Irritationsobjekt på fejjan

Det finns några saker som stör mej något fruktansvärt på facebook.

1. Folk som gillar sina egna statusar. Patetiskt. Bara så patetiskt.

2. Folk som laddar upp bilder på mat. Vem fan bryr sej om vad folk äter? Och OM de äter överhuvudtaget?

3. Folk som inte kan osa till evenemang (Jag erkänner att jag själv inte alltid osar till större evenemang, där min närvaro inte har så stor betydelse för mänskligheten, men när någon ordnar fest är det väldigt irriterande att inte få svar. Man kan ju faktiskt vilja veta hur många som tänker dyka upp med tanke på mat och sånt).

4. a) Alla former av gamerequests (alltså min tid är redan en alltför dyrbar bristvara)
och b) information om hur höga poäng någon halvbekant fått i ett spel. Kommentar överflödig.

5. Matematiska formler och liknande högre vetande-statusar.That don't impress on anyone much.

6. Att hälften av mina fb-vänner denna årstid förvandlas till expertkommentatorer i Ishockey.

7. Denna överdrivna gilla&dela hysteri. Länktips: www.veikkaus.fi där kan man vinna pengar!

8. Alltså dethär med foton.

a) Folk som skriver om och laddar upp foton på sina barn (eller hundar för den delen) VARJE DAG. Bloggar uppfanns av en orsak: Att de som verkligen VILL ha information om din unges/hunds/katts ätande, skitande, spyande etc. får själv välja att besöka sidan. Inte få det nertryckt i strupen som avec till morgonkaffet via newsfeeden.

b) Folk som använder bilder på sina ungar/djur som profilbild. Jahaa, så du ser ut som en övergödd labrador nuförtiden? Trevligt! Kakkar du på marken också?

c) Folk som laddar upp urfula bilder på sina vänner/bekanta Och bara och endast "jag-har-sminkat-mej-i-en-timme-och-tagit-tusen-bilder-framför-spegeln-och-valt-ut-den-jag-ser-mest-ut-som-en-fjortis-på" på sig själv. Ni ska veta att ni är lika fula som alla andra ifyllan.


9. Det näst mest störande av allt: "tyck synd om mej och fråga vad det är"-statusar.
Ex. "allt är så åt helvete" Så frågar någon av vänlighet, eller bara av ren och skär nyfikenhet vad det är, och svaret blir "ingenting jag vill ta på facebook." Nähä, men låt bli att skriva om det då! Alla blir bara irriterade och ingen kan tycka synd om någon som man inte vet varför man ska tycka synd om. Håll dina känslor för dej själv om de inte tål dagsljus.
10. Det mest störande: Meningslösa statusar. Ex. "Är trött." JAMEN SOV! "Är hungrig." ÄT! Alltså, vad förväntar ni er att folk ska komma med för banbrytande lösningar? Ni är vuxna människor, ni borde förstå att botet mot trötthet är sömn, motsvarande hunger-mat, törst-dricka, kiss/bajsnödighet-gå på toaletten. Detta med primära reaktioner och behov torde inte vara något som behöver vidare diskussion och förslag till åtgärder.

Många verkar också stå totalt handfallna när det gäller att ha lejdon. Detta är dock mer förståeligt (jag har själv också varit där) och därför vill jag dela med mej av min visdom för att förhindra framtida fall av lejdon.

Jag föreslår till alla som "har lejdon" fysisk aktivitet, ju tyngre desto bättre och gärna siande arbete som städning, räfsning, dyngmockning eller annat resultatarbete. gärna i kombination med favoritmusik. Att träffa en rolig kompis som inte har lejdon brukar också underlätta. 

Om lejdon-symptomen är riktigt allvarliga, såpass att du överväger mord på dej själv eller andra, kroppsstympning, att elda upp ditt eget hus, eller i värsta fall andras, så rekommenderas som första hjälp mentalvårdsbyrån i närliggande stad. 




