Va skönt att bara göra vad som faller en in. Efter jobbet tog jag en sväng via nykaabi och hämta min symaskin, fast jag tog inte min utan mammas gamla, tycker den är lättare att förstå sig på. Jag hade nämligen fått idén att jag skulle sy kuddfodral av tyger som jag hittade när jag började städa ur fammos tyglager i gamla bastun. Började igår efter att ha konstaterat i helgen att fammo inte längre brydde sej i att ta en titt där som hon alltid brukar. Och det är ju ärligt talat bara skräp som vi sparat enbart för hennes skull. Men igår började utrensningen. Kom i och för sig inte så långt eftersom mittiallt, utan förvarning, rullar en bekant svart audi in på gården. Underbart me överraskningsvisit av hjärtat <3 Så vi ägnade resten av kvällen åt mer njutsamma aktiviteter som matlagning, ätning och bastubadning :)
Men tillbaka till kuddfodralen. Till min stora förvåning lyckades jag, jag hade förberett mej mentalt på ett storkrig med symaskin, nålar, saxar och trådar, där jag svettig med brustna nerver skulle svära på att aldrig använda en symaskin igen och slänga allt tyg åt helvete. Men se nej, det gick superbra, maskinen var helt på min sida! Andra försöket blev helt ok, det första blev lite avlångt :D Det var ju inte ens speciellt svårt, svårast var kanske att bedöma hur mycket tyg man skulle använda, den biten var inte så noggrant beskriven i beskrivningen som jag hittade här: http://jennyshus.webblogg.se/2008/august/kuddfodralsbeskrivning.html Positivt med denna variant var ju att man varken behövde använda sig av dragkedjor, knappar eller annat jox.
Sedan fick jag för mig att städa i garaget. Det gick sådär. För efter en stund fick jag för mej att bygga hästhage :D Eller bara lägga ut stolparna för att se hur långt de räckte, de räckte faktiskt längre än jag trodde. Orsaken till detta är att jag (troligtvis) får hit en häst på måndag som ska gå här på sommarbete i juli. Och en lånehäst av Sofia så märren inte behöver gå ensam. Så nu är stolparna i marken och jag har ett fint skavsår i handen av gummiklubban. Trådarna får vänta tills imorgon, orkade inte börja med det ännu ikväll med den alltmer tilltagande mängden myggor. Men det var helt underbart att få GÖRA något. Älska fysiskt arbete!!
Idag har varit en sån dag att jag funderat onödigt mycket på framtiden istället för det som borde göras i nutiden. Vad jag vill göra, vad jag inte vill göra, var jag vill bo, var jag KAN bo, vad vill jag egentligen ha ut från livet efter avklarade studier. Vad gör jag om ett år? Hittills har man inte funderat så mycket, det har bara varit skola och sommarjobb, men nu kommer verkligheten emot med stormsteg.
Egentligen har jag min önskeframtidsbild ganska klart uppmålad, men huruvida jag lyckas förverkliga mina planer är en annan fråga.
Den senaste tiden har varit en sakna-djur-tid. När alla andra blir babysjuka blir jag bara djursjuk. Jag blir allt mer övertygad om att min framtid måste involvera djur. Egna djur. Den tanken har i och för sig funnits inom mej sålänge jag kan minnas, men längtan efter en egen bondgård med allehanda djur blir allt starkare. Samtidigt som tanken på ett vanligt 9 till 5 jobb bland papper och mappar blir alltmer motbjudande.
Jag kan med all rätt säga vad jag tycker om att göra och inte, för jag har provat det mesta. Och jag vill inte kasta bort värdefull tid av mitt liv på saker jag inte trivs med. Jag älskar att vara smutsig och att arbeta fysiskt hårt. Min själ och kropp mår så mycket bättre av fysiskt arbete och djurens närvaro.
Och ingen ska komma och säga till mej att jag inte vet vad det innebär att ha djur för jag är från stan. Må så vara, men det finns ingen morgonrutin så härlig som när man öppnar dörren till stallet eller ladugården och möts av förväntansfulla och hungriga hästar eller kor. Det finns inget mer rogivande än att efter utfodringen lyssna till deras rytmiska tuggande. Och i jämförelse med det högljudda kacklandet på kommungårdens kaffepauser är det rena paradiset. Det finns inga arbetskamrater så ärliga att arbeta med som djur. De säger alltid som de har det. Det är din förtjänst om dina djur mår bra, och ditt fel om de mår dåligt. Det är så enkelt.
Och (om vi nu ska prata om barn) så vill jag ge mina eventuella framtida barn den uppväxt på landet med alla djur som jag själv alltid drömde om. Och får jag inga barn så har jag iallafall gett mej själv det jag alltid drömt om.
Jaa, jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta inlägg. Det började med kuddfodral och slutade med livsfunderingar. Nu ska jag återvända till verkligheten och betala lite räkningar.
tisdag 12 juni 2012
torsdag 7 juni 2012
Sådant sängbordet.
