Chilling in my hometown

Bestämde mig för att göra en snabbvisit vid hemgården. Riktigt skönt att få sitta här i min ensamhet och surfa. Eller riktigt ensam är jag inte, lillebror Joel var hemma och kokade en kaffekopp :)

Jakten på memory-spelet fortsätter, nu har jag tack vare facebook hittat det på en auktionssajt och bestämt mig för att jag ska vinna budgivningen, kosta vad det kosta vill!

Annars så kan ni joina min tvåspråkiga retroloppis på facebook för att sälja, köpa eller bara beundra bilderna på alla härliga retroprylar. Grundade den i förrgår och den har redan långt över 300 medlemmar. Det började med att sidan Retrokirppis sökte en ny admin för att få lite ordning på sidan. Jag anmälde mitt intresse, men märkte ganska snart att det inte är möjligt för vem som helst att ladda upp bilder i album på en "företagssida." Tog därför saken i egna händer och grundade en grupp istället. Det som man vill ha men som inte finns, måste man skapa själv :)

Annars så rullar väl livet på, slutarbetet börjar ta någon sorts form, festerna i Ekenäs avlöser varandra så som det brukar denna årstid... Senast var agrologmiddagen, då jag äntligen fick tillfälle att bära min vackra Betty Page klänning som jag fått av Anna. Såhär såg jag ut i den:

Tvättade den dagen efter, då jag som vanligt hade spillt dricka på mig. Ingen fest utan att jag lägger glaset bredvid munnen och tror jag ska träffa halsen... Tvättade den för hand, som tur, för jäklar vad den tappade färg! Inte så att det syntes på själva klänningen, men tvättvattnet såg minst sagt giftigt ut.

I helgen ska vi på bondefest till Närpes, rättare sagt ÖSP:s midvinterfest vid Logen. Men imorgon blir det Vasa, S ska på diabeteskontroll så efter det ska vi ta en loppisrunda, äta amarillomat och kanske gå i någon klädbutik (nödvändigtvis inte i denna ordning). Tycker det är rätt fantastiskt att jag har en karl som gillar att gå på loppis, sådana har jag inte sett många av :) Senare på kvällen blir det kalas, Simons systerson fyller 1 helt år! :)

I Skaftung har vi också ett litet projekt, vi bygger hönshus i en del av den gamla ladugården. Sen bara att få tag i höns till våren... Dessutom har vi nu rivit bort nästan en hel sida av kobåsinredningen. Får se, får se, när och om det kommer att stå kor i den gamla, fina ladugården igen... Hoppas, hoppas :)

Men nu kom min kära mor hem så nu ska jag umgås lite med henne.

Framtiden, den framtiden.

I fyra år har jag vetat vad jag ska göra när sommaren/hösten kommer. Men nu vet jag inte. Det finns så mycket jag vill göra, så många drömmar jag vill förverkliga, så många saker jag vill lära mig att jag inte vet i vilken ände jag ska börja.

Det sista jag vill är att göra det som förväntas av en utexaminerad agrolog. Jobba på ett kontor. Men jag ska ju alltid vara tvärtemot.

Ska jag börja en ny utbildning? Och isåfall vilken? Jag är ju med mina 25 år inte direkt ung längre. Eller är jag? Förbannar ännu en gång de tre år jag slösade bort i gymnasiet. Om jag ändå förstått att gå någon yrkesutbildning.

Tänker tillbaka på ålandsåret med de kunskaper, minnen och vänner för livet jag fick det året. Tänker på Rolle, Mickan, Åsa, Mia, Britta, Gustav och alla andra fantastiska lärare vid den numera nedlagda naturbruksskolan. Rolles mjuka och typiskt svenska undervisningssätt (och hans ständiga tro att jag led av någon bokstavskombinationssjukdom :D) Mickans oändliga tålamod. Brittas fantastiska förmåga att förklara de mest invecklade ekonomibegrepp på det enklaste sätt. Och Carmen, den fantastiska fittmärren. Som jag grät av frustration på din rygg, för att nästa gång jubla när allt bara funkade. När det kändes som en 80 cms oxer var en travbom. Den bästa lärarhästen jag haft.

Saknar hästarna. Saknar att rida varje dag och utvecklas som ryttare. Nog var det guld värt, det året!

Men tillbaka till nutiden. Skulle vara roligt att gå någon kreativ utbildning. Möbelrestaurering, målning eller något liknande. 

Drömmen om ridledar/ridinstruktörsutbildningen lever också fortfarande. Men nu är jag nog väldigt rostig. Dessutom måste man ha en kurshäst till ridledarutbildningen, vilket jag inte har.

Jag skulle vilja lära mig körning och skogs/åkerarbete med häst. Ifall den drömmen om nordsvensken förverkligas så kan den iallafall arbeta för sin föda.

Och så var det ju mina nord- och östfinska kor. Kajanalandsfåren. Hunden, papegojan och alla andra djur.  Och så var det min bondstuga.

Väldigt ostereotypa framtidsdrömmar när ingen av den innefattar bröllop och barnaskaffande? :D

Jaa, och som vanligt så konstaterar jag att ingenting förändras IRL för att jag sitter här och bloggar. Tillbaka till verkligheten, greppa bykkorgen och försök få någon sida skrivet på slutarbetet.

#mycketpratochliteverkstad

Hoppas det går åt helvete för dej.

Diskussionen om näthat, nätkärlek, feminism och anti-feminism går het ute på nätet. Läste just Linnea P:s blogginlägg om låten "marry me" samt tillhörande kommentarer. Inlägget var bra skrivet och jag skriver under på allt hon påstår, kommentarerna orkade jag dock inte läsa ens hälften av. Reagerade själv på låttexten när jag hörde den första gången, men fäste liksom ingen större uppmärksamhet vid dess fånighet. Det mesta som spelas på radion nuförtiden är ju mer eller mindre fånigt. Jag brukar inte höra så mycket på radio just pga detta.

Men som vanligt när en kvinna har starka åsikter så väcker det diskussion. Främst bland män. Och (ursäkta mitt uttalande nu) men män kan vara sådana svin. Långtifrån alla, men vissa. Jag vet inte om man ska ursäkta dem för deras dumma uttalanden för att de inte kan förstå hur kvinnor upplever saker och ting, men ibland skulle man ha lust att bara ge dem en ordentlig käftsmäll. Detta blir inget manshatsinlägg (ja tycker ju om karar), men jag kände en stor lust att få säga min mening i detta ämne.

