Nu råder det spännande tider, jag har nämligen fått nytt jobb! Nästa vecka börjar inskolningen till avelsrådgivare (eller avelsspecialist som det så fint hette i platsannonsen). Tjuvstartade lite redan idag och deltog i ett möte med representanter från både ProAgria, Milka och Faba. Det var nästan som att komma hem, allt från vänner, bekanta, vänners föräldrar och min gamla dagmamma var representerade, jag fick kramar och de välkomnade mig så hjärtligt, sånt blir man glad av :) Ser verkligen fram emot denna utmaning, det ska bli så intressant att få jobba med kor också från avelssynvinkel och inte bara från marknivå. Och så får man ju träffa alla möjliga intressanta bönder i Österbotten :D
Fast visst kommer jag att sakna att jobba vid Nikkis, bättre arbetsgivare kan man nog knappast få. Allting har varit så ställbart och gått att ordna, jag har fått stort ansvar att sköta hans gård när han varit borta, vilket har stärkt självförtroendet något enormt, speciellt de gånger allt har gått bra, och ännu mera när allt inte har gått som på strömsö men man lyckats reda upp situationen ändå :D Och som jag kommer att sakna Nikkis föräldrar Anders och Etel. De har nästan blivit som extra fammo och faffa för mej, en av dagens höjdpunkter har varit när Etel ringer en 4-tiden å befaller mig att komma in på kaffe "å ta na bulla å, så du ork!" Och jag river av mig halaren och sätter mig vid kaffebordet i långkalsonger, då är man nog nästan hemma :D Och Anders har alltid haft en en hjälpande hand när jag behövt förstärkning. Underbara människor, kan inte säga annat. Tack för allt.
Imorgon bär det iväg till Ekenäs på Skuffis julfest iallafall, någon måste ju toasta spektaklet också, för fjärde året i rad :D Men he je bäre rolit, speciellt tå man får jär e me Kåtnäs gröbbon <3 Klänningen på å heelsen likaså! Partymode e allti på. Dvv dvv.
Men nu ska här städas, hatar att åka iväg och så ser huset ut som satan när man kommer hem. Kanske jag bakar en kladdkaka också, om jag riktigt får upp farten. Lovar nog inget, men. Ska ju packa också.
Vi får återkomma!
fredag 29 november 2013
söndag 8 september 2013
5-års historik
Längesedan jag bloggat, vet inte vad jag ska skylla på för tid har jag kanske nog haft alla ensamma kvällar här i skogen. Inspiration har inte heller varit en bristvara, men av någon anledning har jag inte kommit mig för att dela med mej av mina projekt och förehavanden. Nåja, kanske det förbättras.
Eftersom jag bott vid Nabba nu i 5 år (den 6e september 2008 sov jag första natten här) så tänkte jag dra en liten tillbakablick över allt som har hänt här sen dess. Det var en hel del konstaterade jag när jag började se mig omkring.
2008:
- Städade ur huset, torkade skåp och liknande som av skiten att döma aldrig blivit gjort.
- Flyttade in
- Skaffade internetanslutning och sophämtning hit
- Städade ur och byggde 2 hästboxar och en fårbox (numera bortriven) i "sveiplödo"
2009:
- Hängrännor & stuprännor på hus och uthus
- Började skolan i Ekenäs på hösten. Installerade varmvattenberedare inne då varmvattenledningen från pannan frös sönder på vintern
2010:
- Alla hus och uthus målades upp fullständigt
- Renovering av farstun: målade tak, väggar, trappa, la nytt golv
- Belysning i skrubben under trappan
2011:
- Städade ur och målade upp bastukammaren
- Renoverade bastun, bytte kamin
- Köpte planteringarna samt skog runtom gården, glesade ur träden runtom gården
- Fyllde igen roskgräven bredvid vedhuset
2012:
- Målade sovrumsvägg, snedtak, bytt golv.
- Städade ur "gambä bastu", målade, inredde till gäststuga
- Bytte panna
2013:
- Nyodlade planteringarna
- Tapetserade 2 väggar i vardagsrummet
- Målade upp, lagade belysning och hyllor i klädskrubbar
- Byggde tak till kärra
- Byggde hundhage och hundkoja i "gambä bilstalli", mockade in ett gruslass dit, la ny fönsterruta
- Laga "snickarglädje" runt fönster och dörrar
- Hade gårdsloppis
Säkert har jag glömt något men.. Plus att vi har varit till ekorosk med otaliga lass och min far har lagat kubikvis med ved av ALLT som går att elda. Och ännu återstår massor att göra, om man bara vill! Om jag riktigt ska börja visionera nu så nu kommer det (pappa kan sluta läsa nu): Köket borde renoveras, stallet vill jag bygga om till lösdrift, jag vill ha lantraskor, får, getter, höns, ankor, en massa andra djur till min besöksgård, renovera stallvinden, bygga ridplan, och som pricken över i vore att få köpa eller arrendera jordbruksmark och beten. Speciellt de som ligger i direkt anslutning till gården :) Oj om man ändå visste att det är här man ska vara resten av livet, vad man kunde satsa och förverkliga drömmar <3 Men, men, än vet vi inget vad som händer, tiden får väl visa om vi blir bönder i Lillby eller Skaftung...
Eftersom jag bott vid Nabba nu i 5 år (den 6e september 2008 sov jag första natten här) så tänkte jag dra en liten tillbakablick över allt som har hänt här sen dess. Det var en hel del konstaterade jag när jag började se mig omkring.
2008:
- Städade ur huset, torkade skåp och liknande som av skiten att döma aldrig blivit gjort.
- Flyttade in
- Skaffade internetanslutning och sophämtning hit
- Städade ur och byggde 2 hästboxar och en fårbox (numera bortriven) i "sveiplödo"
2009:
- Hängrännor & stuprännor på hus och uthus
- Började skolan i Ekenäs på hösten. Installerade varmvattenberedare inne då varmvattenledningen från pannan frös sönder på vintern
2010:
- Alla hus och uthus målades upp fullständigt
- Renovering av farstun: målade tak, väggar, trappa, la nytt golv
- Belysning i skrubben under trappan
2011:
- Städade ur och målade upp bastukammaren
- Renoverade bastun, bytte kamin
- Köpte planteringarna samt skog runtom gården, glesade ur träden runtom gården
- Fyllde igen roskgräven bredvid vedhuset
2012:
- Målade sovrumsvägg, snedtak, bytt golv.