Skulle till tandläkaren och hämta bettskenan idag så jag passade på att ta en vända via loppis. Och som jag fyndade! Det blev en kjol, en klänning, en tröja, 2 konjakskupor, 2 gamla flaskor, 1 burk och ett par skor för 23 ynka €! Helt fantastiskt vad man kan hitta, men det är nog också väldigt varierande. Sist jag var och försökte fynda hittade jag absolut ingenting av värde. Dessutom tycker jag att loppishallen blivit lite för kommersialiserad, det är ju nästan som att gå på Erkin halli. Inga fina möbler finns nästan kvar heller, det är bara blomkrukor, strumpor, sopborstar och megapack bindor i en enda salig blandning.
Retro loppiset är nästan bättre, och många gånger billigare, fast det är sämre urval på sånt som jag är ute efter (gamla burkar och flaskor med etiketten kvar).
Söker fortfarande efter nya sängbord så det blev en titt via sotka och stemma. Stemma var ju svindyrt som vanligt men på sotka hittade jag faktiskt en modell och färg som föll mej i smaken. 89 € styck, billigare tycks man inte få, iaf inte nya. Har försökt hitta gamla snygga retrosängbord på loppis men det tycks inte vara det lättaste. Antingen är de för fula eller så, som oftast, så finns det bara ett. Och jag vill ju ha två.
Nåt sånthär skulle jag kunna tänka mej. Måhända att jag är retrofrälst men teak har aldrig varit min favoritkulör. Som tur är allt målbart. En låda, en hylla, fyra ben. Jawohl.
Gillar också denna modell med lite längre ben. Det är bara det att snedtaket kommer emot, så några jättehöga blompallar ryms inte bredvid sängen. Tyvärr. Dessutom blir det nog väldigt opraktiskt att sträcka sig så högt när man ska ha något ovanifn eller från lådan. Men fina var dom nog ändå!
En annan idé vore ju att använda sig av gamla tvättkommoder som sängbord. Har ju redan en.. men det var ju då också igen bara EN.. Dessutom gör den sig så bra där den står i köket. Den har ingen praktisk nytta egentligen, men den är en sån möbel som är bra att kasta saker på när man kommer in. Som nycklar. Och så är den ju en fröjd för ögat.
Alla ovanstående bilder är hederligt stulna från olika sidor på internet, för inspirationssyfte.
Nu ska jag tacka för mej efter ett zumbapass, en tekopp och en smörgås. Fredag imorgon, lördag fammos kalas vid undertecknads hemman, kvällen party med bästaste Anna. Sedan bara 2 veckor kvar på kontoret!
Trevligg fortsättning på den hittills närmast iskalla sommaren.
onsdag 6 juni 2012
Ett år.
Jaa, för exakt ett år sedan var det första dagen på ag09s sommarkursresa. Vi hade börjat med att spendera den soliga måndagen i Skaftung och titta på Samuels djur, sedan bar det iväg till ett växthus i Yttermark. Vi åkte via Lidl och handla förfriskningar, sedan tog vi riktning mot Seinäjokis omenahotelli. Där skulle vi spendera natten för att nästa morgon fortsätta resan till Atria i Nurmo.
På kvällen tog vi en bit mat och sedan fortsatte vi till en uteservering. Kvällen var riktigt varm, nästan svettig, vi beställde kannor med cider, is och peachtree. Vi hade suttit bredvid varandra hela dagen, och när du den kvällen la armen om mej där vi satt på terassen i Seinäjoki, då var jag nog världens lyckligaste. Vissa hade nog redan fattat att det var nåt på gång mellan oss, men vissa lyckades vi nog också chockera ganska ordentligt :D
Jag tror inte att så många trodde det skulle hålla mellan oss. Statistiskt sett var väl inte vårt utgångsläge det bästa heller. Förhållanden som börjar med otrohet håller inte i längden har jag hört många gånger. Men det skiter jag i. Vi sårade nog ett par mänskor ganska ordentligt, men sånt är livet. Den man förlorar vinner en annan. Man kan inte förneka känslor när de blir så starka som de blev då våren 2011.
Jag hade egentligen aldrig tänkt på dej på det viset. Du var liksom bara en av pojkarna på klassen. Mitt första intryck av dej när vi satt första dagen i klassen var ungefär "Jaha, Simon Ingves me dikoonan. Skaftung, vann fan e he? Never heard of. En blå t-paito me en koddo på. Nåmen så sött. Å en förlovningsring. (Såde ung? Aldär i världen at hede komber att hald.)" Du var ganska söt, du verkade kunna jättemycket, men jag uppfattade dej som ganska dryg. Dessutom trodde jag att du inte alls tyckte om mej, vilda Rajraj-Fia (vilket har visat sig i efterhand vara helt fel uppfattat av mej.) Därför tyckte jag inte så värst vidare om dej heller :D
Men du förändrades under åren, mognade till dej på nåt underligt vis, både utseendemässigt och till sättet. Jag minns så väl den gången vi åkte ner till Ekenäs, det var någon gång i början av 2011. Vi stannade i Aura som vanligt och du och jag fick syn i butiken på de 1-liters karhuburkarna som var nyhet då. Vi fick ett infall och köpte varsin, och våra diskussioner i baksätet på Norrviks bil blev allt livligare, jag tror inte vi dittills under studietiden sammanlagt hade bytt så många ord som vi gjorde då från Aura till Ekenäs :)
Sen var det en gång vi satt lääänge hos dej och pratade efter en fest. Det var riktigt mysigt, och jag förstod inte mej riktigt på mej själv, jag hade bara en känsla av att jag vill inte gå hem. Tillsist gjorde jag ju det, vi skildes åt med en kram. Jag tänkte "fan, hur jag aldrig förut märkt hur gemytlig karl Simon är?"