Själv har jag säkert ALDRIG irriterat någon på facebook. ;D

Men man behöver  ju inte störa sej i onödan, lösningen på allt ovanstående är enkel: Dölj, avsluta prenumeration eller i värsta fall ta bort vän. Det är ingen som säger att vi måste veta allt, vi kan faktiskt välja våra informationskanaler.

Jag ska minnas att läsa detta inlägg när/om jag själv skaffar barn. Om Facebook finns då ännu. Kanske vi har gått tillbaka till Lunarstorm eller Berusad. Där kunde ingen posta meningslösa statusar minsann. Status, det var (som in real life) nåt man FICK och FÖRTJÄNADE! All makt åt *Alkoholgud* Hahaha :D

/Fia

Äntligen fredag

Ska bli så skönt med helg efter allt skrivbordssittande. Och vädret är ju verkligen perfekt för inomhusaktiviteter, såsom att fortsätta projekt renovera sovrummet. Det innebär i nuläget att måla de grundmålade väggarna i en färg jag hoppas blir den kulör jag tror när den torkat. Återstår att se.


Snedtaket och väggen under det var ju från början någon riktigt hemsk rödfärg, eller färgen i sig var väl egentligen inte så ful, men i kombination med den blommönstrade retrotapeten skar det sej ganska så rejält. Har nu grundmålat taket/väggen 3 gånger och fortfarande lyser det röda lite igenom på vissa ställen, taket sög i sig färgen som en svamp! Dessutom har taket nångång i tiderna läckt, så därför hänger spännpappret lite löst här och där.. Men vad gör det, det är husets charm och personlighet :)


Slutade lite tidigare idag när jag skulle till tandläkaren så efter avklarat besök där passade jag på att ta en sväng via halpahalli och prisma. Det blev en bastustäva och "schampoställning" till snart nyrenoverade bastun, en jättefin värmeljusgrej i järntråd till sovrummet, trådlöst modem, något smått till mor och dessutom den efterlängtade Hus&Hem RETRO!

Speciellt kul var det med hemma-hos reportaget av DollybirdRetro, vars blogg och webshop jag ofta besöker. Beställde nyligen 2 olika gardinstyger därifrån, ska ladda upp bilder bara jag får internätet hemma på gården i användbart skick.


Bilder på sovrumsprojektet kommer också snart!


Ha en skön helg!


/Fia

Kvinnor som traktorförare?

"..Och jag vill veta varför pappan i familjen alltid kör, är det nåt bara han förstår?"

Regniga dagar som denna är ganska bra dagar att sitta på kontor egentligen.

Men som jag började sakna det praktiska jordbruksarbetet igår. Var till min praktikgård och skulle hämta mjölk och råmjölk, jag och Simon hade lite bakprojekt på gång. Väl där, efter att ha tappat i mjölk och gosat med min favoritko Älga, frågade Nikki "Vill du ha arbejt rej ikväld så får du noo fa ti Mikaels ett dyngomrörarn!" Att jag vill jaa! Hoppade i traktorn med Simon på bönpallen och så for vi.

Simon är inget fan av att sitta bredvid när jag kör traktor. "Man känder ju se så onödi å omanli".
Tror han inte att jag känner mej precis likadan när jag sitter på med honom? "Men tu je ju tjelg tu".

Jaa, och? Är det roligare att sitta sysslolös bredvid bara för att man är av kvinnligt kön? Är det liksom per automatik antaget att vi ska sitta bredvid alfahannen den allsmäktiges vänstra sida i traktorhytten som något prydnadsföremål?


Ibland blir jag upprikigt sagt lite trött på den sydösterbottniska inställningen till kvinnliga traktorförare. Det märks helt klart att de inte bortskämda där i södern me "reidiga kvinnor". Där lever nog inställningen att maskinarbete är ett karaarbete fortfarande kvar, tyvärr.. Och när jag drog ur en kalvkätte med grep var det nästan som stora samtalsämnet vid middagsbordet. Hallå, de e sånt jag gör. Vilken tur att jag finns å kan visa de sydösterbottniska karlarna att det faktiskt finns kvinnor som är born to måka dynjon.

