade och skötta, och ändå är ensam hemma i väntan på Simon som väntar på en ko som ska kalva, så tänkte jag nej nu, och så satte jag mig ner i soffan, knäppte en öl och tog fram datorn.

Nåväl, kom till saken. Igår anlände min mor, far och moster hit till oss. Vi tillägnade dagen till lillstugan och spenderade den med att mocka ut det sista av mellantaksfyllnaden, och pappa rev taket i köket. Det var som vanligt skitigt, dammigt, svettigt, tungt, det regnade och stormade och var riktigt skitväder, men det uppvägdes av glädjen över hur det gick undan med tre extra par händer.

 

Pappa med tigersågen i högsta hugg. Det var ett litet projekt att få ner allt, eftersom taket hade skålats lägre än detta tak, så först måste man få ner det innan man kunde gå loss på paneltaket.

 

 

Hejdå fina (men ruttna) paneltaket

 

 

Tekevälle sattuu (plåster på efter att han huggit sig själv med kofoten i halsen)

 

 

En ordentlig vedahop

 

 

Efter rivningen, utsikten över köket från vinden sett

 

 

Den ena av de tre takbjälkarna i köket hade ruttnat av längst ut på änden då vatten läckt in vid skorstenen. De övriga två är också ställvis lite ruttna, men de borde inte vara så att de inte går att använda.

 

 

"Jamen de e underbart! När det finns både väggar å tak å.. Lite förfallet kanske, men.."

 

 

Mamma, pappa och moster åkte hem idag, men medan jag var still in the mode så passade jag på att fortsätta riva ner mellantaket från andra änden. Det var lite lättare, eftersom det bestod endast av bräder som var lagda omlott, och dessutom väldigt sparsamt spikade. Så det var i princip bara att plocka bort och kasta ner. Inga ugglor i skorstenen heller. "Håll i dig pappa!" "Vad ska jag hålla mig i då, DUMMER!?" :D Klarade mig dock utan att hålla mig i en endaste spiskrok.

 

När brädnerkastningen och -utbärandet var klart började jag riva upp golvplankorna i köket. Fast de ser ganska okej ut från ovansidan så tycks de flesta ändå vara ganska ruttna när man svänger på dem och vi får väl vara glada om de ens duger till brännved.

Bara vi nu får ner resten av mellantaket (delen i mitten), alla golvplankor utrivna och golvet utmockat så börjar det vara dags för stockbyte även i lillstugan! Det borde vi hinna med i sommar, och så fort det är gjort ska det läggas plåttak på, för det nuvarande tegeltaket släpper snart in mera vatten än vad det håller det ute.

Inga framtidslängtande inspirationsbilder idag. Idag lever vi i nuet. Nu ska jag ta en till välförjtänt öl. Carpe diem som bara fan.

 

Gott nytt år med nya tag

Joo, det händer nog i vårt stora hus, fastän jag varit dålig på att uppdatera er om läget senaste tiden. Det var all världens juletider, USA-resor och nytt jobb som kom emellan efter senaste inlägget, men nu rullar det relativt bra på igen! En i alla fall någotsånär riktig vinter har gjort entré, och eftersom jag redan, på arbetstid, hunnit ta en promenad i det vackra vinterväder vi har idag, så satte jag mig nu med gott samvete vid datorn för att ladda upp bilder och författa blogginlägg.

Först ett litet sidospår:

Som ni kanske redan vet så har jag registrerat mig som företagare och inledde i teorin min företagsverksamhet vid årsskiftet. I praktiken kommer jag att inleda den först mot slutet av sommaren/början av hösten, för det krävs en del byggande och investerande i hästar innan det är möjligt att börja på. Yes, ni läste rätt, det ska bli ridverksamhet på Storback! Plus en besöksgård med de vanligaste bondgårdsdjuren. Ridlektioner kommer att hållas på ridplanen, som finns mittemellan Storback och Solhem.

Här på detta före detta skogsskifte, kommer vi alltså förhoppningsvis att kunna träna dressyr och skutta över hinder ännu iår! Virket är nu bortkört och såfort tjälen släpper ska vi börja bryta bort stubbarna. Sedan får vi se vad vi behöver göra med bottnen, förhoppningsvis är där redan så bra dränerat och sandigt att vi inte behöver göra så mycket, men det får man se då. Och staket ska naturligtvis byggas runt alltihop.

Fias Lantgård kommer alltså att erbjuda ridlektioner, terrängturer, ridläger och kurser. Dessutom kommer vi att samarbeta med Kristinestads 4H och via dem också ordna olika kurser och läger med djur- och hästtema. Lillstugan kommer att renoveras så att den går att använda som lägerstuga och allmän servicebyggnad med övernattningsmöjligheter, kök, wc och dusch.

Ser så framemot att förverkliga denna dröm som jag haft sedan barnsben. Och att få vara sin egen chef och arbeta på egen gård, det kan väl inte bli bättre.

Så nu har jag alltså gått an i lillstugan med att städa ut det aldrig sinande skräpet, bland annat tömt vinden på allt löst bråte. Återstår då bara samma procedur som i stora huset med att mocka ut isoleringen och riva mellantaket. Suck.. bjuder på några bilder av fynden jag gjorde på vinden för att vi inte skola försjunka i depression över återstående arbetsmängd.

Nåjaa, den blev uppochner men ett jättegulligt klockspel hittade jag, synd att två plattor saknades. Förutom att städa ur vinden så har jag också rivit ut bastukaminen, och plockat ner hela bastumuren, så nu är bara muren/rökkanalen kvar i bastun. Den ska också lämnas kvar för den borde vara i skick. På andra sidan muren finns också någon slags spisfundering som också ska rivas ut.

När vi ändå är inne på tema lillstugan så måste jag bara dela med mig av en bild (copyright Leo Lönnroth) som jag såg på Leos facebooksida:

Köket är gjort av Jukka Haaparanta (Klumpulan puu- ja rakennustyö tmi) och bilden är som direkt tagen ur min vision om hur det ska se ut i lillstugans kök. Stockväggar fram, hörnspisen/vedahello just där bredvid ingången till kammaren, plankgolv med trasmattor, och en dylik köksö/serveringsdisk på exakt samma ställe. Ge mig en trollstav..

Ojdå så mörka bilder, oftast jobbar vi på kvällen, vilket innebär dåligt fotoljus (eller Simon renoverar, jag brukar laga mat, föusi, eller pappersarbete efter mörkrets inbrott). Detta föreställer i alla fall rummet som ska bli badrum, och de plankor som ska utgöra trossbotten i detta rum. Simon tjärar dem och det doftar gudomligt. Golvet är alltså det som står på schemat nu, eller förberedelser för golvet, för egentligen väntar vi på våren så att vi ska få gjuta det sista i grunden. Före gjutningen är färdig kan vi inte börja lägga fast någonting, men det går ju att såga till delarna så har man bara att rada ut och spika fast sedan.

För några helger sedan var jag till Stundars med Mari och Jonas, som också de är i fast i gamlahus-träsket, de ska däremot flytta ett gammalt hus, lika stort som vårt. (Här kan ni följa deras projekt: attflyttaetthem.blogspot.com) Vi blev guidade runt av byggmästaren i några av husen där, det var jättebra att få ställa frågor av någon med erfarenhet. Vi hade tight schema och hann inte genom allt förstås, men det blir nog säkert flera utflykter dit. Hade tänkt bjuda på några bilder därifrån, men nu vill inte bilduppladdningen samarbeta med mig längre så det får bli nästa gång.