Jag visste inte så mycket om dej egentligen, men jag hade alltid trott att din dåvarande var en bondflicka. Jag hade liksom inte kunnat föreställa mej annat, så 100% bonde som du var, och är. Inget ont nämnt om icke-bondbrudar, var å ejn me sin talang, men jag minns den kvällen vi satt ett utanför kårken och diskuterade. Och jag, sådär finkänsligt som bara jag kan i berusat tillstånd, tyckte åt en stackars pojk i förhållandekris: "äh, vafan e nu hedee, skaff nu de en rikti bondmora som kan mjölk å kör traktor!" Jag kunde nog inte då vid det skedet föreställa mej att jag själv skulle bli den jag pratade om..
Vi var ju båda upptagna så jag tänkte inte desto mer på dej. Förrän den kvällen då allting vändes upp och ner i både din och min värld och inget blev sig likt sen den natten. Det följde några av de värsta, och samtidigt underbaraste månader i hela mitt liv. Månader då jag slets mellan hopp och förtvivlan, dåligt samvete, förbjuden kärlek och hat. Drömmar om en framtid som jag inte visste om den var möjlig eller inte. Vi hade fruktansvärt roligt de sista veckorna på vårterminen, och jag fasade för de veckor vi skulle ha vårbruksledigt.
Jag blev under de veckorna alltmer säker på att du ångrat dej, fast du försökte övertyga mej om motsatsen. Tillsist var jag nära att ge upp, mitt hjärta var nära att gå sönder. Jag tänkte på dej jämt och ständigt där jag harvade och körde sväm och hörde låtar på x3m som bara påminde om dej. Jag satt i båset med kinden mot min kloka ko Älga och diskuterade om hon tror dethär blir till något. Jag grät mej till sömns, jag älskade och saknade dej så det gjorde ont. Jag räknade dagar, nätter, timmar, minuter tills sommarkursen skulle börja. Jag visste inte vad jag skulle vänta mej när vi åkte ner till Ekenäs i slutet av Maj. Jag trodde nog många gånger att du ångrat dej. Vilken tur att jag hade fel. Allt redde upp sej när sommarkursen började. Fast vi ju smög ännu den första veckan.. ;)
Såhär i efterhand så kan jag säga att it was all worth it. Jag har egentligen aldrig tyckt om att få något gratis. Det jag uppskattar mest i livet är saker jag jobbat för. Och när du la armen om mej den kvällen i Seinäjoki och visade åt världen att det är mej du vill ha, då spelade de senaste månadernas förtvivlan ingen roll längre.
Vi har varit genom mycket och jag tvivlar inte på att vi också i framtiden reder upp även de svåraste problem. Ibland blir jag trött på dej, ibland blir jag ledsen och arg på dej, men jag skulle aldrig kunna föreställa mej ett liv utan dej. You are my fire.
Älskar dej föralltid, Simon Karl Filip Ingves <3
På kvällen tog vi en bit mat och sedan fortsatte vi till en uteservering. Kvällen var riktigt varm, nästan svettig, vi beställde kannor med cider, is och peachtree. Vi hade suttit bredvid varandra hela dagen, och när du den kvällen la armen om mej där vi satt på terassen i Seinäjoki, då var jag nog världens lyckligaste. Vissa hade nog redan fattat att det var nåt på gång mellan oss, men vissa lyckades vi nog också chockera ganska ordentligt :D
Jag tror inte att så många trodde det skulle hålla mellan oss. Statistiskt sett var väl inte vårt utgångsläge det bästa heller. Förhållanden som börjar med otrohet håller inte i längden har jag hört många gånger. Men det skiter jag i. Vi sårade nog ett par mänskor ganska ordentligt, men sånt är livet. Den man förlorar vinner en annan. Man kan inte förneka känslor när de blir så starka som de blev då våren 2011.
Jag hade egentligen aldrig tänkt på dej på det viset. Du var liksom bara en av pojkarna på klassen. Mitt första intryck av dej när vi satt första dagen i klassen var ungefär "Jaha, Simon Ingves me dikoonan. Skaftung, vann fan e he? Never heard of. En blå t-paito me en koddo på. Nåmen så sött. Å en förlovningsring. (Såde ung? Aldär i världen at hede komber att hald.)" Du var ganska söt, du verkade kunna jättemycket, men jag uppfattade dej som ganska dryg. Dessutom trodde jag att du inte alls tyckte om mej, vilda Rajraj-Fia (vilket har visat sig i efterhand vara helt fel uppfattat av mej.) Därför tyckte jag inte så värst vidare om dej heller :D
Men du förändrades under åren, mognade till dej på nåt underligt vis, både utseendemässigt och till sättet. Jag minns så väl den gången vi åkte ner till Ekenäs, det var någon gång i början av 2011. Vi stannade i Aura som vanligt och du och jag fick syn i butiken på de 1-liters karhuburkarna som var nyhet då. Vi fick ett infall och köpte varsin, och våra diskussioner i baksätet på Norrviks bil blev allt livligare, jag tror inte vi dittills under studietiden sammanlagt hade bytt så många ord som vi gjorde då från Aura till Ekenäs :)
Sen var det en gång vi satt lääänge hos dej och pratade efter en fest. Det var riktigt mysigt, och jag förstod inte mej riktigt på mej själv, jag hade bara en känsla av att jag vill inte gå hem. Tillsist gjorde jag ju det, vi skildes åt med en kram. Jag tänkte "fan, hur jag aldrig förut märkt hur gemytlig karl Simon är?"