- Städade ur "gambä bastu", målade, inredde till gäststuga
- Bytte panna
2013:
- Nyodlade planteringarna
- Tapetserade 2 väggar i vardagsrummet
- Målade upp, lagade belysning och hyllor i klädskrubbar
- Byggde tak till kärra
- Byggde hundhage och hundkoja i "gambä bilstalli", mockade in ett gruslass dit, la ny fönsterruta
- Laga "snickarglädje" runt fönster och dörrar
- Hade gårdsloppis
Säkert har jag glömt något men.. Plus att vi har varit till ekorosk med otaliga lass och min far har lagat kubikvis med ved av ALLT som går att elda. Och ännu återstår massor att göra, om man bara vill! Om jag riktigt ska börja visionera nu så nu kommer det (pappa kan sluta läsa nu): Köket borde renoveras, stallet vill jag bygga om till lösdrift, jag vill ha lantraskor, får, getter, höns, ankor, en massa andra djur till min besöksgård, renovera stallvinden, bygga ridplan, och som pricken över i vore att få köpa eller arrendera jordbruksmark och beten. Speciellt de som ligger i direkt anslutning till gården :) Oj om man ändå visste att det är här man ska vara resten av livet, vad man kunde satsa och förverkliga drömmar <3 Men, men, än vet vi inget vad som händer, tiden får väl visa om vi blir bönder i Lillby eller Skaftung...
tisdag 16 juli 2013
Det behövs ingen abortdiskussion!
Läste en insändare i dagens ÖT med rubriken "det behövs en abortdiskussion". Inlägget var naturligtvis skrivet av en man. En man, som aldrig har behövt eller kommer att behöva oroa sig för att vara gravid. Ännu en man som tycker sig ha rätt till en åsikt i en fråga som berör kvinnliga, enskilda individers kroppar.
För det första: Inget barn har någonsin bett om att bli fött. Mannen skriver "de stackars barn som aldrig kommer att få födas." Vilket ofött barn har lidit av att inte få bli fött? Vilket ofött barn har farit illa, psykiskt eller fysiskt, av att i embryostadiet bli avlägsnat? Man kan inte prata om centimeterstora klumpar som människor med rättigheter. Ingen har RÄTT att födas. De barn som fötts och far illa, de har inga rättigheter de heller. Tänker på fallet Eerika som det skrivits så mycket om. Hur hon plågades ihjäl av sin far och styvmor och ingen gjorde något. Vad hade hon för rättigheter? Hon hade inte bett om att bli född, snarare skulle det säkert ha varit mer barmhärtigt för henne att inte behöva födas alls. Om man som potentiell blivande förälder inte känner att man klarar att ta hand om ett barn, är det då inte bättre att göra dendär aborten istället för att det ska gå som Eerikas och många andras fall? Är det bättre att alla barn föds fram, om de så sedan slussas runt mellan fosterfamiljer och barnhem, för att det skulle vara synd om dem om de inte skulle få födas? Hur synd är det inte om dem sedan när det skrivs om deras öden på Iltalehti?
Och för det andra: Kan (religiöst) folk inte börja släppa den skenheliga vanföreställningen att människor har sex endast i syfte att skaffa barn? Visserligen idkas samlag i viss mån också i detta syfte, men inse nu sanningen: Människor knullar för att de är kåta. Också de kristna. För att det är skönt och något man njuter av. Det har människor gjort i alla tider, och den som påstår något annat, LJUGER. För sig själv och andra. Det är precis samma sak som att vi vill äta när vi är hungriga och sova när vi är trötta. Av misstag äter vi oss ibland för mätta, vi tar till och med efterrätt fastän vi inte alls behöver den. Och ibland sover vi också 12 timmar i streck fast vi vet att vi klarar oss bra på 8. Bara för att det är skönt och något man njuter av. Fastän vi egentligen hade tänkt bara äta en sallad och gå upp ur sängen 4 timmar tidigare. Fastän byxorna spände och väckarklockan ringde flera gånger.
Ibland blir man också gravid av sex fastän man bara tänkt få en orgasm. Fastän man hade använt kondom. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men vare sig det handlar om ofödda barn eller annat: Det är DITT liv. Det är du som ska bära barnet i 9 månader. Det är du som ska föda fram det med den smärta det (vad jag har hört) innebär. Det är du som ska ta hand om barnet för resten av ditt liv (åtminstone de 18 kommande åren). Det är också på ditt ansvar att ditt barn får en trygg och kärleksfull uppväxt. Det är din kropp och ditt liv och ingen annans. Du bestämmer. Inte abortmotståndargubben, inte samhället, inte Päivi Räsänen, inte läkaren, inte kyrkan. De har absolut ingen som helst talan i frågan.
För det första: Inget barn har någonsin bett om att bli fött. Mannen skriver "de stackars barn som aldrig kommer att få födas." Vilket ofött barn har lidit av att inte få bli fött? Vilket ofött barn har farit illa, psykiskt eller fysiskt, av att i embryostadiet bli avlägsnat? Man kan inte prata om centimeterstora klumpar som människor med rättigheter. Ingen har RÄTT att födas. De barn som fötts och far illa, de har inga rättigheter de heller. Tänker på fallet Eerika som det skrivits så mycket om. Hur hon plågades ihjäl av sin far och styvmor och ingen gjorde något. Vad hade hon för rättigheter? Hon hade inte bett om att bli född, snarare skulle det säkert ha varit mer barmhärtigt för henne att inte behöva födas alls. Om man som potentiell blivande förälder inte känner att man klarar att ta hand om ett barn, är det då inte bättre att göra dendär aborten istället för att det ska gå som Eerikas och många andras fall? Är det bättre att alla barn föds fram, om de så sedan slussas runt mellan fosterfamiljer och barnhem, för att det skulle vara synd om dem om de inte skulle få födas? Hur synd är det inte om dem sedan när det skrivs om deras öden på Iltalehti?
Och för det andra: Kan (religiöst) folk inte börja släppa den skenheliga vanföreställningen att människor har sex endast i syfte att skaffa barn? Visserligen idkas samlag i viss mån också i detta syfte, men inse nu sanningen: Människor knullar för att de är kåta. Också de kristna. För att det är skönt och något man njuter av. Det har människor gjort i alla tider, och den som påstår något annat, LJUGER. För sig själv och andra. Det är precis samma sak som att vi vill äta när vi är hungriga och sova när vi är trötta. Av misstag äter vi oss ibland för mätta, vi tar till och med efterrätt fastän vi inte alls behöver den. Och ibland sover vi också 12 timmar i streck fast vi vet att vi klarar oss bra på 8. Bara för att det är skönt och något man njuter av. Fastän vi egentligen hade tänkt bara äta en sallad och gå upp ur sängen 4 timmar tidigare. Fastän byxorna spände och väckarklockan ringde flera gånger.