Jag har alltid upplevt mig själv som en stark kvinna. Jag har aldrig varit sådär stereotypiskt undergiven. Uppväxt med bröder och pojkkompisar har jag aldrig haft svårt att få ordet ur munnen och försvara mig när så har krävts. Efter att sedan ha kastat bort tre år av min tonår på ett destruktivt förhållande bestämde jag mig för att aldrig låta någon karl sätta sig på mig igen. Kanske därför jag inte reagerat över denhär debatten förrän nu. Nu, när det slår mig, att jag faktiskt varit med om liknande saker som kvinnorna i denhär videon berättar om.





En gång var jag vän med en man som jag nu har sagt upp kontakten med. Jag var singel när jag lärde känna honom, han var upptagen, men som så många andra upptagna män så hade han en lust att flörta med andra kvinnor. Jag brydde mej ärligt talat inte nämnvärt över att han flörtade med mej, skickade snuskiga kommentarer åt mej via msn, till och med visade sina "muskler" i webcam för mig. Jag tyckte han mest var löjlig och funderade en och annan gång vad hans flickvän skulle säga om hon visste vad han hade för sig.

Med tiden gifte han sig, fick barn och vi hördes allt mer sällan. Ibland kunde han fråga hur läget var via facebook, inget mer med det. Fortfarande kunde han fälla någon snuskig kommentar, men jag tog liksom ingen notis om det, lät det passera helt enkelt. Tyckte det inte var något att haka upp sig på.

Småningom blev jag tillsammans med Simon. Detta visste den upptagna mannen om, trots detta kunde han ringa mitt i natten, men jag svarade aldrig. Tänkte han kan väl för fan ringa på dagen om han vill något och sen tänkte jag inte mer på det. Mittiallt, en kväll när jag inte hört av den upptagna mannen på länge, började han chatta med mig på facebook. Direkt med sexistiska antydningar. Jag skrev, som jag alltid brukar, något i stil med "jaa just he". Så kom det "men skriv na kul nu å is itt va så stel". Då brann mina proppar. "Sköjt ungan din tu å is itt va så sjuk i hovo" tyckte jag. 

Ojoj, där tryckte jag på en öm punkt. Jag frågade vad han har för fel som måste ringa mitt i nätterna och sa han skulle sluta med detta. "jag ringer när jag vill" var svaret på detta. 

Nu började jag bli riktigt förbannad. Vem fan tror han att han är? 

"förr var jag smal.. men nu väger jag 105 kg och ska krossa alla som har jävlats med mig!" kom det. Friskt... tänkte jag.

"ska du koma hid och kross me nu för att jag säjr sanningen åt de?" frågade jag.
"nä, jag krossar itt nan som e så svag som te". Nähe. Nänä. Fegis.
"tu er en sånde käng att bånen din komber att väx åpp me föräldran skild"
"hellre det än att de måste växa upp med en far som dej" kontrade jag, fortfarande lugnt, i hopp om att få sista ordet. Sen började det komma.

"du tror du får all, men i slutändan vill itt nan ha de. Du er en horo."
"föstar it du att du er en slyno, du ska ju ha allt som rör se, he vejt ju all"
"bara du fick ejn i tagi så va du nöjd. Ja e så satans glad att ja itt ha knulla de" Precis som om det skulle varit bara hans val. Jaa, tack detsamma, kan jag bara säga!
"knull runt tu bara, he har du allti jort"
"ja sku itt ha sagt naa åv dehär men he va tu som börja"  (he va tu som börja.. vad är du, fem år!?)


Efter en meningslös diskussion där jag försökte klargöra hur han kunde veta vem jag varit och inte varit med, och vad detta överhuvudtaget rörde honom i ryggen, visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta så jag tyckte att "jag tar bort de som vän så slipper tu va vän me en horo å jag slipper va vän me ett psykfall."

Kan tilläggas att mannen idag är alkoholiserad (vilket han nog redan var vid trakasseringstidpunkten), frånskild och hans barn gick samma öde till mötes som han sa att mina skulle göra.

Nu kan man ju dock fråga sig om jag är då bättre än han? Var allting bara hans fel? Jag var ju också minst lika spydig tillbaka. Men det måste man väl få vara? Man ska få försvara sig. Detta upplever jag att jag många gånger får skit för, och sällan uppbackning av mina kvinnliga vänner och bekanta. Mamma brukar säga, som morfar sade att "nain måst ju va na betär å." Men vad hjälper det att ignorera? Visst, man sänker sig då inte till samma nivå, men att något skulle bli bättre av det, har jag så många gånger bevisats motsatsen på. 

Förtjänar man att kallas en bitch, hora och slyna för att man säger till en man att sluta bete sig barnsligt och ta hand om sin familj? Ska man bara ignorera sånt? Likaså, ska man ignorera att bli tafsad på, slagen och verbalt förnedrad? Många brudar gör så, tyvärr. Men inte jag. Jag tål ganska mycket men tyvärr står jag oftast också ensam när jag väl går till motattack.

Jag och min bästa kompis i lågstadiet brukade på skoj säga åt varandra strax före ett prov "hoppas at e gar åt helveti för de". Har lite likadana känslor nu gentemot denna man.

Jag har aldrig brytt mig om liknande kommentarer. Inte blir man ju glad över att höra sånthär, men sist och slutligen har det inte bekommit mig desto mera. Om folk tycker man är en hora, slyna eller whatsoever, så är det deras problem. Sålänge man själv vet vad man gör och kan stå för sina handlingar så spelar det ingen roll om du haft sex med 0 eller 1000 personer. Det är var och ens privatsak.

Med detta sagt: Gör vad ni vill, skit i missunnsamma och avundsjuka människor och acceptera aldrig att bli behandlade som skit.

#fiamedtaggarnautåt

Rea-fynd

Gott nytt år!

Mellandagsrean gick mej förbi, några nya tröjor handlade jag i Jeppis i förrgår men det var allt. Däremot såg jag att DollybirdRetro hade vinterrea och därifrån shoppades nu lite uppiggande föremål för en totalsumma av billigt!

Den grönbrun-blommiga gardinerna (eller gardinerna, det var en stor och en liten kappa) var förvisso inte på rea men jag kunde inte motstå det ljuvliga mönstret. Tre blommiga burkar i olika storlek, en OANVÄND(!) emaljkastrull, och 2 längder och en kappa (som kan göras till två) av det söta, blåa blommönstret. Väntar som ett barn på julafton på paketet :)

Skolan börjar imorgon igen, eller för min del först på tisdag, men imorgon flyttar vi ner till Ekenäs igen. Jullovet, liksom alla andra lov, försvann i raketfart. Nu skulle det gälla att vara aktiv med slutarbetsskrivande och tenterande så man blir färdig till våren och kan börja göra något man verkligen vill. För det är väl det alla gör när de är utexaminerade? Hmm...