Här hemma i Lillby är det nog ingen som lyfter på ögonbrynet åt kvinnor i traktorn. Jag måste säga att jag haft världens bästa praktikplats. Det har aldrig varit fråga om jag skulle kunnat klara av något, traktorn å redskapet i handen och instruktionerna "he gaar noo bra hedee, ring om he er naa!"
Det är inte bara en gång jag har tänkt "alltså tror de verkligen att jag ska klara dethär? En kvinnlig stadsbo i traktorn?" Men oftast har det gått långt mycket bättre än man trott.

Visserligen har maskiner jävlats och det måste medges att jag har varit lite stereotypiskt kvinnligt oteknisk ibland. Men då måste man ju ta i beaktande att jag faktiskt är uppväxt i stan ;D Nej skämt åsido, vi kvinnor har ju tyvärr det faktum emot oss att mycket i jordbruksarbetet kräver faktiskt en hel del styrka, och där måste medges att karlakraft är bra att ha ibland när egna bicepsen sviker. Men brist på råstyrka kan också i många fall lösas med envishet och lite tålamod. Jag minns hur svårt jag tyckte det var att koppla i en kraftöverföringsaxel, de kan ju verkligen väga sjukt mycket och man skulle vilja ha en arm till, en att hålla i själva axeln med och två att dra bakåt kransen och haka i den på själva uttaget. Men det löste jag med att ställa med grensle över axeln, klämma fast den mellan benen och på så vis få båda händerna fria. Det gäller att hitta knixet med allt :D


Men fortfarande stöter man lite här som var på den attityden att kvinnor och maskiner är ingen vidare kombination. Och det är så tråkigt. Inte är det någon jäkla vetenskap som bara karlar förstår sig på att köra en traktor. Det är inget märkvärdigare än att köra en bil. Men det är så konstigt att det tycks ta så på vissa karlars manlighet när en kvinna börjar tala traktorer. Och jag förstår inte varför. Jag skulle tycka det vore skitkul och lite annorlunda att diskutera t.ex stickning eller virkning med en karl!

Om jag någongång får barn, oavsett om de barnen är pojkar eller flickor, så ska de alla ha samma möjlighet att lära sig både "kara- och kvinno"-arbete. Står mina flickor och håller på att koppla på harven och fara ut på åkern så ska banne mej varken jag eller deras far inte vara den som kommer springande och säger "nejnej, ga undan så ni itt stöiter er, hede kan ja göra! "

Hur många skulle säga till sina pojkar om de vill laga mat, städa eller sy att "ska du nu faktiskt klar åv hede?"


/ Emäntä

A wonderful day to be alive

En sådan känsla har jag nu. Att komma hem från jobbet, inte se ett endaste moln på himlen och inte känna ens en liten vindpust kyla ner solens strålar. Det blev mellanmål och sedan kunde jag inte hålla mej mera, utan tog fram motorsågen och mejade ner björkarna. Sågen var som en gammal farbror, snäll men tung och utan tänder. Försökte fila upp den och spänna kedjan med marginell förbättring. Nåja, en tank sågade jag och sen satte jag mej nöjd, glad och 2-taktsdoftande på terassen, knäppte en cider och beundrade mitt verk :)

Och bilden är tagen med min nyinskaffade paparazzikamera som jag drömt om så länge! Köpte dock begagnad, men i bra skick till ett rimligt pris. Jessika mobbade mej idag på lunchen och tyckte jag blivit en jävla snobb med mina lacoste glasögon, tommy hilfiger skor och burberry-kopia halsduk :D Det är inte dåligt att arbeta åt kommunen, vet ni. Drar ner på snobbfaktorn liite iaf med att köpa en ANVÄND systemkamera ;)

Och detta internätet äro och förbliva ett mysterium. Lånade hem ett testmodem från jnt som inte heller tänkte funka tillförst, men sedan mittiallt började funka när jag inaktiverade och återaktiverade nätverkskortet. Det hittade iaf ett nätverk 30, plus det oidentifierade nätverk som nog också det andra modemet hittar, men som jag inte har någon stor nytta av med sitt åtkomst endast lokalt. Nåja, då har jag iaf en giltig orsak till att köpa ett nytt modem, trådlöst tack. Vad man ska göra med ett nätverkskort som verkar vilja leva ett eget liv går sedan över mitt förstånd.