Ibland blir man också gravid av sex fastän man bara tänkt få en orgasm. Fastän man hade använt kondom. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men vare sig det handlar om ofödda barn eller annat: Det är DITT liv. Det är du som ska bära barnet i 9 månader. Det är du som ska föda fram det med den smärta det (vad jag har hört) innebär. Det är du som ska ta hand om barnet för resten av ditt liv (åtminstone de 18 kommande åren). Det är också på ditt ansvar att ditt barn får en trygg och kärleksfull uppväxt. Det är din kropp och ditt liv och ingen annans. Du bestämmer. Inte abortmotståndargubben, inte samhället, inte Päivi Räsänen, inte läkaren, inte kyrkan. De har absolut ingen som helst talan i frågan.
torsdag 21 mars 2013
Roskgrävarn och den stackars fikusen
Nedan bjuder jag på en bild av vad vi grävde upp ur Skaftungs berömda metall- och glasroskisar för några dagar sedan. Den blåa kannan hade tydligen tjänstgjort som gravplats åt ett obestämbart antal möss, vissa mer förmultnade än andra. Men nu är graven plundrad och kannan skinande ren, dock vet jag inte om jag själv skulle dricka något ur den då jag vet vad den innehållit.. :D Men den är ju fin som prydnad också. Hoppades lite att det skulle vara en Riihimäki eller Iittala men mina efterforskningar visade att det var en ganska värdelös kanna av italiensk härkomst. Dock hittade vi, på tal om Riihimäki, en 3-liters burk med ett lodjur i botten. Hur kan man slänga sånt? Men tur för mej förstås. För övrigt fyndade vi ett par glasflaskor, ett kakfat på fot och ett ostglas. Enligt etiketten är det Valios Viola-ost, datummärkning 1985.
Nedan en fantastisk lampa som jag fyndade på min senaste loppisrunda i Vasa, och glömde ta foto på sist. Ain't it lovely? Sladden var dock ganska kort, så den ska nog bytas ut. Sen tror jag den får ersätta min nuvarande vardagsrumslampa.
Jag vill på inget vis påstå att jag har gröna fingrar, jag vill inte ens påstå att jag är det minsta intresserad av att få det heller. Men denna stackars fikus som stått och bönat och bett om att få dö, kunde jag bara inte ignorera längre. Jag sa åt Simon att antingen slänger vi denna stackare NU eller så försöker vi återuppliva den. Vi planterade om den i en större kruka med färsk jord, och har nu hållit den ständigt fuktig och gett den växtnäring. Och tamejfan, den skjuter nya skott hela tiden och börjar snart få ett nästan värdigt utseende (iallafall i jämförelse med hur den såg ut tidigare). Borde ha tagit en före-bild men det skulle ha varit elakt mot fikusen att publicera en bild på den i dess dåvarande nakna tillstånd.
"I'm a survivor"
Snart blir det pampas tre dagar i sträck. Huhh, har just repat mig från årsfesthelgen, och nu ska det festas igen. Nåjoo, säkert går det bra bara man kommer igång. Tror det är av en orsak en högskoleutbildning är bara 4 år, eller så är jag bara gammal, för man börjar ju nästan tycka att dethär är tungt nu :D Nää, nog lever Toiminimi Rajraj ännu, jag tror nog aldrig att hon dör. Hon behöver bara längre pauser mellan keikkorna :D
torsdag 28 februari 2013
Reinkarnerat 60-tal
Fyndade för ett par veckor sedan en hel hög med Femina-tidningar från sent 60-tal, 10 cent styck! Nu har de, eller delar av dem, fått nytt liv på en skåpdörr i mitt badrum.
Var första gången jag experimenterade med decoupagelim, men resultatet blev helt hyfsat. Någon luftbubbla här och där, men..
Äääh nu ska ja inte vara så tråkigt självkritisk.
FAAN VAD JAG KAN.
Ja e noo bra ja! :D
Imorgon ska ja fortsätta, och pryda dörren till kallskrubben med diverse matrelaterade urklipp.
Jag funderade för mig själv hur fasiken jag orkade bo här ensam förr. Nu är jag andra kvällen ensam och börjar få sällskapsabstinens. Men så slog det mej att inte var jag ju ensam förr. Jag hade ju två tokiga katter, två stångande får och två övergödda hästar. De fyra sistnämnda dock inte som inomhus sällskap, men tänk vad två katter redan kan göra skillnad. Visst hade man behov av människosällskap nu som då den tiden också, men man var aldrig ensam. Det var alltid någon kurrande varelse bredvid en i soffan på kvällarna. Någon som kom och smällde ner sin feta kroppshydda rakt över tangentbordet när hon tyckte det var sovdags, och bet mig i tårna när hon tyckte det var färdigsnarkat. Snart, snart e skolan färdig och jag kan skaffa djur igen, på riktigt <3
lördag 23 februari 2013
Loppisrace i Vasa
Herremintid som jag fyndade igår. Om jag bodde i Vasa skulle jag inte hinna göra annat än gå på loppis jämt :D
En hel hop med tyger blev det, har inte riktigt bestämt mig för om jag ska behålla något ännu, men det mesta går nog till försäljning tror jag.
En hel hop med tyger blev det, har inte riktigt bestämt mig för om jag ska behålla något ännu, men det mesta går nog till försäljning tror jag.
Söt liten julduk
2 x sidogardiner
Duk
2 x kuddfodral
Tomteduk
2 x sidogardiner + en större bit av detta tyg
Påslakan med fantastiskt mönster <3
Ännu en julduk (jag vet, bilden är uppochner)
Brunblommigt tyg
Grövre gardinstyg
Färgsprakande..
Trodde detta var 2 kappor, men vid en närmare titt såg jag att det var 4 mindre.
Nedanstående åt mig själv :)
En ny ögonkakako-burk, har ju en mindre från förr men den har inget lock :( Denna hade fula spår av någon slags tejp, men till all lycka fick jag bortskurat dem och skicket övergick till hyfsat bra från kladdig och smutsig!
