Ett år.

Jaa, för exakt ett år sedan var det första dagen på ag09s sommarkursresa. Vi hade börjat med att spendera den soliga måndagen i Skaftung och titta på Samuels djur, sedan bar det iväg till ett växthus i Yttermark. Vi åkte via Lidl och handla förfriskningar, sedan tog vi riktning mot Seinäjokis omenahotelli. Där skulle vi spendera natten för att nästa morgon fortsätta resan till Atria i Nurmo.

På kvällen tog vi en bit mat och sedan fortsatte vi till en uteservering. Kvällen var riktigt varm, nästan svettig, vi beställde kannor med cider, is och peachtree. Vi hade suttit bredvid varandra hela dagen, och när du den kvällen la armen om mej där vi satt på terassen i Seinäjoki, då var jag nog världens lyckligaste. Vissa hade nog redan fattat att det var nåt på gång mellan oss, men vissa lyckades vi nog också chockera ganska ordentligt :D

Jag tror inte att så många trodde det skulle hålla mellan oss. Statistiskt sett var väl inte vårt utgångsläge det bästa heller. Förhållanden som börjar med otrohet håller inte i längden har jag hört många gånger. Men det skiter jag i. Vi sårade nog ett par mänskor ganska ordentligt, men sånt är livet. Den man förlorar vinner en annan. Man kan inte förneka känslor när de blir så starka som de blev då våren 2011.

Jag hade egentligen aldrig tänkt på dej på det viset. Du var liksom bara en av pojkarna på klassen. Mitt första intryck av dej när vi satt första dagen i klassen var ungefär "Jaha, Simon Ingves me dikoonan. Skaftung, vann fan e he? Never heard of. En blå t-paito me en koddo på. Nåmen så sött. Å en förlovningsring. (Såde ung? Aldär i världen at hede komber att hald.)" Du var ganska söt, du verkade kunna jättemycket, men jag uppfattade dej som ganska dryg. Dessutom trodde jag att du inte alls tyckte om mej, vilda Rajraj-Fia (vilket har visat sig i efterhand vara helt fel uppfattat av mej.) Därför tyckte jag inte så värst vidare om dej heller :D

Men du förändrades under åren, mognade till dej på nåt underligt vis, både utseendemässigt och till sättet. Jag minns så väl den gången vi åkte ner till Ekenäs, det var någon gång i början av 2011. Vi stannade i Aura som vanligt och du och jag fick syn i butiken på de 1-liters karhuburkarna som var nyhet då. Vi fick ett infall och köpte varsin, och våra diskussioner i baksätet på Norrviks bil blev allt livligare, jag tror inte vi dittills under studietiden sammanlagt hade bytt så många ord som vi gjorde då från Aura till Ekenäs :)

Sen var det en gång vi satt lääänge hos dej och pratade efter en fest. Det var riktigt mysigt, och jag förstod inte mej riktigt på mej själv, jag hade bara en känsla av att jag vill inte gå hem. Tillsist gjorde jag ju det, vi skildes åt med en kram. Jag tänkte "fan, hur jag aldrig förut märkt hur gemytlig karl Simon är?"

Jag visste inte så mycket om dej egentligen, men jag hade alltid trott att din dåvarande var en bondflicka. Jag hade liksom inte kunnat föreställa mej annat, så 100% bonde som du var, och är. Inget ont nämnt om icke-bondbrudar, var å ejn me sin talang, men jag minns den kvällen vi satt ett utanför kårken och diskuterade. Och jag, sådär finkänsligt som bara jag kan i berusat tillstånd, tyckte åt en stackars pojk i förhållandekris: "äh, vafan e nu hedee, skaff nu de en rikti bondmora som kan mjölk å kör traktor!" Jag kunde nog inte då vid det skedet föreställa mej att jag själv skulle bli den jag pratade om..

Vi var ju båda upptagna så jag tänkte inte desto mer på dej. Förrän den kvällen då allting vändes upp och ner i både din och min värld och inget blev sig likt sen den natten. Det följde några av de värsta, och samtidigt underbaraste månader i hela mitt liv. Månader då jag slets mellan hopp och förtvivlan, dåligt samvete, förbjuden kärlek och hat. Drömmar om en framtid som jag inte visste om den var möjlig eller inte. Vi hade fruktansvärt roligt de sista veckorna på vårterminen, och jag fasade för de veckor vi skulle ha vårbruksledigt. 

Jag blev under de veckorna alltmer säker på att du ångrat dej, fast du försökte övertyga mej om motsatsen. Tillsist var jag nära att ge upp, mitt hjärta var nära att gå sönder. Jag tänkte på dej jämt och ständigt där jag harvade och körde sväm och hörde låtar på x3m som  bara påminde om dej. Jag satt i båset med kinden mot min kloka ko Älga och diskuterade om hon tror dethär blir till något. Jag grät mej till sömns, jag älskade och saknade dej så det gjorde ont. Jag räknade dagar, nätter, timmar, minuter tills sommarkursen skulle börja. Jag visste inte vad jag skulle vänta mej när vi åkte ner till Ekenäs i slutet av Maj. Jag trodde nog många gånger att du ångrat dej. Vilken tur att jag hade fel. Allt redde upp sej när sommarkursen började. Fast vi ju smög ännu den första veckan.. ;)

Såhär i efterhand så kan jag säga att it was all worth it. Jag har egentligen aldrig tyckt om att få något gratis. Det jag uppskattar mest i livet är saker jag jobbat för. Och när du la armen om mej den kvällen i Seinäjoki och visade åt världen att det är mej du vill ha, då spelade de senaste månadernas förtvivlan ingen roll längre.

Vi har varit genom mycket och jag tvivlar inte på att vi också i framtiden reder upp även de svåraste problem. Ibland blir jag trött på dej, ibland blir jag ledsen och arg på dej, men jag skulle aldrig kunna föreställa mej ett liv utan dej. You are my fire.

Älskar dej föralltid, Simon Karl Filip Ingves <3