Nepp, mina märkeskläder oaktat måste det nu erkännas att jag inte känner mej speciellt fancy där jag sitter i älvsbyhuströja och blommiga långkalsonger och luktar motorsåg och svett. Blir till att göra lite eld, hoppa i duschen och packa inför imorgon då det bär av till Ilmajoki över helgen för att umgås med agrologer som pratar det andra inhemska språket.

En "snön-smältar-och-livet-känns-bra"-låt :)

Pavutsiina

Det råder tydligen någon "skriv-ett-blogginlägg-tillägnat-din-första-egna-häst"-trend nu, så jag tänkte haka på den trenden.

Egen häst hade jag hela livet velat ha, tjatat och gnatat såsom säkert de flesta hästflickor utan häst gör i barndomsåren. Längtade till varenda ridlektion och framförallt, ridlägren vid Tavast på somrarna. Det var de bästa 5 dagarna på hela året och jag minns hur avundsjuk jag var på Nickan som hade sån tur att få bo på en djurgård :)

Nåväl, när jag var 16 år började jag rida hos Sofia, som jag då känt i ett par år. Hon hade då två hästar, varmblodsvalacken Dominic alias Nicken som mest liknade en ponny med sina mäktiga 147 cm i mankhöjd (och uppförde sig också som en), och varmblodsstoet Speeda som var en lite speciell men mycket snäll dam.Sommaren 2004 var dagarna många då vi gasade runt Kovjoki så gruset yrde :)

Jag började smått fundera på en egen häst igen, då det fanns möjlighet att ha den hos Sofia, utan att betala stallhyra då vi delade på foder- och strökostnader. Pappa började småningom vekna och vi började titta på hästar till salu på allvar. 

Jag visste ganska tidigt att det var en finnhäst jag ville ha, men jag hade nog tänkt mej en stabil och erfaren äldre valack. Inte det då 5-åriga sto vi provred vid Fäboda i Jeppis. Papu hade blivit köpt från något bakomtakana ställe i Lappo, blivit inriden vid Fäboda och på 1 år lärt sig alla gångarter och hoppade upp till 80 cm hinder utan problem påstos det. Jodå minsann, märren tog nog i för kung och fosterland, ibland hölls bommarna på plats och ibland sa det klonk. Hur är hon i terräng frågade jag. Jo, inga problem, hon hade blivit riden ensam i terräng många gånger och inte brytt sej i vare sej plogbilar eller rekkor.

Men det kan inte hjälpas att man har ett hjärta av guld när man har Suikku som morfader. Redan vid veterinärgranskningen märkte jag att kättinggrimskaft är det enda som får stopp på detta. Losvik skrattade och konstaterade att vi är nog inte halta, varken jag eller hästen.

Papu var inte alls någon nybörjarhäst. I sällskap med andra kunde man slänga upp vemsomhelst på henne, men såfort hon blev ensam blev hon galen. Det var en kamp varje gång man skulle ställa henne för ridtur ensam i stallet. Skrapa, bita, sparka, gnägga. Sedan i terräng var det mesta farligt, speciellt broarna som aldrig var nåt problem när man gick efter Nicken eller Speeda, skulle det alltid funderas över. Och FORT skulle vi gå. Hon skenade aldrig, men fan så bråttom var det, BÅDE hemifrån och hemåt. Men såfort hon såg Nicken och Speeda igen, kolugn.