Jag visste inte så mycket om dej egentligen, men jag hade alltid trott att din dåvarande var en bondflicka. Jag hade liksom inte kunnat föreställa mej annat, så 100% bonde som du var, och är. Inget ont nämnt om icke-bondbrudar, var å ejn me sin talang, men jag minns den kvällen vi satt ett utanför kårken och diskuterade. Och jag, sådär finkänsligt som bara jag kan i berusat tillstånd, tyckte åt en stackars pojk i förhållandekris: "äh, vafan e nu hedee, skaff nu de en rikti bondmora som kan mjölk å kör traktor!" Jag kunde nog inte då vid det skedet föreställa mej att jag själv skulle bli den jag pratade om..
Vi var ju båda upptagna så jag tänkte inte desto mer på dej. Förrän den kvällen då allting vändes upp och ner i både din och min värld och inget blev sig likt sen den natten. Det följde några av de värsta, och samtidigt underbaraste månader i hela mitt liv. Månader då jag slets mellan hopp och förtvivlan, dåligt samvete, förbjuden kärlek och hat. Drömmar om en framtid som jag inte visste om den var möjlig eller inte. Vi hade fruktansvärt roligt de sista veckorna på vårterminen, och jag fasade för de veckor vi skulle ha vårbruksledigt.
Jag blev under de veckorna alltmer säker på att du ångrat dej, fast du försökte övertyga mej om motsatsen. Tillsist var jag nära att ge upp, mitt hjärta var nära att gå sönder. Jag tänkte på dej jämt och ständigt där jag harvade och körde sväm och hörde låtar på x3m som bara påminde om dej. Jag satt i båset med kinden mot min kloka ko Älga och diskuterade om hon tror dethär blir till något. Jag grät mej till sömns, jag älskade och saknade dej så det gjorde ont. Jag räknade dagar, nätter, timmar, minuter tills sommarkursen skulle börja. Jag visste inte vad jag skulle vänta mej när vi åkte ner till Ekenäs i slutet av Maj. Jag trodde nog många gånger att du ångrat dej. Vilken tur att jag hade fel. Allt redde upp sej när sommarkursen började. Fast vi ju smög ännu den första veckan.. ;)
Såhär i efterhand så kan jag säga att it was all worth it. Jag har egentligen aldrig tyckt om att få något gratis. Det jag uppskattar mest i livet är saker jag jobbat för. Och när du la armen om mej den kvällen i Seinäjoki och visade åt världen att det är mej du vill ha, då spelade de senaste månadernas förtvivlan ingen roll längre.
Vi har varit genom mycket och jag tvivlar inte på att vi också i framtiden reder upp även de svåraste problem. Ibland blir jag trött på dej, ibland blir jag ledsen och arg på dej, men jag skulle aldrig kunna föreställa mej ett liv utan dej. You are my fire.
Älskar dej föralltid, Simon Karl Filip Ingves <3
måndag 4 juni 2012
The bedroom story.
Äntligen fått renoverat sovrummet klart! Även om det till synes inte blev så stora förändringar så tar det alltid sin lilla tid med sådana här projekt. All heder åt min far som fixat dit golvet, en matta i trägolvsimitation. Dessutom tackas Jessika som hjälpt till med grundmålningen.
Började med att målade det röda snedtaket TRE j*kla varv innan det röda slutade skina igenom. Sista varvet blev jag så less på rollern så jag målade med en stor pensel, först då täckte det ordentligt. Lite samma var det med den lilarosa väggen, det var som en svamp dit färgen bara försvann! Den lila väggen grundmålade jag två gånger för att få en så jämn yta som möjligt, det gick sådär när jag bestämt skulle måla över den gamla tapeten. Spackel och sandpapper hjälper inte på en dåligt tapetserad, bucklig vägg. Jag skulle egentligen ha behövt riva ner tapeterna, men se det orkade jag inte börja med. Därav det "fina" skarvet i mitten av texten.
Sängen är skitful, det är jag fullt medveten om, men tyvärr så går det inte i detta lilla huset att bära upp vadsomhelst för stora madrasser via den branta trappan som viker i 90 grader. Fick ge oss med min 1,20s säng när jag flyttade in, det gick helt enkelt bara inte! Denna säng går att skruva i delar, den hade stått några år på skullen så det var bara att bära upp delarna och skruva ihop. Synd att den inte är så ful att den är fin. Den är helt enkelt BARA ful. Likaså de tillhörande nattygsborden, tänkte eventuellt investera i nya om jag hittar några billiga på loppis.
Tapeterna kunde jag bara inte måla över, det är på något sätt de som är dethär rummets signum. Det är också min grundtanke med renoveringen av detta hus, att inte förändra det helt, bara sätta min personliga prägel på det.
Första damen jag målade, delvis på fri hand.
