Kvinnor som traktorförare?

"..Och jag vill veta varför pappan i familjen alltid kör, är det nåt bara han förstår?"

Regniga dagar som denna är ganska bra dagar att sitta på kontor egentligen.

Men som jag började sakna det praktiska jordbruksarbetet igår. Var till min praktikgård och skulle hämta mjölk och råmjölk, jag och Simon hade lite bakprojekt på gång. Väl där, efter att ha tappat i mjölk och gosat med min favoritko Älga, frågade Nikki "Vill du ha arbejt rej ikväld så får du noo fa ti Mikaels ett dyngomrörarn!" Att jag vill jaa! Hoppade i traktorn med Simon på bönpallen och så for vi.

Simon är inget fan av att sitta bredvid när jag kör traktor. "Man känder ju se så onödi å omanli".
Tror han inte att jag känner mej precis likadan när jag sitter på med honom? "Men tu je ju tjelg tu".

Jaa, och? Är det roligare att sitta sysslolös bredvid bara för att man är av kvinnligt kön? Är det liksom per automatik antaget att vi ska sitta bredvid alfahannen den allsmäktiges vänstra sida i traktorhytten som något prydnadsföremål?


Ibland blir jag upprikigt sagt lite trött på den sydösterbottniska inställningen till kvinnliga traktorförare. Det märks helt klart att de inte bortskämda där i södern me "reidiga kvinnor". Där lever nog inställningen att maskinarbete är ett karaarbete fortfarande kvar, tyvärr.. Och när jag drog ur en kalvkätte med grep var det nästan som stora samtalsämnet vid middagsbordet. Hallå, de e sånt jag gör. Vilken tur att jag finns å kan visa de sydösterbottniska karlarna att det faktiskt finns kvinnor som är born to måka dynjon.

Här hemma i Lillby är det nog ingen som lyfter på ögonbrynet åt kvinnor i traktorn. Jag måste säga att jag haft världens bästa praktikplats. Det har aldrig varit fråga om jag skulle kunnat klara av något, traktorn å redskapet i handen och instruktionerna "he gaar noo bra hedee, ring om he er naa!"
Det är inte bara en gång jag har tänkt "alltså tror de verkligen att jag ska klara dethär? En kvinnlig stadsbo i traktorn?" Men oftast har det gått långt mycket bättre än man trott.

Visserligen har maskiner jävlats och det måste medges att jag har varit lite stereotypiskt kvinnligt oteknisk ibland. Men då måste man ju ta i beaktande att jag faktiskt är uppväxt i stan ;D Nej skämt åsido, vi kvinnor har ju tyvärr det faktum emot oss att mycket i jordbruksarbetet kräver faktiskt en hel del styrka, och där måste medges att karlakraft är bra att ha ibland när egna bicepsen sviker. Men brist på råstyrka kan också i många fall lösas med envishet och lite tålamod. Jag minns hur svårt jag tyckte det var att koppla i en kraftöverföringsaxel, de kan ju verkligen väga sjukt mycket och man skulle vilja ha en arm till, en att hålla i själva axeln med och två att dra bakåt kransen och haka i den på själva uttaget. Men det löste jag med att ställa med grensle över axeln, klämma fast den mellan benen och på så vis få båda händerna fria. Det gäller att hitta knixet med allt :D


Men fortfarande stöter man lite här som var på den attityden att kvinnor och maskiner är ingen vidare kombination. Och det är så tråkigt. Inte är det någon jäkla vetenskap som bara karlar förstår sig på att köra en traktor. Det är inget märkvärdigare än att köra en bil. Men det är så konstigt att det tycks ta så på vissa karlars manlighet när en kvinna börjar tala traktorer. Och jag förstår inte varför. Jag skulle tycka det vore skitkul och lite annorlunda att diskutera t.ex stickning eller virkning med en karl!

Om jag någongång får barn, oavsett om de barnen är pojkar eller flickor, så ska de alla ha samma möjlighet att lära sig både "kara- och kvinno"-arbete. Står mina flickor och håller på att koppla på harven och fara ut på åkern så ska banne mej varken jag eller deras far inte vara den som kommer springande och säger "nejnej, ga undan så ni itt stöiter er, hede kan ja göra! "

Hur många skulle säga till sina pojkar om de vill laga mat, städa eller sy att "ska du nu faktiskt klar åv hede?"


/ Emäntä