Det råder tydligen någon "skriv-ett-blogginlägg-tillägnat-din-första-egna-häst"-trend nu, så jag tänkte haka på den trenden.
Egen häst hade jag hela livet velat ha, tjatat och gnatat såsom säkert de flesta hästflickor utan häst gör i barndomsåren. Längtade till varenda ridlektion och framförallt, ridlägren vid Tavast på somrarna. Det var de bästa 5 dagarna på hela året och jag minns hur avundsjuk jag var på Nickan som hade sån tur att få bo på en djurgård :)
Nåväl, när jag var 16 år började jag rida hos Sofia, som jag då känt i ett par år. Hon hade då två hästar, varmblodsvalacken Dominic alias Nicken som mest liknade en ponny med sina mäktiga 147 cm i mankhöjd (och uppförde sig också som en), och varmblodsstoet Speeda som var en lite speciell men mycket snäll dam.Sommaren 2004 var dagarna många då vi gasade runt Kovjoki så gruset yrde :)
Jag började smått fundera på en egen häst igen, då det fanns möjlighet att ha den hos Sofia, utan att betala stallhyra då vi delade på foder- och strökostnader. Pappa började småningom vekna och vi började titta på hästar till salu på allvar.
Jag visste ganska tidigt att det var en finnhäst jag ville ha, men jag hade nog tänkt mej en stabil och erfaren äldre valack. Inte det då 5-åriga sto vi provred vid Fäboda i Jeppis. Papu hade blivit köpt från något bakomtakana ställe i Lappo, blivit inriden vid Fäboda och på 1 år lärt sig alla gångarter och hoppade upp till 80 cm hinder utan problem påstos det. Jodå minsann, märren tog nog i för kung och fosterland, ibland hölls bommarna på plats och ibland sa det klonk. Hur är hon i terräng frågade jag. Jo, inga problem, hon hade blivit riden ensam i terräng många gånger och inte brytt sej i vare sej plogbilar eller rekkor.
Men det kan inte hjälpas att man har ett hjärta av guld när man har Suikku som morfader. Redan vid veterinärgranskningen märkte jag att kättinggrimskaft är det enda som får stopp på detta. Losvik skrattade och konstaterade att vi är nog inte halta, varken jag eller hästen.
Papu var inte alls någon nybörjarhäst. I sällskap med andra kunde man slänga upp vemsomhelst på henne, men såfort hon blev ensam blev hon galen. Det var en kamp varje gång man skulle ställa henne för ridtur ensam i stallet. Skrapa, bita, sparka, gnägga. Sedan i terräng var det mesta farligt, speciellt broarna som aldrig var nåt problem när man gick efter Nicken eller Speeda, skulle det alltid funderas över. Och FORT skulle vi gå. Hon skenade aldrig, men fan så bråttom var det, BÅDE hemifrån och hemåt. Men såfort hon såg Nicken och Speeda igen, kolugn.
Måste också nämnas att denna häst var en klumpfot av sällan skådat slag. En gång när vi skrittade, på plan asfalt, snubblade hon så hon gick ner på knä. Jag utvecklade väldigt snabba reflexer att skjuta fram händer och fötter när hon snubblade för att undvika att flyga över halsen :D
Otroligt nog flög jag aldrig av henne, fast jag hade henne i nästan 4 år. Vi red omkull, vi red genom en bro en gång, men jag flög aldrig av. Inte ens när hon hoppade 80 cm oxrar från stillastående. Som sagt, det var en genomärlig märr, som fick så dåligt samvete över att hon vägrat på den farliga oxern. Så hellre än att gå till sidan hoppade hon från stillastående. Och vad skulle jag göra? Det var bara att ta ett stadigt tag i manen och hoppas att man inte fastar i manegens takstolar.
En gång red vi omkull på en hopptävling, före vi ens hade hunnit passera startlinjen :D Efter att både häst och ryttare konstaterats oskadda, fick vi en ny chans och gjorde en av våra bästa banor, tror vi blev 9e av 30 startande. Gomoron lilla hästen, lyft på fötterna.
Men vi tog oss uppåt i klasserna, banan vi rider på bilden ovan ledde till att jag fick min regionlicens och b-märke. Sekunderna före detta är fotat, hade vi tänkt vägra ut oss, men jag la sporrarna i sidan å skrek "HOOOPPP!!!" Och se hästen hoppade :D
Den första och enda terrängtävlingen vi deltog i, placerade vi oss också på andra plats i. Oj nog var jag stolt.
Men terränghinder blev också början till slutet för lilla Papu. Sommaren 2006 var vi på terrängträning i Alavus. Allt hade gått bra tills riktigt i slutet av träningen. Papu började bli lite trött, det märkte jag, men hon hoppade så bra och tyckte det var så roligt. Vi skulle hoppa ner i vattengraven, galoppera igenom och hoppa upp på andra sidan. Det var inget märkvärdigt med det, det hade vi gjort många gånger hemma vid Nurk, så vi la iväg. Hupp, vad långt det var ner i vattnet tänkte jag, och det tänkte nog Papu också, för hon tappade all fart och slow-motion galopperade fram till kanten. Jag hann bara tänka "ska vi verkligen orka upp för den kanten" innan Papus framben var uppe och bakbenen halkade till på den hala träkanten.
Jag hoppade av och hon steg småningom upp. Och det var inte som det skulle med henne, det såg vi direkt. Hela hästens bakdel bara gungade och svajjade fram och tillbaka. De kom från stallet med en transport, och hon gick rakt in fast hon alltid brukar krångla, säkert chockad. Vid stallet ringdes efter veterinär som kom och gav henne smärtstillande.
Det blev resor till både Seinäjoki och Hyvinkää kliniken. Vid Hyvinkää konstaterade hästneurologen Ben Sykes att ryggmärgsnerven (selkäydin) var i kläm. Det fanns egentligen inget man kunde göra åt saken, inget var ju brutet och hon verkade inte ha ont någonstans, det såg bara lite hemskt ut när hon gick och vred ena bakhoven inåt. Han rekommenderade lätt ridning, gärna gymnastikövningar med bommar och cavalletti, ingen hoppning, och ridning sker på egen risk, det finns alltid risken att hon går omkull. Det spelar ingen roll, sa jag, den risken har jag tagit allt sedan jag satt på hennes rygg första gången.
Hösten 2006 började jag på Åland till hästskötare så Papu bodde vid Nurk och förtjänade sitt uppehälle med att gå på lektioner. Det var nog hennes kall i livet tror jag. Hon trivdes så bra med att klumsa runt i lagom tempo i manegen med alla hästkompisar och få hoppa ett litet hinder nu och då. Därför tog jag också beslutet att sälja henne till Vörå ridklubb våren 2008, när jag tyckte att jag inte längre hade den tid för henne som hon skulle ha behövt.
I Vörå trivdes hon bra och blev en populär ridskolehäst. Tyvärr blev hennes skada allt värre efter något år och de tvingades tillsist att ta bort henne. Lilla Papu blev bara knappa 10 år. Tack för åren vi fick tillsammans, alla minnen och allt du har lärt mej, du var en sådan bökhäst och hade ett sådant äkta finländskt hjärta av guld som bara just finnhästar kan ha. <3