Andra damen. Här klottade jag något huvudlöst med den svarta färgen så jag fick ta fram den lilarosa färgen igen och måla bort mina kladdor :D
Texten härstammar från en låt som var en av mina favorit E-rotic låtar redan som 9-10 åring. Här erkänner jag att jag fuskat och fyllt i bokstäverna med svart penna istället för miranol. Men det var petigt ändå kan jag säga! Länge tog det och ont i armen fick man. Det lär nog dröja en stund tills jag börjar med något liknande projekt igen.
De va de de då. Vad ska jag börja med som näst?
tisdag 15 maj 2012
Irritationsobjekt på fejjan
Det finns några saker som stör mej något fruktansvärt på facebook.
1. Folk som gillar sina egna statusar. Patetiskt. Bara så patetiskt.
2. Folk som laddar upp bilder på mat. Vem fan bryr sej om vad folk äter? Och OM de äter överhuvudtaget?
3. Folk som inte kan osa till evenemang (Jag erkänner att jag själv inte alltid osar till större evenemang, där min närvaro inte har så stor betydelse för mänskligheten, men när någon ordnar fest är det väldigt irriterande att inte få svar. Man kan ju faktiskt vilja veta hur många som tänker dyka upp med tanke på mat och sånt).
4. a) Alla former av gamerequests (alltså min tid är redan en alltför dyrbar bristvara)
och b) information om hur höga poäng någon halvbekant fått i ett spel. Kommentar överflödig.
5. Matematiska formler och liknande högre vetande-statusar.That don't impress on anyone much.
6. Att hälften av mina fb-vänner denna årstid förvandlas till expertkommentatorer i Ishockey.
7. Denna överdrivna gilla&dela hysteri. Länktips: www.veikkaus.fi där kan man vinna pengar!
8. Alltså dethär med foton.
a) Folk som skriver om och laddar upp foton på sina barn (eller hundar för den delen) VARJE DAG. Bloggar uppfanns av en orsak: Att de som verkligen VILL ha information om din unges/hunds/katts ätande, skitande, spyande etc. får själv välja att besöka sidan. Inte få det nertryckt i strupen som avec till morgonkaffet via newsfeeden.
b) Folk som använder bilder på sina ungar/djur som profilbild. Jahaa, så du ser ut som en övergödd labrador nuförtiden? Trevligt! Kakkar du på marken också?
c) Folk som laddar upp urfula bilder på sina vänner/bekanta Och bara och endast "jag-har-sminkat-mej-i-en-timme-och-tagit-tusen-bilder-framför-spegeln-och-valt-ut-den-jag-ser-mest-ut-som-en-fjortis-på" på sig själv. Ni ska veta att ni är lika fula som alla andra ifyllan.
9. Det näst mest störande av allt: "tyck synd om mej och fråga vad det är"-statusar.
Ex. "allt är så åt helvete" Så frågar någon av vänlighet, eller bara av ren och skär nyfikenhet vad det är, och svaret blir "ingenting jag vill ta på facebook." Nähä, men låt bli att skriva om det då! Alla blir bara irriterade och ingen kan tycka synd om någon som man inte vet varför man ska tycka synd om. Håll dina känslor för dej själv om de inte tål dagsljus.
10. Det mest störande: Meningslösa statusar. Ex. "Är trött." JAMEN SOV! "Är hungrig." ÄT! Alltså, vad förväntar ni er att folk ska komma med för banbrytande lösningar? Ni är vuxna människor, ni borde förstå att botet mot trötthet är sömn, motsvarande hunger-mat, törst-dricka, kiss/bajsnödighet-gå på toaletten. Detta med primära reaktioner och behov torde inte vara något som behöver vidare diskussion och förslag till åtgärder.
Många verkar också stå totalt handfallna när det gäller att ha lejdon. Detta är dock mer förståeligt (jag har själv också varit där) och därför vill jag dela med mej av min visdom för att förhindra framtida fall av lejdon.
Jag föreslår till alla som "har lejdon" fysisk aktivitet, ju tyngre desto bättre och gärna siande arbete som städning, räfsning, dyngmockning eller annat resultatarbete. gärna i kombination med favoritmusik. Att träffa en rolig kompis som inte har lejdon brukar också underlätta.
Om lejdon-symptomen är riktigt allvarliga, såpass att du överväger mord på dej själv eller andra, kroppsstympning, att elda upp ditt eget hus, eller i värsta fall andras, så rekommenderas som första hjälp mentalvårdsbyrån i närliggande stad.
Själv har jag säkert ALDRIG irriterat någon på facebook. ;D
Men man behöver ju inte störa sej i onödan, lösningen på allt ovanstående är enkel: Dölj, avsluta prenumeration eller i värsta fall ta bort vän. Det är ingen som säger att vi måste veta allt, vi kan faktiskt välja våra informationskanaler.
Jag ska minnas att läsa detta inlägg när/om jag själv skaffar barn. Om Facebook finns då ännu. Kanske vi har gått tillbaka till Lunarstorm eller Berusad. Där kunde ingen posta meningslösa statusar minsann. Status, det var (som in real life) nåt man FICK och FÖRTJÄNADE! All makt åt *Alkoholgud* Hahaha :D
/Fia
1. Folk som gillar sina egna statusar. Patetiskt. Bara så patetiskt.
2. Folk som laddar upp bilder på mat. Vem fan bryr sej om vad folk äter? Och OM de äter överhuvudtaget?
3. Folk som inte kan osa till evenemang (Jag erkänner att jag själv inte alltid osar till större evenemang, där min närvaro inte har så stor betydelse för mänskligheten, men när någon ordnar fest är det väldigt irriterande att inte få svar. Man kan ju faktiskt vilja veta hur många som tänker dyka upp med tanke på mat och sånt).