Slutspurt

Jaa, endast 8 praktikdagar kvar, det närmar sig slutet. Har nog trivts jättebra här, visst finns det saker som skulle kunnat vara bättre, men jag har lärt mig mycket. Speciellt på smådjurssidan, jag som alltid varit mera produktionsdjursinriktad och tyckt att smådjur varit löjliga. Det tycker jag i och för sig ännu (så lätt ändrar jag mej inte) men jag har iaf lärt mig jättemycket om deras skötsel. Och finskan har förstås förbättrats, många nya ord har jag lärt mej :D (För att nämna några: Talvihorros, jässi, KIKKELUISKA.. :D)

I mitt senaste inlägg lovade jag bilder, och bilder ska ni få. Men inte från Konijänkä, utan på de tre skoparen jag beställt från Brandos och som borde ha landat vid Lillby Neste vid dethär laget.


Kunde liksom bara inte lämna dessa vackra skor i 40-talsstil oköpta. Med rätt klänning och min lilla svarta 40-talshandväska, rrauu. Ara.

Har länge sökt efter ett par vardagsskor med bred klack. These fell into my mind. SthlmDG.

Sist men inte minst, nya SNYGGA vinterskor (de jag hade förra vintern var förvisso halksäkra men ack så fula. Dessutom började fötterna lukta död efter en heldag i skolan med dem på.) Och namnet dessa dojjor bär går ju inte heller av för hackor; Swetlana. Rieker.

Joo, så att.. kanske jag inte ska handla skor nu på ett bra tag framöver, köpte för en tid sedan också svarta heels för vinterns fester, från den underbara skobutiken Pihlaja i Kstad. Förhoppningsvis passar alla dessa från Brandos nu då också...

På torsdag anländer äntligen min älskade Simon hit <3 och som grädden på moset världens bästa Anna! :) På fredag anländer mor, far, moster och man.

Klockan är inte ens halv 10 en fredagskväll och sängen skulle smaka redan. Kanske min vackra uppenbarelse klädd i lila långkalsonger och röd fleece tar sig ett vinglas till i brist på andra göromål.

HEJTÅ.

Update from Lapland

Längesen jag orkat blogga, men nu tänkte jag ta tillfället i akt i brist på andra göromål. Resten av de inneboende är på ridlektion, jag kunde tyvärr inte delta pga min förkylning. Svettades som en galning imorse när vi gjorde morgonsysslorna (jag hade som tur bara jakarna, aslak, korna och hundarna). Tog sedan en dusch och har inte orkat göra något vettigt på hela dagen, förutom tvättat kläder och hängt med till Eväskori på kvällsmat. Ingen orkade kocka idag, annars har vi varit väldigt duktiga på att laga riktig mat tillsammans. Varje dag kommer "gammal" mat från närbutiken, mestadels yoghurt och andra mjölkprodukter, frukter, grönsaker och bröd, men också nusomdå kött, grillbiffar, broilerfile och allt möjligt annat som är helt ätbart. Man behöver därför inte köpa så mycket mat själv, fast vi åker nästan varenda dag till butiken iaf, för att ha något att göra. Päivän kohokohta :)

Vi är nu 5 som bor i denna stockstuga bestående av 1 rum, stugkök, sovloft och badrum med bastu. Jag, ridläraren Paula, djurskötarpraktikanterna Iitu och Meiju samt en vildmarksdjursstuderande-praktikant, Paavo. 

Vi ska infinna oss på jobb kl 8, så det räcker bra med att stiga upp ca 20 före, djurparken ligger endast 50-100 m från vår stuga. På morgnarna delar vi upp arbetet, oftast i 3 delar så att en gör smådjursstallet, minigrisarna, fåren, getterna, renen, jakarna, den andra gör korna, grisarna, strutsen, lamadjuren och kamelerna och den tredje gör aslak (tjuren), utomhusfåglarna, hundarna och stallet. Smådjursstallet och fåglarna är kanske det mest tidskrävande, när man ska in i så många olika burar. Hö och/eller kraftfoder, vatten, samt mockning och krattning av hagen hör till morgonsysslorna. På kvällen ger man hö till alla likadant som på morgonen samt kollar vattnet så att det räcker till morgonen. Djurparken har öppet för allmänheten kl 10-13, och vi strävar till att ha alla morgonsysslor klara före 10.

Alla djur är vana vid mänskor och ofarliga att vistas i hagen med, med undantag för strutsen Elmo, tjuren Aslak, lamadjuren och minigrisgalten. Strutsen stängs in i sitt hus när man ska städa hagen, likaså minigrisgalten Wagner. Aslak kommer självmant fram till staketet på morgnarna, där knäpper man fast honom i två grimskaft före man börjar städa hagen. Laman Väinö är väldigt revirmedveten och försvarar sin "fru" Vilma, men det går oftast bra om man ger mat först och städar sedan. Man ska alltid ha skottkärran mellan sig och honom, och akta sig för att komma emellan honom och Vilma.

För övrigt är de flesta djur väldigt tama och kommer mer än gärna fram och vill bli kelade med. Ibland blir de till och med lite väl närgångna. Härom morgonen när jag skötte smådjursstallet och skulle städa åt illrarna, var den ena mittiallt på mitt lår, INNANFÖR arbetsbyxorna! :D Han skötte sig dock utomordentligt, och klättrade ner tillbaka när jag puffade lite på honom :) I smådjursstallet bor följande djur: Småfåglar (undulater bl.a), illrar, richardsons jordekorre, siberiska jordekorrar, kaniner, tamråttor, chinchillor, degu, belgiska jättekaniner, marsvin och hamster.

Bilder på alla djur kommer senare, var så smart och glömde systemkameran i Skaftung :( Tog förvisso med digikameran, men när man blivit bortskämd med systemkamerans kvalitet framstår digikamerans bilder närmast som patetiska i jämförelse.

Imorgon åker jag hem på en veckas semester, ska bli underbart att träffa Simon igen, saknar min älskling såå <3

Nästa uppdatering blir med bilder, promise!

Sommaren rullar vidare..