Jag borde ta reda på om denna är en Finel, har mina tvivel då Finels kastruller brukar ha ingjutet handtag på locket och inte en plasknopp som denna... Om detta faktiskt är en Finel har jag prismässigt gjort mitt bästa fynd ever, om inte så fick jag ju en fin kastrull för "halvassit" ändå!
Hittade en ny etikett till jaloviina-flaskan, originaletiketten var ganska skabbig och förstörd. Men nu smälter även den 1-stjärniga jaloviinan fint in i mitt barskåp med tomma flaskor :D
Det var det, nu och duscha bort "nötsdambe" och sedan på fest!
torsdag 21 februari 2013
Chilling in my hometown
Bestämde mig för att göra en snabbvisit vid hemgården. Riktigt skönt att få sitta här i min ensamhet och surfa. Eller riktigt ensam är jag inte, lillebror Joel var hemma och kokade en kaffekopp :)
Jakten på memory-spelet fortsätter, nu har jag tack vare facebook hittat det på en auktionssajt och bestämt mig för att jag ska vinna budgivningen, kosta vad det kosta vill!
Annars så kan ni joina min tvåspråkiga retroloppis på facebook för att sälja, köpa eller bara beundra bilderna på alla härliga retroprylar. Grundade den i förrgår och den har redan långt över 300 medlemmar. Det började med att sidan Retrokirppis sökte en ny admin för att få lite ordning på sidan. Jag anmälde mitt intresse, men märkte ganska snart att det inte är möjligt för vem som helst att ladda upp bilder i album på en "företagssida." Tog därför saken i egna händer och grundade en grupp istället. Det som man vill ha men som inte finns, måste man skapa själv :)
Annars så rullar väl livet på, slutarbetet börjar ta någon sorts form, festerna i Ekenäs avlöser varandra så som det brukar denna årstid... Senast var agrologmiddagen, då jag äntligen fick tillfälle att bära min vackra Betty Page klänning som jag fått av Anna. Såhär såg jag ut i den:
I Skaftung har vi också ett litet projekt, vi bygger hönshus i en del av den gamla ladugården. Sen bara att få tag i höns till våren... Dessutom har vi nu rivit bort nästan en hel sida av kobåsinredningen. Får se, får se, när och om det kommer att stå kor i den gamla, fina ladugården igen... Hoppas, hoppas :)
Men nu kom min kära mor hem så nu ska jag umgås lite med henne.
Jakten på memory-spelet fortsätter, nu har jag tack vare facebook hittat det på en auktionssajt och bestämt mig för att jag ska vinna budgivningen, kosta vad det kosta vill!
Annars så kan ni joina min tvåspråkiga retroloppis på facebook för att sälja, köpa eller bara beundra bilderna på alla härliga retroprylar. Grundade den i förrgår och den har redan långt över 300 medlemmar. Det började med att sidan Retrokirppis sökte en ny admin för att få lite ordning på sidan. Jag anmälde mitt intresse, men märkte ganska snart att det inte är möjligt för vem som helst att ladda upp bilder i album på en "företagssida." Tog därför saken i egna händer och grundade en grupp istället. Det som man vill ha men som inte finns, måste man skapa själv :)
Annars så rullar väl livet på, slutarbetet börjar ta någon sorts form, festerna i Ekenäs avlöser varandra så som det brukar denna årstid... Senast var agrologmiddagen, då jag äntligen fick tillfälle att bära min vackra Betty Page klänning som jag fått av Anna. Såhär såg jag ut i den:
Tvättade den dagen efter, då jag som vanligt hade spillt dricka på mig. Ingen fest utan att jag lägger glaset bredvid munnen och tror jag ska träffa halsen... Tvättade den för hand, som tur, för jäklar vad den tappade färg! Inte så att det syntes på själva klänningen, men tvättvattnet såg minst sagt giftigt ut.
I helgen ska vi på bondefest till Närpes, rättare sagt ÖSP:s midvinterfest vid Logen. Men imorgon blir det Vasa, S ska på diabeteskontroll så efter det ska vi ta en loppisrunda, äta amarillomat och kanske gå i någon klädbutik (nödvändigtvis inte i denna ordning). Tycker det är rätt fantastiskt att jag har en karl som gillar att gå på loppis, sådana har jag inte sett många av :) Senare på kvällen blir det kalas, Simons systerson fyller 1 helt år! :)
I Skaftung har vi också ett litet projekt, vi bygger hönshus i en del av den gamla ladugården. Sen bara att få tag i höns till våren... Dessutom har vi nu rivit bort nästan en hel sida av kobåsinredningen. Får se, får se, när och om det kommer att stå kor i den gamla, fina ladugården igen... Hoppas, hoppas :)
Men nu kom min kära mor hem så nu ska jag umgås lite med henne.
måndag 18 februari 2013
Minnen av memory
Måste bara leta upp detta på nätet efter att jag hittat några stackars kvarvarande kort i skåpet. Vet inte vart resten tagit vägen, men så nostalgisk jag blir när jag tänker på hur jag, mina syskon och kusiner brukade rada ut dessa kort på heltäckningsmattan i vardagsrummet :)
Luxus-kaffeburken står fortfarande kvar i skåpet snett under tv:n, med de påtuggade shack-pjäserna i, väntande på barn som fortfarande nöjer sig med att leka med memorykort och shackpjäser. Av dessa fina memorykort återstår i min gömma endast ett lejon, ett gult kort, ett äpple som är tejpat på mitten med målartejp, och en sprattelgubbe.
Mina sökningar på huuto och ebay har hittills inte gett resultat, förhoppningsvis skulle nån fortfarande ha detta spel komplett, i bra skick och till rimligt pris...
Måste nog ta en fotodag dedikerad gamla barndomsminnen från Nabba, än finns det kvar leksaker ur lådan längst ner i köket.
Luxus-kaffeburken står fortfarande kvar i skåpet snett under tv:n, med de påtuggade shack-pjäserna i, väntande på barn som fortfarande nöjer sig med att leka med memorykort och shackpjäser. Av dessa fina memorykort återstår i min gömma endast ett lejon, ett gult kort, ett äpple som är tejpat på mitten med målartejp, och en sprattelgubbe.
Fantastiska bilder och färger.
Mina sökningar på huuto och ebay har hittills inte gett resultat, förhoppningsvis skulle nån fortfarande ha detta spel komplett, i bra skick och till rimligt pris...