4. a) Alla former av gamerequests (alltså min tid är redan en alltför dyrbar bristvara)
och b) information om hur höga poäng någon halvbekant fått i ett spel. Kommentar överflödig.
5. Matematiska formler och liknande högre vetande-statusar.That don't impress on anyone much.
6. Att hälften av mina fb-vänner denna årstid förvandlas till expertkommentatorer i Ishockey.
7. Denna överdrivna gilla&dela hysteri. Länktips: www.veikkaus.fi där kan man vinna pengar!
8. Alltså dethär med foton.
a) Folk som skriver om och laddar upp foton på sina barn (eller hundar för den delen) VARJE DAG. Bloggar uppfanns av en orsak: Att de som verkligen VILL ha information om din unges/hunds/katts ätande, skitande, spyande etc. får själv välja att besöka sidan. Inte få det nertryckt i strupen som avec till morgonkaffet via newsfeeden.
b) Folk som använder bilder på sina ungar/djur som profilbild. Jahaa, så du ser ut som en övergödd labrador nuförtiden? Trevligt! Kakkar du på marken också?
c) Folk som laddar upp urfula bilder på sina vänner/bekanta Och bara och endast "jag-har-sminkat-mej-i-en-timme-och-tagit-tusen-bilder-framför-spegeln-och-valt-ut-den-jag-ser-mest-ut-som-en-fjortis-på" på sig själv. Ni ska veta att ni är lika fula som alla andra ifyllan.
9. Det näst mest störande av allt: "tyck synd om mej och fråga vad det är"-statusar.
Ex. "allt är så åt helvete" Så frågar någon av vänlighet, eller bara av ren och skär nyfikenhet vad det är, och svaret blir "ingenting jag vill ta på facebook." Nähä, men låt bli att skriva om det då! Alla blir bara irriterade och ingen kan tycka synd om någon som man inte vet varför man ska tycka synd om. Håll dina känslor för dej själv om de inte tål dagsljus.
10. Det mest störande: Meningslösa statusar. Ex. "Är trött." JAMEN SOV! "Är hungrig." ÄT! Alltså, vad förväntar ni er att folk ska komma med för banbrytande lösningar? Ni är vuxna människor, ni borde förstå att botet mot trötthet är sömn, motsvarande hunger-mat, törst-dricka, kiss/bajsnödighet-gå på toaletten. Detta med primära reaktioner och behov torde inte vara något som behöver vidare diskussion och förslag till åtgärder.
Många verkar också stå totalt handfallna när det gäller att ha lejdon. Detta är dock mer förståeligt (jag har själv också varit där) och därför vill jag dela med mej av min visdom för att förhindra framtida fall av lejdon.
Jag föreslår till alla som "har lejdon" fysisk aktivitet, ju tyngre desto bättre och gärna siande arbete som städning, räfsning, dyngmockning eller annat resultatarbete. gärna i kombination med favoritmusik. Att träffa en rolig kompis som inte har lejdon brukar också underlätta.
Om lejdon-symptomen är riktigt allvarliga, såpass att du överväger mord på dej själv eller andra, kroppsstympning, att elda upp ditt eget hus, eller i värsta fall andras, så rekommenderas som första hjälp mentalvårdsbyrån i närliggande stad.
Själv har jag säkert ALDRIG irriterat någon på facebook. ;D
Men man behöver ju inte störa sej i onödan, lösningen på allt ovanstående är enkel: Dölj, avsluta prenumeration eller i värsta fall ta bort vän. Det är ingen som säger att vi måste veta allt, vi kan faktiskt välja våra informationskanaler.
Jag ska minnas att läsa detta inlägg när/om jag själv skaffar barn. Om Facebook finns då ännu. Kanske vi har gått tillbaka till Lunarstorm eller Berusad. Där kunde ingen posta meningslösa statusar minsann. Status, det var (som in real life) nåt man FICK och FÖRTJÄNADE! All makt åt *Alkoholgud* Hahaha :D
/Fia
fredag 11 maj 2012
Äntligen fredag
Ska bli så skönt med helg efter allt skrivbordssittande. Och vädret är ju verkligen perfekt för inomhusaktiviteter, såsom att fortsätta projekt renovera sovrummet. Det innebär i nuläget att måla de grundmålade väggarna i en färg jag hoppas blir den kulör jag tror när den torkat. Återstår att se.
Snedtaket och väggen under det var ju från början någon riktigt hemsk rödfärg, eller färgen i sig var väl egentligen inte så ful, men i kombination med den blommönstrade retrotapeten skar det sej ganska så rejält. Har nu grundmålat taket/väggen 3 gånger och fortfarande lyser det röda lite igenom på vissa ställen, taket sög i sig färgen som en svamp! Dessutom har taket nångång i tiderna läckt, så därför hänger spännpappret lite löst här och där.. Men vad gör det, det är husets charm och personlighet :)
Slutade lite tidigare idag när jag skulle till tandläkaren så efter avklarat besök där passade jag på att ta en sväng via halpahalli och prisma. Det blev en bastustäva och "schampoställning" till snart nyrenoverade bastun, en jättefin värmeljusgrej i järntråd till sovrummet, trådlöst modem, något smått till mor och dessutom den efterlängtade Hus&Hem RETRO!