..och jag är alldeles för dålig att uppdatera bloggen. Nu MÅSTE jag bara försöka få tummen ur röven och fota samt ladda upp foton på mina nyaste skapelser hit till bloggen. Den heter ju inte madebyfia av en händelse, meningen var ju att jag skulle ladda upp bilder på allt kreativt jag tillverkar. Senaste tiden har jag restaurerat två pallar och en stol. Stolen som jag målade med svart miranol tycks aldrig vilja torka, men det är väl bara att ha tålamod, nog måste den ju torka nångång :D Pallarna blev målade "shabby chic", om det nu är vad det kallas när man målar något vitt och sedan drar på måfå över målet med grovt sandpapper.

Började sedan med en ny idé, små träskyltar. Får se hur det utvecklas.. :)

Idag har jag, förutom haft ont i foten och en migrän från helvetet, bakat morotssemlor. Mmm, mouthgasm <3

Imorgon blir det att lämna ensamheten i Lillby och åka till gullis igen. Älskar verkligen att vara hemma och dona, men det är så jätteensamt på kvällarna utan Simon :( Man blir nog alltför van och bortskämd med sällskap mellan varven..

Och småningom smyger sig Konijänkä-praktiken allt närmare, ser framemot att få jobba med hästar och rida igen! Kommer sakna Simon som tokig, men jag vill verkligen uppleva dethär och inte sitta sedan om 10 år och ångra att jag inte åkte. Vi sitter ju inte fast i varann och vi har ju hela livet framför oss sedan att sitta och hålla handen ;D Och sist och slutligen är det ju bara ca 2 månader det handlar om, det går ju i ett nafs.

Men nu ska emäntä lägga semlorna i påsar och sedan titta till hepporna.

SEMESTER

Men inget vidare väder att inleda den med!

Midsommar har varit och farit, den firades med familjen, respektive samt moster + man vid villan. Kvällen inleddes med hönsjakt då 3 st av 6 råkade komma lösa, det gick sådär, en fångade villagrannen in, en bosatte sig på hönsgårdstaket och en var någonstans i skogen :D Efter maten tog vi en båttur upp till älven, där var det så lågt vatten att vi körde på grund flera gånger när vi försökte ta iland för att släppa av Adam, Lisa och Joel. Tillsist lyckades vi någotsånär, resten återvände till villan för en värmande konjak och efter den lånade Simon och jag mammas och pappas cyklar och cyklade upp till stan för att joina syskonen på fest. Under natten stal någon pappas cykel, med springer + hundsele på, jag och Simon sökte den som galna dagen efter, utan resultat. Men framtill kvällen på midsommardagen hade cykeln hittats och alla förrymda höns infångats så allt är frid och fröjd :)

På söndag kväll hämtade vi dessutom hem min gamla tant från Munsala, det känns bra i hjärtat att ha egen häst hemma igen. Bodil (hästen som jag har inhyrd här på bete) åker iväg nusomdå för att semineras och ultras, och Bonnie, den lilla varmblodsfjordingen på 2 år som håller henne sällskap tycker inte alls om att vara ensam så nu får Tytti sköta henne när Bodil är borta. De åkte igår till Nykaabi och seminera henne och allt hade gått bra. 

Själv flydde jag landet till Haparanda med Sofia för lite shopping. Så nu är ryttarinnan nyekiperad med ridbyxor och ridskor från Hööks, jättelängesen jag shoppat ridkläder! Chaps provades också men efter att ha nästan fastnat i ett par tröttnade jag och intalade mej att jag nöjer mig med mina gamla. Rusta besöktes också, det var som Erkin halli men billigare. 80-talsfavoritschampot Jane Hellen inhandlades såklart :) Sedan en sväng via Djurmagasinet och Barnens Hus, på BH handlade jag faktiskt en present till en färdig agrolog. 

Sedan blev det IKEA och oj som vi handlade, jag handlade för över 2000 kronor och råkade dessutom stjäla en taklampa! Vi hade lagt den på hyllan under själva vagnen och när vi kom till kassan glömde vi helt bort att lyfta upp den på bandet. Inte sa heller kassatanten något så det var först när vi gick ut genom dörrarna som det slog mig, att shit, jag betalade ju aldrig för lampan! Jag har inget till övers för folk som är ut i akt och mening att stjäla, men jag erkänner att såpass låg moral har jag nog att jag inte svänger om och går tillbaka till kassan om de inte förstår att ta betalt  för varorna de säljer. Och ingen vakt kom springande ikapp oss heller, så.. Vi får ju hoppas att Kamprad inte konkursar helt nu tack vare mitt lilla missöde. Nåjaa, en 500-kronors lampa hit eller dit... Upsis :D

Har en massa foton på kameran jag borde lägga in på datorn men ibland är steget från kameran till hårddisken ofantligt långt. I sinom tid. Nu ska jag börja aktivera mej och skruva ihop mina nyinhandlade sängbord!

Stalking myself.

Ibland är det roligt att jobba på kommunen när man får tillgång till att snoka i saker man annars inte skulle få fram info om :D Idag har jag snokat i befolkningsregistret på mig själv, där kom det fram att jag bott på 5 olika ställen hittills i mitt liv. Och räknar man med studiebostäderna (Åland, Ilmajoki, Ekenäs) så blir det 8. Vilken nomad jag är. Nåja, de två första ställen var lägenheter vi bodde i när jag var under 2 år, innan vi flyttade in i huset på tallvägen, så det minns jag inget av.

På tallvägen bodde jag 18 år av mitt liv, och det sista året var jag ju mest på Åland. Sommaren 2007 flyttade jag till min första egna lägenhet, var jag bodde ca 7 månader innan jag flyttade till Pensala. Där bodde jag också ca 7 månader innan jag pånytt flyttade, till mitt paradis i Lillby. Där har jag nu bott i snart 4 år, förutom att jag då mer eller mindre levt i Ekenäs de senaste 3 åren. Undrar hur många år det ännu blir på Nabba gård...

Hur många dagar det ännu blir på landsbygdskansli är en betydligt klarare siffra, och den siffran är nu fem (5).

Ska snart åka iväg till Sofias och låna lite stängseltråd, härvorna i mitt lager räckte inte riktigt hela vägen. Fortsatte med hagen igår när jag kom från jobbet, i gassande sol och tusen miljoner myggor såfort man gick in i skogen. Tillsist kom jag fram till att det är ren och skär idioti att stänglsa hagar i detta väder. Så jag slängde trådhärvan ifrån mej, kläderna av mej och ner på en madrass i solen med boken "Kor - en kärlekshistoria."