Måste nog ta en fotodag dedikerad gamla barndomsminnen från Nabba, än finns det kvar leksaker ur lådan längst ner i köket.
onsdag 13 februari 2013
Framtiden, den framtiden.
I fyra år har jag vetat vad jag ska göra när sommaren/hösten kommer. Men nu vet jag inte. Det finns så mycket jag vill göra, så många drömmar jag vill förverkliga, så många saker jag vill lära mig att jag inte vet i vilken ände jag ska börja.
Det sista jag vill är att göra det som förväntas av en utexaminerad agrolog. Jobba på ett kontor. Men jag ska ju alltid vara tvärtemot.
Ska jag börja en ny utbildning? Och isåfall vilken? Jag är ju med mina 25 år inte direkt ung längre. Eller är jag? Förbannar ännu en gång de tre år jag slösade bort i gymnasiet. Om jag ändå förstått att gå någon yrkesutbildning.
Tänker tillbaka på ålandsåret med de kunskaper, minnen och vänner för livet jag fick det året. Tänker på Rolle, Mickan, Åsa, Mia, Britta, Gustav och alla andra fantastiska lärare vid den numera nedlagda naturbruksskolan. Rolles mjuka och typiskt svenska undervisningssätt (och hans ständiga tro att jag led av någon bokstavskombinationssjukdom :D) Mickans oändliga tålamod. Brittas fantastiska förmåga att förklara de mest invecklade ekonomibegrepp på det enklaste sätt. Och Carmen, den fantastiska fittmärren. Som jag grät av frustration på din rygg, för att nästa gång jubla när allt bara funkade. När det kändes som en 80 cms oxer var en travbom. Den bästa lärarhästen jag haft.
Saknar hästarna. Saknar att rida varje dag och utvecklas som ryttare. Nog var det guld värt, det året!
Men tillbaka till nutiden. Skulle vara roligt att gå någon kreativ utbildning. Möbelrestaurering, målning eller något liknande.
Drömmen om ridledar/ridinstruktörsutbildningen lever också fortfarande. Men nu är jag nog väldigt rostig. Dessutom måste man ha en kurshäst till ridledarutbildningen, vilket jag inte har.
Jag skulle vilja lära mig körning och skogs/åkerarbete med häst. Ifall den drömmen om nordsvensken förverkligas så kan den iallafall arbeta för sin föda.
Och så var det ju mina nord- och östfinska kor. Kajanalandsfåren. Hunden, papegojan och alla andra djur. Och så var det min bondstuga.
Väldigt ostereotypa framtidsdrömmar när ingen av den innefattar bröllop och barnaskaffande? :D
Jaa, och som vanligt så konstaterar jag att ingenting förändras IRL för att jag sitter här och bloggar. Tillbaka till verkligheten, greppa bykkorgen och försök få någon sida skrivet på slutarbetet.
#mycketpratochliteverkstad
Det sista jag vill är att göra det som förväntas av en utexaminerad agrolog. Jobba på ett kontor. Men jag ska ju alltid vara tvärtemot.
Ska jag börja en ny utbildning? Och isåfall vilken? Jag är ju med mina 25 år inte direkt ung längre. Eller är jag? Förbannar ännu en gång de tre år jag slösade bort i gymnasiet. Om jag ändå förstått att gå någon yrkesutbildning.
Tänker tillbaka på ålandsåret med de kunskaper, minnen och vänner för livet jag fick det året. Tänker på Rolle, Mickan, Åsa, Mia, Britta, Gustav och alla andra fantastiska lärare vid den numera nedlagda naturbruksskolan. Rolles mjuka och typiskt svenska undervisningssätt (och hans ständiga tro att jag led av någon bokstavskombinationssjukdom :D) Mickans oändliga tålamod. Brittas fantastiska förmåga att förklara de mest invecklade ekonomibegrepp på det enklaste sätt. Och Carmen, den fantastiska fittmärren. Som jag grät av frustration på din rygg, för att nästa gång jubla när allt bara funkade. När det kändes som en 80 cms oxer var en travbom. Den bästa lärarhästen jag haft.
Saknar hästarna. Saknar att rida varje dag och utvecklas som ryttare. Nog var det guld värt, det året!
Men tillbaka till nutiden. Skulle vara roligt att gå någon kreativ utbildning. Möbelrestaurering, målning eller något liknande.
Drömmen om ridledar/ridinstruktörsutbildningen lever också fortfarande. Men nu är jag nog väldigt rostig. Dessutom måste man ha en kurshäst till ridledarutbildningen, vilket jag inte har.
Jag skulle vilja lära mig körning och skogs/åkerarbete med häst. Ifall den drömmen om nordsvensken förverkligas så kan den iallafall arbeta för sin föda.
Och så var det ju mina nord- och östfinska kor. Kajanalandsfåren. Hunden, papegojan och alla andra djur. Och så var det min bondstuga.
Väldigt ostereotypa framtidsdrömmar när ingen av den innefattar bröllop och barnaskaffande? :D
Jaa, och som vanligt så konstaterar jag att ingenting förändras IRL för att jag sitter här och bloggar. Tillbaka till verkligheten, greppa bykkorgen och försök få någon sida skrivet på slutarbetet.
#mycketpratochliteverkstad
lördag 9 februari 2013
Hoppas det går åt helvete för dej.
Diskussionen om näthat, nätkärlek, feminism och anti-feminism går het ute på nätet. Läste just Linnea P:s blogginlägg om låten "marry me" samt tillhörande kommentarer. Inlägget var bra skrivet och jag skriver under på allt hon påstår, kommentarerna orkade jag dock inte läsa ens hälften av. Reagerade själv på låttexten när jag hörde den första gången, men fäste liksom ingen större uppmärksamhet vid dess fånighet. Det mesta som spelas på radion nuförtiden är ju mer eller mindre fånigt. Jag brukar inte höra så mycket på radio just pga detta.
Men som vanligt när en kvinna har starka åsikter så väcker det diskussion. Främst bland män. Och (ursäkta mitt uttalande nu) men män kan vara sådana svin. Långtifrån alla, men vissa. Jag vet inte om man ska ursäkta dem för deras dumma uttalanden för att de inte kan förstå hur kvinnor upplever saker och ting, men ibland skulle man ha lust att bara ge dem en ordentlig käftsmäll. Detta blir inget manshatsinlägg (ja tycker ju om karar), men jag kände en stor lust att få säga min mening i detta ämne.