Speciellt kul var det med hemma-hos reportaget av DollybirdRetro, vars blogg och webshop jag ofta besöker. Beställde nyligen 2 olika gardinstyger därifrån, ska ladda upp bilder bara jag får internätet hemma på gården i användbart skick.
Bilder på sovrumsprojektet kommer också snart!
Ha en skön helg!
/Fia
Snedtaket och väggen under det var ju från början någon riktigt hemsk rödfärg, eller färgen i sig var väl egentligen inte så ful, men i kombination med den blommönstrade retrotapeten skar det sej ganska så rejält. Har nu grundmålat taket/väggen 3 gånger och fortfarande lyser det röda lite igenom på vissa ställen, taket sög i sig färgen som en svamp! Dessutom har taket nångång i tiderna läckt, så därför hänger spännpappret lite löst här och där.. Men vad gör det, det är husets charm och personlighet :)
Slutade lite tidigare idag när jag skulle till tandläkaren så efter avklarat besök där passade jag på att ta en sväng via halpahalli och prisma. Det blev en bastustäva och "schampoställning" till snart nyrenoverade bastun, en jättefin värmeljusgrej i järntråd till sovrummet, trådlöst modem, något smått till mor och dessutom den efterlängtade Hus&Hem RETRO!
Speciellt kul var det med hemma-hos reportaget av DollybirdRetro, vars blogg och webshop jag ofta besöker. Beställde nyligen 2 olika gardinstyger därifrån, ska ladda upp bilder bara jag får internätet hemma på gården i användbart skick.
Bilder på sovrumsprojektet kommer också snart!
Ha en skön helg!
/Fia
torsdag 10 maj 2012
Kvinnor som traktorförare?
"..Och jag vill veta varför pappan i familjen alltid kör, är det nåt bara han förstår?"
Regniga dagar som denna är ganska bra dagar att sitta på kontor egentligen.
Men som jag började sakna det praktiska jordbruksarbetet igår. Var till min praktikgård och skulle hämta mjölk och råmjölk, jag och Simon hade lite bakprojekt på gång. Väl där, efter att ha tappat i mjölk och gosat med min favoritko Älga, frågade Nikki "Vill du ha arbejt rej ikväld så får du noo fa ti Mikaels ett dyngomrörarn!" Att jag vill jaa! Hoppade i traktorn med Simon på bönpallen och så for vi.
Simon är inget fan av att sitta bredvid när jag kör traktor. "Man känder ju se så onödi å omanli".
Tror han inte att jag känner mej precis likadan när jag sitter på med honom? "Men tu je ju tjelg tu".
Jaa, och? Är det roligare att sitta sysslolös bredvid bara för att man är av kvinnligt kön? Är det liksom per automatik antaget att vi ska sitta bredvid alfahannen den allsmäktiges vänstra sida i traktorhytten som något prydnadsföremål?
Ibland blir jag upprikigt sagt lite trött på den sydösterbottniska inställningen till kvinnliga traktorförare. Det märks helt klart att de inte bortskämda där i södern me "reidiga kvinnor". Där lever nog inställningen att maskinarbete är ett karaarbete fortfarande kvar, tyvärr.. Och när jag drog ur en kalvkätte med grep var det nästan som stora samtalsämnet vid middagsbordet. Hallå, de e sånt jag gör. Vilken tur att jag finns å kan visa de sydösterbottniska karlarna att det faktiskt finns kvinnor som är born to måka dynjon.
Här hemma i Lillby är det nog ingen som lyfter på ögonbrynet åt kvinnor i traktorn. Jag måste säga att jag haft världens bästa praktikplats. Det har aldrig varit fråga om jag skulle kunnat klara av något, traktorn å redskapet i handen och instruktionerna "he gaar noo bra hedee, ring om he er naa!"
Det är inte bara en gång jag har tänkt "alltså tror de verkligen att jag ska klara dethär? En kvinnlig stadsbo i traktorn?" Men oftast har det gått långt mycket bättre än man trott.
Visserligen har maskiner jävlats och det måste medges att jag har varit lite stereotypiskt kvinnligt oteknisk ibland. Men då måste man ju ta i beaktande att jag faktiskt är uppväxt i stan ;D Nej skämt åsido, vi kvinnor har ju tyvärr det faktum emot oss att mycket i jordbruksarbetet kräver faktiskt en hel del styrka, och där måste medges att karlakraft är bra att ha ibland när egna bicepsen sviker. Men brist på råstyrka kan också i många fall lösas med envishet och lite tålamod. Jag minns hur svårt jag tyckte det var att koppla i en kraftöverföringsaxel, de kan ju verkligen väga sjukt mycket och man skulle vilja ha en arm till, en att hålla i själva axeln med och två att dra bakåt kransen och haka i den på själva uttaget. Men det löste jag med att ställa med grensle över axeln, klämma fast den mellan benen och på så vis få båda händerna fria. Det gäller att hitta knixet med allt :D
Men fortfarande stöter man lite här som var på den attityden att kvinnor och maskiner är ingen vidare kombination. Och det är så tråkigt. Inte är det någon jäkla vetenskap som bara karlar förstår sig på att köra en traktor. Det är inget märkvärdigare än att köra en bil. Men det är så konstigt att det tycks ta så på vissa karlars manlighet när en kvinna börjar tala traktorer. Och jag förstår inte varför. Jag skulle tycka det vore skitkul och lite annorlunda att diskutera t.ex stickning eller virkning med en karl!