Det är en väldigt intressant bok, jag älskar att läsa om och höra på när äldre folk berättar om hur det var att ha kor, och jordbruk överlag förr i tiden. Fortsättning följer ikväll. Min längtan efter de egna korna avtar inte direkt med att läsa denhär boken.. :)

Ihan miten sattuu.

Va skönt att bara göra vad som faller en in. Efter jobbet tog jag en sväng via nykaabi och hämta min symaskin, fast jag tog inte min utan mammas gamla, tycker den är lättare att förstå sig på. Jag hade nämligen fått idén att jag skulle sy kuddfodral av tyger som jag hittade när jag började städa ur fammos tyglager i gamla bastun. Började igår efter att ha konstaterat i helgen att fammo inte längre brydde sej i att ta en titt där som hon alltid brukar. Och det är ju ärligt talat bara skräp som vi sparat enbart för hennes skull. Men igår började utrensningen. Kom i och för sig inte så långt eftersom mittiallt, utan förvarning, rullar en bekant svart audi in på gården. Underbart me överraskningsvisit av hjärtat <3 Så vi ägnade resten av kvällen åt mer njutsamma aktiviteter som matlagning, ätning och bastubadning :)

Men tillbaka till kuddfodralen. Till min stora förvåning lyckades jag, jag hade förberett mej mentalt på ett storkrig med symaskin, nålar, saxar och trådar, där jag svettig med brustna nerver skulle svära på att aldrig använda en symaskin igen och slänga allt tyg åt helvete. Men se nej, det gick superbra, maskinen var helt på min sida! Andra försöket blev helt ok, det första blev lite avlångt :D Det var ju inte ens speciellt svårt, svårast var kanske att bedöma hur mycket tyg man skulle använda, den biten var inte så noggrant beskriven i beskrivningen som jag hittade här: http://jennyshus.webblogg.se/2008/august/kuddfodralsbeskrivning.html Positivt med denna variant var ju att man varken behövde använda sig av dragkedjor, knappar eller annat jox.

Sedan fick jag för mig att städa i garaget. Det gick sådär. För efter en stund fick jag för mej att bygga hästhage :D Eller bara lägga ut stolparna för att se hur långt de räckte, de räckte faktiskt längre än jag trodde. Orsaken till detta är att jag (troligtvis) får hit en häst på måndag som ska gå här på sommarbete i juli. Och en lånehäst av Sofia så märren inte behöver gå ensam. Så nu är stolparna i marken och jag har ett fint skavsår i handen av gummiklubban. Trådarna får vänta tills imorgon, orkade inte börja med det ännu ikväll med den alltmer tilltagande mängden myggor. Men det var helt underbart att få GÖRA något. Älska fysiskt arbete!!

Idag har varit en sån dag att jag funderat onödigt mycket på framtiden istället för det som borde göras i nutiden. Vad jag vill göra, vad jag inte vill göra, var jag vill bo, var jag KAN bo, vad vill jag egentligen ha ut från livet efter avklarade studier. Vad gör jag om ett år? Hittills har man inte funderat så mycket, det har bara varit skola och sommarjobb, men nu kommer verkligheten emot med stormsteg.


Egentligen har jag min önskeframtidsbild ganska klart uppmålad, men huruvida jag lyckas förverkliga mina planer är en annan fråga.

Den senaste tiden har varit en sakna-djur-tid. När alla andra blir babysjuka blir jag bara djursjuk. Jag blir allt mer övertygad om att min framtid måste involvera djur. Egna djur. Den tanken har i och för sig funnits inom mej sålänge jag kan minnas, men längtan efter en egen bondgård med allehanda djur blir allt starkare. Samtidigt som tanken på ett vanligt 9 till 5 jobb bland papper och mappar blir alltmer motbjudande.

Jag kan med all rätt säga vad jag tycker om att göra och inte, för jag har provat det mesta. Och jag vill inte kasta bort värdefull tid av mitt liv på saker jag inte trivs med. Jag älskar att vara smutsig och att arbeta fysiskt hårt. Min själ och kropp mår så mycket bättre av fysiskt arbete och djurens närvaro.

Och ingen ska komma och säga till mej att jag inte vet vad det innebär att ha djur för jag är från stan. Må så vara, men det finns ingen morgonrutin så härlig som när man öppnar dörren till stallet eller ladugården och möts av förväntansfulla och hungriga hästar eller kor. Det finns inget mer rogivande än att efter utfodringen lyssna till deras rytmiska tuggande. Och i jämförelse med det högljudda kacklandet på kommungårdens kaffepauser är det rena paradiset. Det finns inga arbetskamrater så ärliga att arbeta med som djur. De säger alltid som de har det. Det är din förtjänst om dina djur mår bra, och ditt fel om de mår dåligt. Det är så enkelt.

Och (om vi nu ska prata om barn) så vill jag ge mina eventuella framtida barn den uppväxt på landet med alla djur som jag själv alltid drömde om. Och får jag inga barn så har jag iallafall gett mej själv det jag alltid drömt om.

Jaa, jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta inlägg. Det började med kuddfodral och slutade med livsfunderingar. Nu ska jag återvända till verkligheten och betala lite räkningar.

Ett år.

Jaa, för exakt ett år sedan var det första dagen på ag09s sommarkursresa. Vi hade börjat med att spendera den soliga måndagen i Skaftung och titta på Samuels djur, sedan bar det iväg till ett växthus i Yttermark. Vi åkte via Lidl och handla förfriskningar, sedan tog vi riktning mot Seinäjokis omenahotelli. Där skulle vi spendera natten för att nästa morgon fortsätta resan till Atria i Nurmo.

På kvällen tog vi en bit mat och sedan fortsatte vi till en uteservering. Kvällen var riktigt varm, nästan svettig, vi beställde kannor med cider, is och peachtree. Vi hade suttit bredvid varandra hela dagen, och när du den kvällen la armen om mej där vi satt på terassen i Seinäjoki, då var jag nog världens lyckligaste. Vissa hade nog redan fattat att det var nåt på gång mellan oss, men vissa lyckades vi nog också chockera ganska ordentligt :D

Jag tror inte att så många trodde det skulle hålla mellan oss. Statistiskt sett var väl inte vårt utgångsläge det bästa heller. Förhållanden som börjar med otrohet håller inte i längden har jag hört många gånger. Men det skiter jag i. Vi sårade nog ett par mänskor ganska ordentligt, men sånt är livet. Den man förlorar vinner en annan. Man kan inte förneka känslor när de blir så starka som de blev då våren 2011.