Jag har alltid upplevt mig själv som en stark kvinna. Jag har aldrig varit sådär stereotypiskt undergiven. Uppväxt med bröder och pojkkompisar har jag aldrig haft svårt att få ordet ur munnen och försvara mig när så har krävts. Efter att sedan ha kastat bort tre år av min tonår på ett destruktivt förhållande bestämde jag mig för att aldrig låta någon karl sätta sig på mig igen. Kanske därför jag inte reagerat över denhär debatten förrän nu. Nu, när det slår mig, att jag faktiskt varit med om liknande saker som kvinnorna i denhär videon berättar om.
En gång var jag vän med en man som jag nu har sagt upp kontakten med. Jag var singel när jag lärde känna honom, han var upptagen, men som så många andra upptagna män så hade han en lust att flörta med andra kvinnor. Jag brydde mej ärligt talat inte nämnvärt över att han flörtade med mej, skickade snuskiga kommentarer åt mej via msn, till och med visade sina "muskler" i webcam för mig. Jag tyckte han mest var löjlig och funderade en och annan gång vad hans flickvän skulle säga om hon visste vad han hade för sig.
Med tiden gifte han sig, fick barn och vi hördes allt mer sällan. Ibland kunde han fråga hur läget var via facebook, inget mer med det. Fortfarande kunde han fälla någon snuskig kommentar, men jag tog liksom ingen notis om det, lät det passera helt enkelt. Tyckte det inte var något att haka upp sig på.
Småningom blev jag tillsammans med Simon. Detta visste den upptagna mannen om, trots detta kunde han ringa mitt i natten, men jag svarade aldrig. Tänkte han kan väl för fan ringa på dagen om han vill något och sen tänkte jag inte mer på det. Mittiallt, en kväll när jag inte hört av den upptagna mannen på länge, började han chatta med mig på facebook. Direkt med sexistiska antydningar. Jag skrev, som jag alltid brukar, något i stil med "jaa just he". Så kom det "men skriv na kul nu å is itt va så stel". Då brann mina proppar. "Sköjt ungan din tu å is itt va så sjuk i hovo" tyckte jag.
Ojoj, där tryckte jag på en öm punkt. Jag frågade vad han har för fel som måste ringa mitt i nätterna och sa han skulle sluta med detta. "jag ringer när jag vill" var svaret på detta.
Nu började jag bli riktigt förbannad. Vem fan tror han att han är?
"förr var jag smal.. men nu väger jag 105 kg och ska krossa alla som har jävlats med mig!" kom det. Friskt... tänkte jag.
"ska du koma hid och kross me nu för att jag säjr sanningen åt de?" frågade jag.
"nä, jag krossar itt nan som e så svag som te". Nähe. Nänä. Fegis.
"tu er en sånde käng att bånen din komber att väx åpp me föräldran skild"
"hellre det än att de måste växa upp med en far som dej" kontrade jag, fortfarande lugnt, i hopp om att få sista ordet. Sen började det komma.
"du tror du får all, men i slutändan vill itt nan ha de. Du er en horo."
"föstar it du att du er en slyno, du ska ju ha allt som rör se, he vejt ju all"
"bara du fick ejn i tagi så va du nöjd. Ja e så satans glad att ja itt ha knulla de" Precis som om det skulle varit bara hans val. Jaa, tack detsamma, kan jag bara säga!
"knull runt tu bara, he har du allti jort"
"ja sku itt ha sagt naa åv dehär men he va tu som börja" (he va tu som börja.. vad är du, fem år!?)
Efter en meningslös diskussion där jag försökte klargöra hur han kunde veta vem jag varit och inte varit med, och vad detta överhuvudtaget rörde honom i ryggen, visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta så jag tyckte att "jag tar bort de som vän så slipper tu va vän me en horo å jag slipper va vän me ett psykfall."
Kan tilläggas att mannen idag är alkoholiserad (vilket han nog redan var vid trakasseringstidpunkten), frånskild och hans barn gick samma öde till mötes som han sa att mina skulle göra.
Nu kan man ju dock fråga sig om jag är då bättre än han? Var allting bara hans fel? Jag var ju också minst lika spydig tillbaka. Men det måste man väl få vara? Man ska få försvara sig. Detta upplever jag att jag många gånger får skit för, och sällan uppbackning av mina kvinnliga vänner och bekanta. Mamma brukar säga, som morfar sade att "nain måst ju va na betär å." Men vad hjälper det att ignorera? Visst, man sänker sig då inte till samma nivå, men att något skulle bli bättre av det, har jag så många gånger bevisats motsatsen på.
Förtjänar man att kallas en bitch, hora och slyna för att man säger till en man att sluta bete sig barnsligt och ta hand om sin familj? Ska man bara ignorera sånt? Likaså, ska man ignorera att bli tafsad på, slagen och verbalt förnedrad? Många brudar gör så, tyvärr. Men inte jag. Jag tål ganska mycket men tyvärr står jag oftast också ensam när jag väl går till motattack.
Jag och min bästa kompis i lågstadiet brukade på skoj säga åt varandra strax före ett prov "hoppas at e gar åt helveti för de". Har lite likadana känslor nu gentemot denna man.
Jag har aldrig brytt mig om liknande kommentarer. Inte blir man ju glad över att höra sånthär, men sist och slutligen har det inte bekommit mig desto mera. Om folk tycker man är en hora, slyna eller whatsoever, så är det deras problem. Sålänge man själv vet vad man gör och kan stå för sina handlingar så spelar det ingen roll om du haft sex med 0 eller 1000 personer. Det är var och ens privatsak.
Med detta sagt: Gör vad ni vill, skit i missunnsamma och avundsjuka människor och acceptera aldrig att bli behandlade som skit.
#fiamedtaggarnautåt
Men som vanligt när en kvinna har starka åsikter så väcker det diskussion. Främst bland män. Och (ursäkta mitt uttalande nu) men män kan vara sådana svin. Långtifrån alla, men vissa. Jag vet inte om man ska ursäkta dem för deras dumma uttalanden för att de inte kan förstå hur kvinnor upplever saker och ting, men ibland skulle man ha lust att bara ge dem en ordentlig käftsmäll. Detta blir inget manshatsinlägg (ja tycker ju om karar), men jag kände en stor lust att få säga min mening i detta ämne.