Måste också nämnas att denna häst var en klumpfot av sällan skådat slag. En gång när vi skrittade, på plan asfalt, snubblade hon så hon gick ner på knä. Jag utvecklade väldigt snabba reflexer att skjuta fram händer och fötter när hon snubblade för att undvika att flyga över halsen :D

Otroligt nog flög jag aldrig av henne, fast jag hade henne i nästan 4 år. Vi red omkull, vi red genom en bro en gång, men jag flög aldrig av. Inte ens när hon hoppade 80 cm oxrar från stillastående. Som sagt, det var en genomärlig märr, som fick så dåligt samvete över att hon vägrat på den farliga oxern. Så hellre än att gå till sidan hoppade hon från stillastående. Och vad skulle jag göra? Det var bara att ta ett stadigt tag i manen och hoppas att man inte fastar i manegens takstolar.

En gång red vi omkull på en hopptävling, före vi ens hade hunnit passera startlinjen :D Efter att både häst och ryttare konstaterats oskadda, fick vi en ny chans och gjorde en av våra bästa banor, tror vi blev 9e av 30 startande. Gomoron lilla hästen, lyft på fötterna.

Men vi tog oss uppåt i klasserna, banan vi rider på bilden ovan ledde till att jag fick min regionlicens och b-märke. Sekunderna före detta är fotat, hade vi tänkt vägra ut oss, men jag la sporrarna i sidan å skrek "HOOOPPP!!!" Och se hästen hoppade :D 

Den första och enda terrängtävlingen vi deltog i, placerade vi oss också på andra plats i. Oj nog var jag stolt.

Men terränghinder blev också början till slutet för lilla Papu. Sommaren 2006 var vi på terrängträning i Alavus. Allt hade gått bra tills riktigt i slutet av träningen. Papu började bli lite trött, det märkte jag, men hon hoppade så bra och tyckte det var så roligt. Vi skulle hoppa ner i vattengraven, galoppera igenom och hoppa upp på andra sidan. Det var inget märkvärdigt med det, det hade vi gjort många gånger hemma vid Nurk, så vi la iväg. Hupp, vad långt det var ner i vattnet tänkte jag, och det tänkte nog Papu också, för hon tappade all fart och slow-motion galopperade fram till kanten. Jag hann bara tänka "ska vi verkligen orka upp för den kanten" innan Papus framben var uppe och bakbenen halkade till på den hala träkanten.

Jag hoppade av och hon steg småningom upp. Och det var inte som det skulle med henne, det såg vi direkt. Hela hästens bakdel bara gungade och svajjade fram och tillbaka. De kom från stallet med en transport, och hon gick rakt in fast hon alltid brukar krångla, säkert chockad. Vid stallet ringdes efter veterinär som kom och gav henne smärtstillande.

Det blev resor till både Seinäjoki och Hyvinkää kliniken. Vid Hyvinkää konstaterade hästneurologen Ben Sykes att ryggmärgsnerven (selkäydin) var i kläm. Det fanns egentligen inget man kunde göra åt saken, inget var ju brutet och hon verkade inte ha ont någonstans, det såg bara lite hemskt ut när hon gick och vred ena bakhoven inåt. Han rekommenderade lätt ridning, gärna gymnastikövningar med bommar och cavalletti, ingen hoppning, och ridning sker på egen risk, det finns alltid risken att hon går omkull. Det spelar ingen roll, sa jag, den risken har jag tagit allt sedan jag satt på hennes rygg första gången.

Hösten 2006 började jag på Åland till hästskötare så Papu bodde vid Nurk och förtjänade sitt uppehälle med att gå på lektioner. Det var nog hennes kall i livet tror jag. Hon trivdes så bra med att klumsa runt i lagom tempo i manegen med alla hästkompisar och få hoppa ett litet hinder nu och då. Därför tog jag också beslutet att sälja henne till Vörå ridklubb våren 2008, när jag tyckte att jag inte längre hade den tid för henne som hon skulle ha behövt.