Jag hade egentligen aldrig tänkt på dej på det viset. Du var liksom bara en av pojkarna på klassen. Mitt första intryck av dej när vi satt första dagen i klassen var ungefär "Jaha, Simon Ingves me dikoonan. Skaftung, vann fan e he? Never heard of. En blå t-paito me en koddo på. Nåmen så sött. Å en förlovningsring. (Såde ung? Aldär i världen at hede komber att hald.)" Du var ganska söt, du verkade kunna jättemycket, men jag uppfattade dej som ganska dryg. Dessutom trodde jag att du inte alls tyckte om mej, vilda Rajraj-Fia (vilket har visat sig i efterhand vara helt fel uppfattat av mej.) Därför tyckte jag inte så värst vidare om dej heller :D

Men du förändrades under åren, mognade till dej på nåt underligt vis, både utseendemässigt och till sättet. Jag minns så väl den gången vi åkte ner till Ekenäs, det var någon gång i början av 2011. Vi stannade i Aura som vanligt och du och jag fick syn i butiken på de 1-liters karhuburkarna som var nyhet då. Vi fick ett infall och köpte varsin, och våra diskussioner i baksätet på Norrviks bil blev allt livligare, jag tror inte vi dittills under studietiden sammanlagt hade bytt så många ord som vi gjorde då från Aura till Ekenäs :)

Sen var det en gång vi satt lääänge hos dej och pratade efter en fest. Det var riktigt mysigt, och jag förstod inte mej riktigt på mej själv, jag hade bara en känsla av att jag vill inte gå hem. Tillsist gjorde jag ju det, vi skildes åt med en kram. Jag tänkte "fan, hur jag aldrig förut märkt hur gemytlig karl Simon är?"

Jag visste inte så mycket om dej egentligen, men jag hade alltid trott att din dåvarande var en bondflicka. Jag hade liksom inte kunnat föreställa mej annat, så 100% bonde som du var, och är. Inget ont nämnt om icke-bondbrudar, var å ejn me sin talang, men jag minns den kvällen vi satt ett utanför kårken och diskuterade. Och jag, sådär finkänsligt som bara jag kan i berusat tillstånd, tyckte åt en stackars pojk i förhållandekris: "äh, vafan e nu hedee, skaff nu de en rikti bondmora som kan mjölk å kör traktor!" Jag kunde nog inte då vid det skedet föreställa mej att jag själv skulle bli den jag pratade om..

Vi var ju båda upptagna så jag tänkte inte desto mer på dej. Förrän den kvällen då allting vändes upp och ner i både din och min värld och inget blev sig likt sen den natten. Det följde några av de värsta, och samtidigt underbaraste månader i hela mitt liv. Månader då jag slets mellan hopp och förtvivlan, dåligt samvete, förbjuden kärlek och hat. Drömmar om en framtid som jag inte visste om den var möjlig eller inte. Vi hade fruktansvärt roligt de sista veckorna på vårterminen, och jag fasade för de veckor vi skulle ha vårbruksledigt. 

Jag blev under de veckorna alltmer säker på att du ångrat dej, fast du försökte övertyga mej om motsatsen. Tillsist var jag nära att ge upp, mitt hjärta var nära att gå sönder. Jag tänkte på dej jämt och ständigt där jag harvade och körde sväm och hörde låtar på x3m som  bara påminde om dej. Jag satt i båset med kinden mot min kloka ko Älga och diskuterade om hon tror dethär blir till något. Jag grät mej till sömns, jag älskade och saknade dej så det gjorde ont. Jag räknade dagar, nätter, timmar, minuter tills sommarkursen skulle börja. Jag visste inte vad jag skulle vänta mej när vi åkte ner till Ekenäs i slutet av Maj. Jag trodde nog många gånger att du ångrat dej. Vilken tur att jag hade fel. Allt redde upp sej när sommarkursen började. Fast vi ju smög ännu den första veckan.. ;)

Såhär i efterhand så kan jag säga att it was all worth it. Jag har egentligen aldrig tyckt om att få något gratis. Det jag uppskattar mest i livet är saker jag jobbat för. Och när du la armen om mej den kvällen i Seinäjoki och visade åt världen att det är mej du vill ha, då spelade de senaste månadernas förtvivlan ingen roll längre.

Vi har varit genom mycket och jag tvivlar inte på att vi också i framtiden reder upp även de svåraste problem. Ibland blir jag trött på dej, ibland blir jag ledsen och arg på dej, men jag skulle aldrig kunna föreställa mej ett liv utan dej. You are my fire.

Älskar dej föralltid, Simon Karl Filip Ingves <3

Irritationsobjekt på fejjan

Det finns några saker som stör mej något fruktansvärt på facebook.

1. Folk som gillar sina egna statusar. Patetiskt. Bara så patetiskt.

2. Folk som laddar upp bilder på mat. Vem fan bryr sej om vad folk äter? Och OM de äter överhuvudtaget?

3. Folk som inte kan osa till evenemang (Jag erkänner att jag själv inte alltid osar till större evenemang, där min närvaro inte har så stor betydelse för mänskligheten, men när någon ordnar fest är det väldigt irriterande att inte få svar. Man kan ju faktiskt vilja veta hur många som tänker dyka upp med tanke på mat och sånt).

4. a) Alla former av gamerequests (alltså min tid är redan en alltför dyrbar bristvara)
och b) information om hur höga poäng någon halvbekant fått i ett spel. Kommentar överflödig.

5. Matematiska formler och liknande högre vetande-statusar.That don't impress on anyone much.

6. Att hälften av mina fb-vänner denna årstid förvandlas till expertkommentatorer i Ishockey.

7. Denna överdrivna gilla&dela hysteri. Länktips: www.veikkaus.fi där kan man vinna pengar!

8. Alltså dethär med foton.

a) Folk som skriver om och laddar upp foton på sina barn (eller hundar för den delen) VARJE DAG. Bloggar uppfanns av en orsak: Att de som verkligen VILL ha information om din unges/hunds/katts ätande, skitande, spyande etc. får själv välja att besöka sidan. Inte få det nertryckt i strupen som avec till morgonkaffet via newsfeeden.

b) Folk som använder bilder på sina ungar/djur som profilbild. Jahaa, så du ser ut som en övergödd labrador nuförtiden? Trevligt! Kakkar du på marken också?

c) Folk som laddar upp urfula bilder på sina vänner/bekanta Och bara och endast "jag-har-sminkat-mej-i-en-timme-och-tagit-tusen-bilder-framför-spegeln-och-valt-ut-den-jag-ser-mest-ut-som-en-fjortis-på" på sig själv. Ni ska veta att ni är lika fula som alla andra ifyllan.