Jag har alltid upplevt mig själv som en stark kvinna. Jag har aldrig varit sådär stereotypiskt undergiven. Uppväxt med bröder och pojkkompisar har jag aldrig haft svårt att få ordet ur munnen och försvara mig när så har krävts. Efter att sedan ha kastat bort tre år av min tonår på ett destruktivt förhållande bestämde jag mig för att aldrig låta någon karl sätta sig på mig igen. Kanske därför jag inte reagerat över denhär debatten förrän nu. Nu, när det slår mig, att jag faktiskt varit med om liknande saker som kvinnorna i denhär videon berättar om.
En gång var jag vän med en man som jag nu har sagt upp kontakten med. Jag var singel när jag lärde känna honom, han var upptagen, men som så många andra upptagna män så hade han en lust att flörta med andra kvinnor. Jag brydde mej ärligt talat inte nämnvärt över att han flörtade med mej, skickade snuskiga kommentarer åt mej via msn, till och med visade sina "muskler" i webcam för mig. Jag tyckte han mest var löjlig och funderade en och annan gång vad hans flickvän skulle säga om hon visste vad han hade för sig.
Med tiden gifte han sig, fick barn och vi hördes allt mer sällan. Ibland kunde han fråga hur läget var via facebook, inget mer med det. Fortfarande kunde han fälla någon snuskig kommentar, men jag tog liksom ingen notis om det, lät det passera helt enkelt. Tyckte det inte var något att haka upp sig på.
Småningom blev jag tillsammans med Simon. Detta visste den upptagna mannen om, trots detta kunde han ringa mitt i natten, men jag svarade aldrig. Tänkte han kan väl för fan ringa på dagen om han vill något och sen tänkte jag inte mer på det. Mittiallt, en kväll när jag inte hört av den upptagna mannen på länge, började han chatta med mig på facebook. Direkt med sexistiska antydningar. Jag skrev, som jag alltid brukar, något i stil med "jaa just he". Så kom det "men skriv na kul nu å is itt va så stel". Då brann mina proppar. "Sköjt ungan din tu å is itt va så sjuk i hovo" tyckte jag.
Ojoj, där tryckte jag på en öm punkt. Jag frågade vad han har för fel som måste ringa mitt i nätterna och sa han skulle sluta med detta. "jag ringer när jag vill" var svaret på detta.
Nu började jag bli riktigt förbannad. Vem fan tror han att han är?
"förr var jag smal.. men nu väger jag 105 kg och ska krossa alla som har jävlats med mig!" kom det. Friskt... tänkte jag.
"ska du koma hid och kross me nu för att jag säjr sanningen åt de?" frågade jag.
"nä, jag krossar itt nan som e så svag som te". Nähe. Nänä. Fegis.
"tu er en sånde käng att bånen din komber att väx åpp me föräldran skild"
"hellre det än att de måste växa upp med en far som dej" kontrade jag, fortfarande lugnt, i hopp om att få sista ordet. Sen började det komma.
"du tror du får all, men i slutändan vill itt nan ha de. Du er en horo."
"föstar it du att du er en slyno, du ska ju ha allt som rör se, he vejt ju all"
"bara du fick ejn i tagi så va du nöjd. Ja e så satans glad att ja itt ha knulla de" Precis som om det skulle varit bara hans val. Jaa, tack detsamma, kan jag bara säga!
"knull runt tu bara, he har du allti jort"
"ja sku itt ha sagt naa åv dehär men he va tu som börja" (he va tu som börja.. vad är du, fem år!?)
Efter en meningslös diskussion där jag försökte klargöra hur han kunde veta vem jag varit och inte varit med, och vad detta överhuvudtaget rörde honom i ryggen, visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta så jag tyckte att "jag tar bort de som vän så slipper tu va vän me en horo å jag slipper va vän me ett psykfall."
Kan tilläggas att mannen idag är alkoholiserad (vilket han nog redan var vid trakasseringstidpunkten), frånskild och hans barn gick samma öde till mötes som han sa att mina skulle göra.
Nu kan man ju dock fråga sig om jag är då bättre än han? Var allting bara hans fel? Jag var ju också minst lika spydig tillbaka. Men det måste man väl få vara? Man ska få försvara sig. Detta upplever jag att jag många gånger får skit för, och sällan uppbackning av mina kvinnliga vänner och bekanta. Mamma brukar säga, som morfar sade att "nain måst ju va na betär å." Men vad hjälper det att ignorera? Visst, man sänker sig då inte till samma nivå, men att något skulle bli bättre av det, har jag så många gånger bevisats motsatsen på.
Förtjänar man att kallas en bitch, hora och slyna för att man säger till en man att sluta bete sig barnsligt och ta hand om sin familj? Ska man bara ignorera sånt? Likaså, ska man ignorera att bli tafsad på, slagen och verbalt förnedrad? Många brudar gör så, tyvärr. Men inte jag. Jag tål ganska mycket men tyvärr står jag oftast också ensam när jag väl går till motattack.
Jag och min bästa kompis i lågstadiet brukade på skoj säga åt varandra strax före ett prov "hoppas at e gar åt helveti för de". Har lite likadana känslor nu gentemot denna man.
Jag har aldrig brytt mig om liknande kommentarer. Inte blir man ju glad över att höra sånthär, men sist och slutligen har det inte bekommit mig desto mera. Om folk tycker man är en hora, slyna eller whatsoever, så är det deras problem. Sålänge man själv vet vad man gör och kan stå för sina handlingar så spelar det ingen roll om du haft sex med 0 eller 1000 personer. Det är var och ens privatsak.
Med detta sagt: Gör vad ni vill, skit i missunnsamma och avundsjuka människor och acceptera aldrig att bli behandlade som skit.
#fiamedtaggarnautåt
tisdag 22 januari 2013
Alltså vem är dethär?
Body made by gamla båsladugårdar.
Hittade några gamla snygg-bilder på datorn. Någon som känner igen denhär bruden? Undrar vart hon har tagit vägen. Mest undrar jag vart hennes kropp tog vägen. Frisyren vet jag inte om jag saknar.
Bilderna är tagna av fotograf Anders Wingren för ca 4 år (och 10 kilo) sedan. Han var duktig att jobba med, kände mig som en riktig supermodell! :D
Dessa bilder är förvisso en aning redigerade, men man kan inte redigera sig till platt mage och snygga armar. Iaf inte jag.