I Vörå trivdes hon bra och blev en populär ridskolehäst. Tyvärr blev hennes skada allt värre efter något år och de tvingades tillsist att ta bort henne. Lilla Papu blev bara knappa 10 år. Tack för åren vi fick tillsammans, alla minnen och allt du har lärt mej, du var en sådan bökhäst och hade ett sådant äkta finländskt hjärta av guld som bara just finnhästar kan ha. <3

Crap

Kan nog varmt rekommendera alla som tänkt köpa BioDrain att spendera slantarna på något annat. Vilket piss! Har inte märkt någon som helst förändring. Nää-ä, det finns inga mirakelkurer, rör dej mer och ät mindre!

Drog ur en kalvkätte igår och fyfan så skönt det var. Fick ju ännu mindre lust att återgå till pappersarbetet i övermorgon. Nåjoo, landsbygdskansliet är helt bra ställe (och bra betalt) såå.. Men inte är det nåt jag vill göra resten av mitt liv, jag är nog född till att mocka skit jag. Efter nästan en vecka på spa i Pärnu kunde man tänka sig att vara en vecka eller två på arbetsläger istället. Men det var nog skönt att skämma bort sig med massager och bad, god mat och shopping. Mycket nya kläder och NYA SKOR :) New Yorker <3

Idag har vi varit på promenad å sedan har jag tillverkat vaniljpannacotta till kvällsmiddagen, får se om den vill stelna men det ser lovande ut hittills iaf..

Jaa, det kändes som att jag hade något på hjärtat men nu fick jag skrivkramp så jag återkommer en annan gång!

Dränering på g

Köpte BioDrain igår på apoteket, i hopp om att få vårstädat min kropp lite också, nu när huset är i toppskick! Känns verkligen som man skulle vara full av skräp, har ju inte direkt varit min aktivaste vinter då jag största delen av den har suttit med foten i paket. Egentligen är jag förvånad över att jag inte har gått upp mer, något enstaka kilo sedan hösten bara. Men till avbytarkroppen är det nog 6-7 kilo kvar..


Inte lockar det speciellt att motionera heller när vägarna är ställvis glashala och ställvis som potatisland. Var på en cykeltur i förrgår, tvingades först leda ut cykeln till landsvägen, sedan gick det väl någotsånär, men sedan halka tillbaka 800 m från landsvägen igen. Igår var jag på en promenad, men konstaterade att det är VÄLDIGT obekvämt att gå med dubbar på asfalt. De går ju förstås att fälla in, men jag hade inget verktyg med mej. Tror det är orsaken till att min fot är så sjuk idag..


Igår hade jag en riktig kursdag. Först tog jag en sväng via Kovjoki, där var Sofia och Aron påväg på mamma-barn träff, och Sofia tyckte jag kunde haka på! Så nu är jag expert på vad barn i 4-5 månaders ålder ska äta. Typ. Det var kanske bra med en assistent för Aron tyckte detdär var helt onödigt och ville helst att alla skulle lyssna på vad han hade att säga :D Han är nog så söt, men nu har jag nog igen stillat mitt ung-begär för en tid framåt. Att 24 h ha ansvar för en sån liten hjälplös klimp känns nog fortfarande som en väldigt främmande tanke. Håller nog mej till kalvarna ännu en tid :)


Senare på kvällen var jag på stödkurs till Sursik, mera aktuellt för min egen del just nu :D Där var alla möjliga mänskor från Ely-centralen, Mavi, ProAgria och ÖSP samt en hel hop med Purmobönder. Som tur har vi nyligen haft en stödkurs i skolan, så allting är i relativt färskt minne ännu. Men det skadar aldrig med repetition, och majoriteten av gubbarna som talade lyckades faktiskt också få det roligt och intressant att lyssna på.


Nu MÅSTE jag ut i garaget och hämta tuhkaimurin, blir allt förbannad varenda gång jag ska elda då det drar så dåligt. Sedan ska jag botanisera lite i gamla bastun efter mera mattväft och sedan bär det iväg till Nykaabi för ny frisyr och hårfärg. Jejejee :)