Om jag någongång får barn, oavsett om de barnen är pojkar eller flickor, så ska de alla ha samma möjlighet att lära sig både "kara- och kvinno"-arbete. Står mina flickor och håller på att koppla på harven och fara ut på åkern så ska banne mej varken jag eller deras far inte vara den som kommer springande och säger "nejnej, ga undan så ni itt stöiter er, hede kan ja göra! "
Hur många skulle säga till sina pojkar om de vill laga mat, städa eller sy att "ska du nu faktiskt klar åv hede?"
/ Emäntä
Regniga dagar som denna är ganska bra dagar att sitta på kontor egentligen.
Men som jag började sakna det praktiska jordbruksarbetet igår. Var till min praktikgård och skulle hämta mjölk och råmjölk, jag och Simon hade lite bakprojekt på gång. Väl där, efter att ha tappat i mjölk och gosat med min favoritko Älga, frågade Nikki "Vill du ha arbejt rej ikväld så får du noo fa ti Mikaels ett dyngomrörarn!" Att jag vill jaa! Hoppade i traktorn med Simon på bönpallen och så for vi.
Simon är inget fan av att sitta bredvid när jag kör traktor. "Man känder ju se så onödi å omanli".
Tror han inte att jag känner mej precis likadan när jag sitter på med honom? "Men tu je ju tjelg tu".
Jaa, och? Är det roligare att sitta sysslolös bredvid bara för att man är av kvinnligt kön? Är det liksom per automatik antaget att vi ska sitta bredvid alfahannen den allsmäktiges vänstra sida i traktorhytten som något prydnadsföremål?
Ibland blir jag upprikigt sagt lite trött på den sydösterbottniska inställningen till kvinnliga traktorförare. Det märks helt klart att de inte bortskämda där i södern me "reidiga kvinnor". Där lever nog inställningen att maskinarbete är ett karaarbete fortfarande kvar, tyvärr.. Och när jag drog ur en kalvkätte med grep var det nästan som stora samtalsämnet vid middagsbordet. Hallå, de e sånt jag gör. Vilken tur att jag finns å kan visa de sydösterbottniska karlarna att det faktiskt finns kvinnor som är born to måka dynjon.
Här hemma i Lillby är det nog ingen som lyfter på ögonbrynet åt kvinnor i traktorn. Jag måste säga att jag haft världens bästa praktikplats. Det har aldrig varit fråga om jag skulle kunnat klara av något, traktorn å redskapet i handen och instruktionerna "he gaar noo bra hedee, ring om he er naa!"
Det är inte bara en gång jag har tänkt "alltså tror de verkligen att jag ska klara dethär? En kvinnlig stadsbo i traktorn?" Men oftast har det gått långt mycket bättre än man trott.
Visserligen har maskiner jävlats och det måste medges att jag har varit lite stereotypiskt kvinnligt oteknisk ibland. Men då måste man ju ta i beaktande att jag faktiskt är uppväxt i stan ;D Nej skämt åsido, vi kvinnor har ju tyvärr det faktum emot oss att mycket i jordbruksarbetet kräver faktiskt en hel del styrka, och där måste medges att karlakraft är bra att ha ibland när egna bicepsen sviker. Men brist på råstyrka kan också i många fall lösas med envishet och lite tålamod. Jag minns hur svårt jag tyckte det var att koppla i en kraftöverföringsaxel, de kan ju verkligen väga sjukt mycket och man skulle vilja ha en arm till, en att hålla i själva axeln med och två att dra bakåt kransen och haka i den på själva uttaget. Men det löste jag med att ställa med grensle över axeln, klämma fast den mellan benen och på så vis få båda händerna fria. Det gäller att hitta knixet med allt :D
Men fortfarande stöter man lite här som var på den attityden att kvinnor och maskiner är ingen vidare kombination. Och det är så tråkigt. Inte är det någon jäkla vetenskap som bara karlar förstår sig på att köra en traktor. Det är inget märkvärdigare än att köra en bil. Men det är så konstigt att det tycks ta så på vissa karlars manlighet när en kvinna börjar tala traktorer. Och jag förstår inte varför. Jag skulle tycka det vore skitkul och lite annorlunda att diskutera t.ex stickning eller virkning med en karl!
Om jag någongång får barn, oavsett om de barnen är pojkar eller flickor, så ska de alla ha samma möjlighet att lära sig både "kara- och kvinno"-arbete. Står mina flickor och håller på att koppla på harven och fara ut på åkern så ska banne mej varken jag eller deras far inte vara den som kommer springande och säger "nejnej, ga undan så ni itt stöiter er, hede kan ja göra! "
Hur många skulle säga till sina pojkar om de vill laga mat, städa eller sy att "ska du nu faktiskt klar åv hede?"
/ Emäntä
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)