Fy fan vad snygg jag var. OCH SMAL. Jag som inte tyckte jag var speciellt smal den tiden ändå. Och som jag åt var jag nog inte förtjänt av en sånhär kropp, bara skräpmat, och drack hutlösa mängder öl. Helt ofattbart. Tänk om man hade haft förstånd att njuta av den kroppen då! En dag ska jag se ut så igen. Kanske man ska börja jobba som avbytare igen, ändå?
Allt känns som ett bra alternativ i jämförelse med de tusen skolarbeten jag så borde ta tag i.
Tror bestämt jag ska unna mig en liknande fotosession igen om jag kommer ner till samma siffror på vågen nån gång.
lördag 19 januari 2013
Still dreaming
När man inte kan göra något åt saker i verkligheten, återstår bara att drömma.
Med en far som sålt hus hela sitt liv (nåja, iaf hela MITT liv), har jag nog blivit lite miljöskadad. När jag var riktigt liten byggde jag och pappa alltid legohus (det gjorde jag förresten häromveckan också med lego som svärmor letat fram åt barnbarnen, synd att jag inte fotade. Det hade järnväg fram och allt :D)
När jag blev lite äldre lekte jag med dockskåpet, är nästan riktigt "harma" över att vi sålde dockskåpet på en Juthbackamarknad när jag var i de tidiga tonåren.
Jag byggde kreativa stall åt mina barbiehästar med hjälp av böcker som fick tjänstgöra som boxavskiljare. Och som jag RITADE stall. Själva utsidan brydde jag mej inte om, det var planlösningen som var det intressanta.
Jag tittade alltid i pappas huskataloger och funderade vilken modell jag helst ville ha. Våra åsikter gick ofta isär :D
Och varifrån min passion för gamla hus kommer är det ingen som vet. Allting började från "Millers husi", har varit fascinerad av det så länge jag minns. Nuförtiden kör jag om det så ofta, och har till och med fått möjligheten att ta mig en titt på insidan, så spännande vet jag inte om det är längre. Men visst är det fortfarande vackert :)
Men det var inte min konstiga fetisch för planlösningar jag tänkte skriva om. Egentligen tänkte jag bara posta en massa bilder på inspiration till min framtida borg. Håll till godo.
De rosa mattorna och det konstiga mönstret på duschväggen, nää. Men det svarta kaklet, jaaaa <3 (Hus&Hem)
Detta är nog något av det vackraste jag sett i retroköksväg. (enblommigtekopp.blogg.se)
Hups, klockan är mycket, måste gå ut och sopa foder åt korna. Min stora livsuppgift idag. Mera en annan gång!
Med en far som sålt hus hela sitt liv (nåja, iaf hela MITT liv), har jag nog blivit lite miljöskadad. När jag var riktigt liten byggde jag och pappa alltid legohus (det gjorde jag förresten häromveckan också med lego som svärmor letat fram åt barnbarnen, synd att jag inte fotade. Det hade järnväg fram och allt :D)
När jag blev lite äldre lekte jag med dockskåpet, är nästan riktigt "harma" över att vi sålde dockskåpet på en Juthbackamarknad när jag var i de tidiga tonåren.
Jag byggde kreativa stall åt mina barbiehästar med hjälp av böcker som fick tjänstgöra som boxavskiljare. Och som jag RITADE stall. Själva utsidan brydde jag mej inte om, det var planlösningen som var det intressanta.
Jag tittade alltid i pappas huskataloger och funderade vilken modell jag helst ville ha. Våra åsikter gick ofta isär :D
Och varifrån min passion för gamla hus kommer är det ingen som vet. Allting började från "Millers husi", har varit fascinerad av det så länge jag minns. Nuförtiden kör jag om det så ofta, och har till och med fått möjligheten att ta mig en titt på insidan, så spännande vet jag inte om det är längre. Men visst är det fortfarande vackert :)
Men det var inte min konstiga fetisch för planlösningar jag tänkte skriva om. Egentligen tänkte jag bara posta en massa bilder på inspiration till min framtida borg. Håll till godo.
Detta är nog något av det vackraste jag sett i retroköksväg. (enblommigtekopp.blogg.se)
Hups, klockan är mycket, måste gå ut och sopa foder åt korna. Min stora livsuppgift idag. Mera en annan gång!
söndag 6 januari 2013
Rea-fynd
Gott nytt år!
Mellandagsrean gick mej förbi, några nya tröjor handlade jag i Jeppis i förrgår men det var allt. Däremot såg jag att DollybirdRetro hade vinterrea och därifrån shoppades nu lite uppiggande föremål för en totalsumma av billigt!
Den grönbrun-blommiga gardinerna (eller gardinerna, det var en stor och en liten kappa) var förvisso inte på rea men jag kunde inte motstå det ljuvliga mönstret. Tre blommiga burkar i olika storlek, en OANVÄND(!) emaljkastrull, och 2 längder och en kappa (som kan göras till två) av det söta, blåa blommönstret. Väntar som ett barn på julafton på paketet :)
Skolan börjar imorgon igen, eller för min del först på tisdag, men imorgon flyttar vi ner till Ekenäs igen. Jullovet, liksom alla andra lov, försvann i raketfart. Nu skulle det gälla att vara aktiv med slutarbetsskrivande och tenterande så man blir färdig till våren och kan börja göra något man verkligen vill. För det är väl det alla gör när de är utexaminerade? Hmm...
Mellandagsrean gick mej förbi, några nya tröjor handlade jag i Jeppis i förrgår men det var allt. Däremot såg jag att DollybirdRetro hade vinterrea och därifrån shoppades nu lite uppiggande föremål för en totalsumma av billigt!
Den grönbrun-blommiga gardinerna (eller gardinerna, det var en stor och en liten kappa) var förvisso inte på rea men jag kunde inte motstå det ljuvliga mönstret. Tre blommiga burkar i olika storlek, en OANVÄND(!) emaljkastrull, och 2 längder och en kappa (som kan göras till två) av det söta, blåa blommönstret. Väntar som ett barn på julafton på paketet :)
Skolan börjar imorgon igen, eller för min del först på tisdag, men imorgon flyttar vi ner till Ekenäs igen. Jullovet, liksom alla andra lov, försvann i raketfart. Nu skulle det gälla att vara aktiv med slutarbetsskrivande och tenterande så man blir färdig till våren och kan börja göra något man verkligen vill. För det är väl det alla gör när de är utexaminerade? Hmm...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)