9. Det näst mest störande av allt: "tyck synd om mej och fråga vad det är"-statusar.
Ex. "allt är så åt helvete" Så frågar någon av vänlighet, eller bara av ren och skär nyfikenhet vad det är, och svaret blir "ingenting jag vill ta på facebook." Nähä, men låt bli att skriva om det då! Alla blir bara irriterade och ingen kan tycka synd om någon som man inte vet varför man ska tycka synd om. Håll dina känslor för dej själv om de inte tål dagsljus.
10. Det mest störande: Meningslösa statusar. Ex. "Är trött." JAMEN SOV! "Är hungrig." ÄT! Alltså, vad förväntar ni er att folk ska komma med för banbrytande lösningar? Ni är vuxna människor, ni borde förstå att botet mot trötthet är sömn, motsvarande hunger-mat, törst-dricka, kiss/bajsnödighet-gå på toaletten. Detta med primära reaktioner och behov torde inte vara något som behöver vidare diskussion och förslag till åtgärder.

Många verkar också stå totalt handfallna när det gäller att ha lejdon. Detta är dock mer förståeligt (jag har själv också varit där) och därför vill jag dela med mej av min visdom för att förhindra framtida fall av lejdon.

Jag föreslår till alla som "har lejdon" fysisk aktivitet, ju tyngre desto bättre och gärna siande arbete som städning, räfsning, dyngmockning eller annat resultatarbete. gärna i kombination med favoritmusik. Att träffa en rolig kompis som inte har lejdon brukar också underlätta. 

Om lejdon-symptomen är riktigt allvarliga, såpass att du överväger mord på dej själv eller andra, kroppsstympning, att elda upp ditt eget hus, eller i värsta fall andras, så rekommenderas som första hjälp mentalvårdsbyrån i närliggande stad. 




Själv har jag säkert ALDRIG irriterat någon på facebook. ;D

Men man behöver  ju inte störa sej i onödan, lösningen på allt ovanstående är enkel: Dölj, avsluta prenumeration eller i värsta fall ta bort vän. Det är ingen som säger att vi måste veta allt, vi kan faktiskt välja våra informationskanaler.

Jag ska minnas att läsa detta inlägg när/om jag själv skaffar barn. Om Facebook finns då ännu. Kanske vi har gått tillbaka till Lunarstorm eller Berusad. Där kunde ingen posta meningslösa statusar minsann. Status, det var (som in real life) nåt man FICK och FÖRTJÄNADE! All makt åt *Alkoholgud* Hahaha :D

/Fia

Kvinnor som traktorförare?

"..Och jag vill veta varför pappan i familjen alltid kör, är det nåt bara han förstår?"

Regniga dagar som denna är ganska bra dagar att sitta på kontor egentligen.

Men som jag började sakna det praktiska jordbruksarbetet igår. Var till min praktikgård och skulle hämta mjölk och råmjölk, jag och Simon hade lite bakprojekt på gång. Väl där, efter att ha tappat i mjölk och gosat med min favoritko Älga, frågade Nikki "Vill du ha arbejt rej ikväld så får du noo fa ti Mikaels ett dyngomrörarn!" Att jag vill jaa! Hoppade i traktorn med Simon på bönpallen och så for vi.

Simon är inget fan av att sitta bredvid när jag kör traktor. "Man känder ju se så onödi å omanli".
Tror han inte att jag känner mej precis likadan när jag sitter på med honom? "Men tu je ju tjelg tu".

Jaa, och? Är det roligare att sitta sysslolös bredvid bara för att man är av kvinnligt kön? Är det liksom per automatik antaget att vi ska sitta bredvid alfahannen den allsmäktiges vänstra sida i traktorhytten som något prydnadsföremål?


Ibland blir jag upprikigt sagt lite trött på den sydösterbottniska inställningen till kvinnliga traktorförare. Det märks helt klart att de inte bortskämda där i södern me "reidiga kvinnor". Där lever nog inställningen att maskinarbete är ett karaarbete fortfarande kvar, tyvärr.. Och när jag drog ur en kalvkätte med grep var det nästan som stora samtalsämnet vid middagsbordet. Hallå, de e sånt jag gör. Vilken tur att jag finns å kan visa de sydösterbottniska karlarna att det faktiskt finns kvinnor som är born to måka dynjon.

Här hemma i Lillby är det nog ingen som lyfter på ögonbrynet åt kvinnor i traktorn. Jag måste säga att jag haft världens bästa praktikplats. Det har aldrig varit fråga om jag skulle kunnat klara av något, traktorn å redskapet i handen och instruktionerna "he gaar noo bra hedee, ring om he er naa!"
Det är inte bara en gång jag har tänkt "alltså tror de verkligen att jag ska klara dethär? En kvinnlig stadsbo i traktorn?" Men oftast har det gått långt mycket bättre än man trott.

Visserligen har maskiner jävlats och det måste medges att jag har varit lite stereotypiskt kvinnligt oteknisk ibland. Men då måste man ju ta i beaktande att jag faktiskt är uppväxt i stan ;D Nej skämt åsido, vi kvinnor har ju tyvärr det faktum emot oss att mycket i jordbruksarbetet kräver faktiskt en hel del styrka, och där måste medges att karlakraft är bra att ha ibland när egna bicepsen sviker. Men brist på råstyrka kan också i många fall lösas med envishet och lite tålamod. Jag minns hur svårt jag tyckte det var att koppla i en kraftöverföringsaxel, de kan ju verkligen väga sjukt mycket och man skulle vilja ha en arm till, en att hålla i själva axeln med och två att dra bakåt kransen och haka i den på själva uttaget. Men det löste jag med att ställa med grensle över axeln, klämma fast den mellan benen och på så vis få båda händerna fria. Det gäller att hitta knixet med allt :D


Men fortfarande stöter man lite här som var på den attityden att kvinnor och maskiner är ingen vidare kombination. Och det är så tråkigt. Inte är det någon jäkla vetenskap som bara karlar förstår sig på att köra en traktor. Det är inget märkvärdigare än att köra en bil. Men det är så konstigt att det tycks ta så på vissa karlars manlighet när en kvinna börjar tala traktorer. Och jag förstår inte varför. Jag skulle tycka det vore skitkul och lite annorlunda att diskutera t.ex stickning eller virkning med en karl!

Om jag någongång får barn, oavsett om de barnen är pojkar eller flickor, så ska de alla ha samma möjlighet att lära sig både "kara- och kvinno"-arbete. Står mina flickor och håller på att koppla på harven och fara ut på åkern så ska banne mej varken jag eller deras far inte vara den som kommer springande och säger "nejnej, ga undan så ni itt stöiter er, hede kan ja göra! "

Hur många skulle säga till sina pojkar om de vill laga mat, städa eller sy att "ska du nu faktiskt klar åv hede?"


/ Emäntä

Tvåtusen..tolv.

Jaha. Allt känns lite sådär "jaha" just nu. Lite "va ere för vits me naanting". Jag kan ändå inte gå som folk. Jag vet att jag KOMMER att kunna men det känns jävligt avlägset nu just. Man tar en promenad upp till Rickard och Mia (Simons bror och hans flickvän som bor ca 100 m från Simons), blir helt slut och har träningsvärk i benen dagen efter. Suck.

Fast för att försöka fokusera på de positiva framsteg jag gjort: Jag kan gå (nästan) normalt uppför en trappa. Jag kan bada bastu och duscha stående. Jaa, det var väl det. Annars är min vrist ungefär lika rörlig som en lyktstolpe. 

Har varit i bastu varenda kväll denna vecka :D Igår fick vi till och med låna R och M:s bastu, deras hund My blev glad över att få sällskap och joinade oss i bastun! :)

Började fundera på nyårslöften (inte för att jag direkt brukar avge några) men jag kom fram till att jag kan nog lova att sluta röka för det har jag ju redan gjort. Har inte rökt många sedan oktober nångång (minns inte riktigt när jag slutade) Men jag tror att dom går att räkna på ena handens fingrar. Iaf helt säkert om man tar med andra handen. I promise, tårna behövs inte. Och det har inte alls varit några problem. Är hellre orökt än hör på Simons gnäll om hur äckligt det är. Dessutom har det varit ganska bra timing med tanke på foten, orka stolpa ut och röka i tid och otid med gips och kryckor liksom.

Ikväll bär det iväg ner till Ekenäs igen, usch, vart tog jullovet vägen? Och höstterminen också för den delen? Fast jag måste säga jag är riktigt nöjd över hur aktiv jag varit under hösten, har jobbat upp mej från 79 till 119 studiepoäng! Och mera är på kommande. 

Bara 8 veckor kvar i skolan och sedan blir det praktik.. Är lite orolig över hur det ska bli med min praktik.. Hade ju tänkt åka till ett stall i Estland, inte för att jag fått något slutgiltigt svar ännu från deras sida, men ändå, hur bra orkar min fot med ridning och stallsarbete.. Inte speciellt bra i nuläget iaf. Så får se hur det blir med den saken :( Fast jag var ju och rida i måndags, och mockade 3 boxar samma dag som jag slapp gipset :D Och nog var det härligt, fast ridningen blev utan stigbyglar så mest skritt och lite trav. Men ändå, efter att ha suttit stilla i 6 veckor var det underbart att få lite skit mellan naglarna :) Och mittiallt kan ju foten bli bättre, man vet aldrig.. Det är att hoppas på det bästa men i nuläget skulle jag inte vilja åka på någon hästpraktik med den..

Om ni undrar varför jag inte syns till så mycket på facebook så är det för att jag helt enkelt har fått "lejdon". Tänker ägna mera tid åt bloggandet nu istället. Är så trött på folks onödiga uppdateringar och annan skit i newsfeeden. Tänker läsa det jag vill, och skriva det jag vill, om folk är intresserade av vad som händer i mitt liv så är ni välkomna hit. Annars tänker jag inte spamma newsfeeden med onödiga uppdateringar om folk inte bryr sej. Tänk vad jag är omtänksam.

Annars så gott nytt år åt alla, jag haltar vidare.

Broken leg

Elä fot snarari.. Hala nerförsbackar på Ekenäs campusområde e hejlt klart int att lejk mee. Fotin i ett jävla gipspaket ända ti 12.12 tå ja får byt ti na lättari å förhoppningsvis på böri stödi liti på an. Tills he så e ja ganska handikappa, hejlt sjölvklara saker som lägg på se byxor, ga upp ti Simons, ga på wc å dusch blir som stora projekt.. Dessutom er e Skuffis julfest imoron å man blir så himla frustrera tå man vejt at he e tusen saker som behöver fixas å jär ligger man i en jävla betonghåla oförmögen ti nanting som kräver att kuna sta/ga på två bejn. :(

Men en bruten fot e int nanting som hindrar Fia från att tillbringa en helg i Sthlm med bästa flickorna från Ålandstiden (Emmi, Pia, Ida, Freddie å Jennifer)! Såläng e finns rullstolar e ingenting omöjligt! :D Liti värk får man väl räkn mee men he va hejlt klart värt liti pain att få träff allihopa igen! <3

Denhä sejnast vikon har noo vari ganska slö, böri ha lejdon åv att bara sita in mellan 4 vita väggar. Blir att sova läng imoron så man orkar länger på kväldi, va blir julfesti till utan jag som drar snapsvisor? Man har ju ett visst ansvar att si till att shack blir ifyllon, har man fotin i paket eller int. Å ja sjölv sku int tack nej till en sup eller två nu helder, ork me föga hjälpande värkmedicin namejr.

He underbarast som ha händ på denhär vikon va noo entå att papp ha köpt Majbrittas bjärklandi! För er som int vejt så er he 2 bjärkplanteringar i anslutning ti min gård som vi läng ha vila haa men tanten ha vägra säli e. Men nu mittiallt hadd on tydligen teji sitt förnuft till fånga, vi bjöud på e Å FICK E! Lyckan är total, Nabba Gård har utökats med ca 5 ha! :) Betär julklapp kan man itt få!

Så såfort ja får bejni iskick ska röjsågin startas å bjärkstackaran, planterade 06/07 mejas ner! Å he ska tamefan bli ett sant nöje :D

Nästa viko blir e att va hejm å ligg å gos me Nelli, vi har entå så liti timar så ja ork itt ligg jär å stirr i tatchi. Sedan ere bara ejn viko kvar å sedan jullov. Va tiden går. He va ju just somarn?

På tal om somarn så har gullis å jag snart vari ilag ½ år (på tisdan). Min finaste å underbaraste Simon, you are my fire <3